Åkrar och stenmurar
beskriver vår historia

Om man blickar tillbaka i Nykarleby stads historia, så finner man att en stor del av stadsborna under århundradens lopp helt eller delvis haft sin näring från jordbruket. De många stenmurarna som omgärdar åkrarna vittnar om idogt arbete och om att staden i tiden låtit uppodla rätt stora arealer. Man har även bedrivit boskapsskötsel i större eller mindre skala. Många har anlagt s.k. kryddgårdar eller trädgårdar. Man finner även att kringliggande landsbor i tiden arrenderat en hel del av stadens donationsjordar, för både kortare och längre tid.

Men efter kriget kom ju kolonisationen som delade bort 140 ha odlingsjord som tillskottsjord åt jordberättigade, samt 135 ha skogsmark. Dessutom erhöll en del frontmän bostadslägenheter eller parceller. Något år senare verkställdes nyskiftet som även det förändrade en hel del av ägoförhållandena på stadens donationsjordar.

Nämnas bör att även skogsbruket genom åren bidragit till en del av stadsbornas uppehälle, tidigare genom tjärbränning och senare genom avverkning av ved och leveransvirke.

Ännu så sent som 1948 var stadens donationsjordar i stort sett i sin ursprungliga indelning. Av en arrendeförteckning från denna tid framgår att stadens jordar då utgjordes av följande arealer: tomter och åkrar 414,04 ha, hag- och bröstmarker 180,51 ha och indelad skogsmark 1458,09 ha. Sammanlagt 2052,61 ha. Vidare finner man att arrendatorernas antal då översteg 200 stycken medan åkrarnas och jordlotternas antal översteg 100 stycken. Då under och strax efter krigen var jordhungern stor, emedan nästan allt som hörde till livets nödtorft var ransonerat. De större åkrarna var fördelade på flera arrendatorer. Men allt eftersom läget under årens lopp normaliserades avtog också intresset för jordbruket. Det var då under 1960-70-talen som många ägor återlämnades till staden och efter hand inplanterades med skog. En hel del av åkerarealen blev till farmområden och till tomter för industrier. I dag är det en ganska liten del av odlingarna som fortfarande är utarrenderade till jordbrukare.

Genom sammanslagningen år 1975 tillfördes staden kommunalskogar och övriga marker enligt följande: landskommunen 48,65 ha skogsmark och annan mark (odlingar, tomter, impediment) 20,50 ha, Jeppo 132,40 ha skogsmark och annan mark 52 ha, Munsala 142,93 ha skogsmark och annan mark 20,80 ha. Eller sammanlagt 324 ha skogsmark och 139 ha annan mark.

Namn som glöms bort
De gamla namnen på åkrar, tomter och jordlotter inom stamstaden faller med åren i glömska. Få är de numera kvarlevande stadsbor som minns var de olika ägorna är eller varit belägna. Någon karta som upptar alla dessa namn har jag ej heller lyckats finna. En hel del av namnen är intressanta, även ur historisk synpunkt sett, emedan de belyser skeenden under olika tidsperioder i stadens liv. Troligt är att också en del ägor under årens lopp har fått nya namn.

De kanske mest intressanta namnen enligt listan torde vara följande: Forsviksåkern, Rieplats, Kroksåkern, Vederlagsåkern, Aspisåkern, Firmasåkern, Adolfsbergsåkern, Rummelåkern, Råttboåkern, Granbersåkern, Stolpåkern, Klemetsåkern, Trekanten, Ohlshagen, Mariedäld, Mommosåkern, Glasmästaråkern, Lilltonbindaråkern, Bondasåkern, Ålbiggas, Kanysåkern, Petvik, Margarinåkern, Sorgeåkern, Glädjeåkern, Broksåkern, Hönsisåkern, Liselund, Kivisalmi, Snillasåkern, samt ”Svedlins Kyto” som ligger vid Andrasjövägen. — Här växte korn och havre för fyrtio år sedan. Nu växer här vacker ungskog. Det var även här som man arkebuserade en del ryska fångar under året 1918.

Mera kända namn är Galgbackåkern, Nålösåkern, Bergåkern, samt öster om staden Rickilimossen, Matapallägan, som uppodlades av ryska fångar 1918. Vidare Frillmossägorna, som nu i sin helhet är farmområden.

En äga som omges med en verkligt vacker och med omsorg uppbyggd stenmur är den s.k. ”Rosas lindo”. Enligt sägen uppodlades den under hungeråren på 1860-talet. Arbetarna fick betalt med mjöl från mjölmattor som importerades från Ryssland. På det här området finns flera ägor omgivna med stenmurar. Det är ett område som bör vara fredat och bevaras som parkområde.

[Roosas lindo. Mellan träden skymtar Normens f.d. vedlider.
Foto: Lars Pensar, den 5 maj 2007.]

De här ovan nämnda namnen ligger till största delen inom stadskärnan och utgör en del av de namn som finns på förteckningen. Men längre bort av stadens donationsjordar, som gränsar till Socklot, Kovjoki och Forsby marker har i tiden varit utarrenderad till bönderna i byarna. Men namnen på dessa ägor är av mindre intresse emedan de i stort sett finns upptagna på kartor.

[Backåker, mer känd under namnet Hugos lindo efter Hugo Liljeström, strax norr om Roosas lindo. Åke Björklunds hästar betar. Till vänster om ladan får man en skymt av stenmuren.
Foto: Lars Pensar, maj 2005.]

Kackurdunten
Kackurdunten är ett namn som de flesta nykarlebybor känner till och som är ett fint utfärdsmål för motionärer. Kackurdunten ligger cirka 3,5 km nordost från staden. Den ligger så vackert mitt inne i den fridfulla naturen, en bit förbi stadens rå, inne i Socklot marker. En bit bort från själva dunten finns ett träsk som i tiden var rätt stort, men vid utdikning av skogen tömde man träsket nästan helt på vatten. Här fanns en fin vit sandbotten. I dag skulle man vilja kalla åtgärden ett helgerån, så fattig som landskommunen är på dylika träsk. Här i träsket simmade sjöfåglar. Mest de i dagligt tal s.k. kakkura, vars rätta namn torde vara storlommen. Troligt är att både träsket och dunten fått sina namn efter denna sjöfågel. På vintrarna ledde alltid ett eller flera skidspår fram till Kackurdunten. Men när elljusspåret kom till vid Idrottsgården minskade skidentusiasternas turer till Kackurdunten. Men på somrarna är det ett fint utfärdsmål. En lagom vandring längs en stig som leder fram över släta berghällar och djupa dälder. Samtidigt får man beundra naturen och skogen. En hel del tallar, stubbar och rötter som i tiden antagit underliga formationer kan med god fantasi likna ormar, fåglar eller andra djur. Mest beroende på den näringsfattiga jordmån de tvingats växa uti.

Väl framme vid målet finns en låda med ett häfte där du får skriva ditt namn och antal gånger du besökt dunten. Men något som fattas är en skylt vid Kovjokivägen som visar var stigen till Kackurdunten tar sin början.

[Utsikt mot träsket från berget.
Foto: FL omkring 1980.]