Februari 1964

Äntligen vinter! Alltför litet snö, men ändock vinter! I skogarna dånar motorsågarna, och långt in i ödemarken går traktorvägarna. Och överallt utdikas låglänta skogsmarker och myrsträckningar. I många fall är dikena de bästa stigarna, som även utnyttjas av skidlöpare och harar. Men de större utfallsdikena är ställvis öppna.

[Markberedning efter kalhygge ger fult resultat. Förstoring.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2014-03-22.)]

På lördagen hade jag premiärtur på skidor. Spåret till Kackurdunten går att använda, men stenar rispar ganska illa de nya skidorna. Uppe på dunten finns en låda med en bok, där man skall skriva sitt namn, datum och klockslag. Man kan sedan, om man vill, lösa ut ett riksskidarmärke.

[Toppen på Kackurdunten.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2014-03-22.)]

Jag tycker dock att man kunde förlänga spåret till det dubbla, ty det är inte alltid roligt att skida ett spår två gånger i följd. Det går lätt att ta upp ett ordentligt spår över Kackurmossen och träsket och fortsätta till Socklot bäcken.

[I början på 1980-talet hade ett skidspår tagits upp över Kackurmossen och sommaren 2004 fanns fortfarande en låda med ett häfte som man skall skriva sitt namn i.
Foto: F. L.]

På söndagen, då det var mulet och en pinande vind brände kinderna, gick jag till fots genom ödemarken till Sorvist. Det blev en vandring som jag länge minns. Den största flock ripor jag någonsin sett flög nämligen upp från en björkbevuxen rismyr. Visst har jag årligen hört riptuppens hesa gäckande skratt, men jag har betraktat ripan som en sällsynthet numera. Här fanns nu på en plats minst 70 ripor. Av allt att döma måste det i vår bli många ripbon i dessa myrmarker.

Dalripan (kallas ofta snöripa) skiljer sig från andra skogshöns genom att den lever i engifte och tuppen tar del i vården av ungarna!

Riporna förtär om hösten risväxter, kråkbär, blåbär, ljung, blomris och dvärgbjörk, så länge sådan föda kan nås under snön. Då snön är djup äter de knoppar av björk och vide. Det finns alldeles tillräckligt av dylik föda, också på de magraste myrvidder. All denna föda står regelbundet till buds vintern igenom, men den är ej alltid den lättaste att utnyttja. I matsmältningsorganen finns bakteriestammar, som sönderspjälker cellulosan. Ändock minskar fåglarna i vikt under vinterns förlopp. I oktober—november byter fåglarna de under sommaren utslitna sand- och gruskornen i muskelmagen mot nya. Utan dessa småstenar klarar sig fåglarna inte.

[Dalripa. (Inf. 2014-03-22.)]

De nysskläckta ripungarna kan inte smälta växtföda. De lever av små insekter och spindlar. Men växlingen till växtdiet sker förvånansvärt snabbt redan när ungarna är 5—10 dygn gamla, och redan vid 8—9 dygns ålder är de flygfärdiga. Skogshönsens anpassning för ett liv även i de fattigaste trakter är mycket stor. Människan är ripornas värsta motståndare.

Jag tycker att ripan är den mest angenäma bekantskap man kan göra. Jag minns dem så väl från min barndom, där vi i björkdungen intill sommarstugan hade en familj, som väckte berättigat uppseende. Kycklingkullen kan förliknas vid en människofamilj, där fadern håller ordning, barnen lyder sina föräldrar och där ungarna sällan kivas. Men finns det sådana människofamiljer längre?