KAP. VIII

[Erik tar över]

Farbror Johan och tant Juth hade flyttat ut till villan och Erik residerade ensam med gamla Lena i den stora våningen. Det var sannolikt sista sommaren han skulle bo i sin fädernegård och han kunde ej förmå sig att lämna den. Minnen från pojkåren häftade vid varje träd, vid varje plank och vid varje tak, sällsamma händelser och äventyr hade utspelats på brandgator eller i uthusens dunkel, för att ej nämna det underbara nät som far och mor hade vävt kring hans barndom. Då han tänkte på den tiden mindes han bäst mor vid pianot spelande folkvisor och far med sin tidning i gungstolen vid fönstret insvept i cigarrök, medan kvällsolen lyste mellan stora högroda kaktusblommor och fuchsior. Han hade alltid tyckt att fuchsians blommor liknade dansösen i Familiejournalen, hon som hade så många veckade vita kjolar. Det var visserligen länge sedan, och om också minnena från den tiden vara insvepta i soldis och blå rök så bundo de honom dock vid gården.
     För att fördriva tiden upptog han sina estetiska studier. Men det var fåfäng möda. Tankarna kretsade ändå omkring den inbrytande olyckan och då han läst några sidor måste han in på kontoret för att tala med Granö eller se vad dagens post medförde. Och så vandrade han genom våningen från avbildningar av den florentinska konsten till brev rörande prisnoteringar på props. Men för var dag dröjde han längre tid på kontoret, och det hände ibland att han satt ensam långt in på nätterna på faderns plats och fördjupade sig i gångna dagars bokföring eller brevväxling.
     Först var det enbart av intresse för familjens privata utgifter under årens lopp. Siffrorna talade sitt tydliga språk nu sedan han börjat förstå sammanhanget och de berättade honom mycket om livet allt från den tiden då gamle Hans Anders började sin egen affär med otroligt små utgifter för hushållet. Men småningom fick han lust att lära känna hur alla dessa penningar förtjänats. Och även därom gav böckerna och affärskorrespondensen besked. Ur de torra siffrorna och de stereotypa breven växte småningom en hel familjehistoria fram, en historia som talade om strängt arbete, ordningssinne, okuvlig vilja att gå framåt och om framgång. Ända tills den uppåtgående kurvan åter började sänka sig, först omärkligt men så allt snabbare. Och nu stod han där kurvan sänkt sig djupast, i vågdalen.
     Hur liten och skamsen, ja brottslig kände han sig icke där han satt på faderns kontorsstol. Och det hände ibland att han sprang upp och började rastlöst vandra genom rummen i den ljusa sommarnatten, fåfängt grubblande på någon utväg att komma upp igen ur vågdalen. Han kände att det lade sig som rimfrost över sinnet och han började se kallt på världen och människorna.
     En kväll i slutet av juni gick han, trött och nedstämd av arbetet på kontoret, till Gästis, slog sig ned i hörnrummet, sköt åt sidan den dammiga gardinen, öppnade fönstret och lät kvällsluften spela in.
     Uppasserskan kom in och fläktade med en servett över de närmaste borden. — Supé?
     Hon stödde händerna mot en stolrygg och liknade mest en stor, röd halvt utblommad pion.
     — Nej, en pilsner, men en kall. — Hans blickar gingo trötta från fönster till fönster i det långa grå huset på andra sidan esplanaden och över det öde torget.
     Dörren slogs upp: — Nej, se god afton, magistern.
     Vi två ha inte råkats sen i våras på Mikaelsgatan och då hade magistern så förbannat bråttom. Kanske får jag slå mig ned och bjuda på punsch nu? Eller är det bråttom nu igen?
     Han sneglade en smula elakt och överlägset på Erik, men var ändock så hövlig han kunde.
     Det började koka i Erik, ty Koski hade verkligen övertaget; just i kväll hade han fått firmans skuld till skogshandlaren klar för sig, han hade insett att det om möjligt gällde att få anstånd och därför steg han upp skenbart lugn, tog den andres framräckta hand och bad honom sitta ned.
     — Hårda tider, förbannat hårda tider, sade Koski och ringde otåligt och nervöst — och dålig betjäning, förbannat dålig betjäning. Och så ha de inte den riktiga punschen. Ja, ja magistern, det är inte Grand Hotel i Stockholm det här.
     Erik satt tyst och såg på honom och analyserade kallt. Det är alltså i ditt våld jag är, tänkte han. Och vem är du egentligen. En, som kommit upp från ingenting med energi och slughet, slughet, som ändå kanske bottnar i ett slags ärlig brist på ansvarskänsla och brist på känsla för rätt och orätt. Och Erik tänkte på firmans alla gamla brev han analyserat och läst under de gångna veckorna, torra och kloka och försiktiga brev, som slutligen mynnat ut i några siffror omsorgsfullt skrivna i tjocka kontorsböcker, ur vilka han sökt lära de formler i vilka affärslivets fantasi, energi, hänsynslöshet, säregna syn på samhället, dess besvikelser och dess triumfer löpa ut. Erik kände obehag vid jämförelsen, och dock kunde han icke förneka att den, såvitt det gällde faderns verksamhet, innebar ett grand sanning.
     Men ögonblicket därefter gapade svalget mellan honom och Koski.
     — Jag får väl föreslå brorskål, för si vi komma ju liksom att dela ljuvt och lett en tid, och magistern skall få si, att bara vi komma överens så kan det bliva mindre lett än magistern kanske trott.
     Nu kröp räven fram, tänkte Erik, men tillika fick han ett begär att se den andre blotta sig trots all slughet.
     Koski fortsatte, sedan ceremonien var undanstökad: — Jag vill gärna hjälpa dig, min nya broder, ty du kan ju icke förstå dig på affärer. Det är visst litet svårt för er nu och jag är beredd att förlora. Men då jag hört att Granö kommer att lämna sin plats och du får inflytande på avvecklingen, så vill jag giva dig ett gott råd. Min fordran — — —
     Erik avbröt honom och nämnde kort och affärsmässigt en summa.
     Koski satte ned glaset som han höll på att föra till munnen och såg förvånad på Erik: — Huru fan vet du det?
     För första gången i sitt liv njöt Erik av att äga affärsmannainsikter: — Vi ha alltid känt våra förpliktelser, svarade han kort.
     Men nu brusade herr Koski upp.
     — Inte alla, fördöme mig, inte alla. Din farbror vet ingenting.
     Erik avbröt honom kallt: — Var det icke om, affärer vi skulle tala?
     — Nå ja, som du vill — han såg sig försiktigt omkring, men då de voro ensamma i rummet fortsatte han: — Nu vill jag göra dig ett förslag, som icke kostar dig något. Kan du ställa så till att jag i morgon får köpa skogsskiftet på Thorsön till hela det intecknade värdet så efterskänker jag tjugufem procent av skulden. Det är ärligt spel och god hjälp.
     I första ögonblicket tyckte Erik att förslaget var överraskande gott och han såg förvånad på den andres kalla och lugna ansikte, men så började ett slags tvivel stiga upp inom honom. Låg det icke beräkning bakom allt detta?
           Har vi rätt att sälja numera?
     Koski ryckte på axlarna: — Numera, sade han.
     Vad är numera? Låt oss tänka att vi gjorde upp
     affären redan på senvintern såsom min mening var. Och om vi skriva januari eller juli, det kan i det stora hela vara förbannat likgiltigt. Varken du eller jag förlorar.
     — Seså, sade Erik. Ni vet mycket väl — han rättade sig — du vet mycket väl att jag i januari icke skrev under firmans handlingar.
     Koski hade blivit ivrig. Han förstod icke att spelet var förlorat utan fortsatte röd av iver och punschen: — Och du tror att din förbannade lat hund till farbror ser ett dugg på huru vi datera köpekontraktet.
     Erik steg upp: — Låt oss sluta nu.
     Men den andre som icke ville släppa taget gjorde ännu ett försök.
     — Jag skänker efter femtio procent, ja jag skall fördöme mig riva sönder hela skuldsedeln.
     Erik ringde och pionen syntes i dörren. — Får jag betala.
     Men nu var det slut med herr Koskis tålamod.
     Han slog näven i bordet så pionen rätade upp sin slaknade stjälk: — Högmodig är du, din fattiga fan, och högmodig är din farbror, och högmodig var din far, men om du vill höra huru far din köpte hemmanet av min så kan jag berätta det nu.
     Han drog djupt efter andan, grep efter glaset och drack det i botten i ett enda drag.
     Medan Erik betalade fick Koski åter fatt i tråden.
     — Det var oärlighet, fast lagen aldrig kunde komma åt far din. Han var för slug — — — 
     Med ett snabbt grepp fick Erik den andre om strupen, så det blev tyst, och förrän han själv visste av det stod han på gatan under spruthustomtens björkar. Där stannade han förvirrad, såg sig omkring över de tomma gatorna och det tomma torget.
     Den natten sov Erik Falander icke. Nu hade han bokstavligen gripit den hänsynslösa verkligheten om strupen och han fick en trotsig lust att kämpa kampen ut.
     Han kastade av sig rock och väst, tände en cigarr och vandrade ensam och grubblande i den stora våningen. Det blev en uppgörelse med det liv han fört under de fyra studentåren, en uppgörelse med drömmen om stilla arbete i bibliotekets svala pelarsalar och med föreställningen att sitta på parkett och se livets marionetter figurera.
     Då morgonsolen lyste kylig och klar över forsen, då gick han till sitt arbetsbord, samlade ihop sina böcker och anteckningar om den florentinska konsten och makade in dem på bokhyllan. Och medan han klädde av sig nickade han åt faderns porträtt, som stod på marmorskivan under den gamla empirspegeln.
     Och så begynte ett nytt skede i Erik Falanders liv.
     Tidigt varje morgon infann han sig på kontoret, följde med korrespondensen och lät Granö inviga honom i ställningen. Han bet samman tänderna och blev hård till sinnes. Penningar, penningar skulle han ha.
     En dag sade honom prokuristen: — Om två veckor förfaller en växel på tjugutusen och vi kunna inte betala. Och det gör mig ont att säga magistern, det gör mig ont, men då är det slut med firman.
     — Ha vi icke en gammal fordran på domaren— — — 
     — Jag ber om ursäkt, men den har magisterns farbror aldrig velat driva in, summan gavs som vänskapslån och domaren gör konkurs om vi söka ut beloppet. Och för övrigt räcker det inte till att täcka vår skuld utom att tiden är för knapp.
     Erik övervägde ett ögonblick, så bet han tänderna samman: — Det rör mig inte om domaren gör konkurs. Men om vi kunna visa att vi ha utsikt att få en del av skulden täckt så få vi väl förlängning. Konjunkturerna kunna bli bättre.
     Granö såg förvånad på unga herrn. — Ja, det vore väl möjligt, men.
     — Gör som jag säger. Farbrors underskrift skall jag veta skaffa och ni söker genast ut beloppet.
     — Det kommer att väcka ont blod bland alla familjens vänner och jag tror det vore bättre att låta konkursboet verkställa utsökningen.
     Erik vände sig snabbt om och såg Granö i ögonen.
     — Huset har icke råd att hålla sig med dyrbara vänner.
     Prokuristen bugade sig skyggt och gick ut, sakta skakande på huvudet.
     Nästa dag kallade Erik in prokuristen på kontoret: — Jag ser av böckerna att jag personligen äger ett torp utanför staden. Det har jag aldrig vetat av.
     Granö log. — Då magistern var liten torde er gudfar, gamle kronofogden, roat sig med att skänka er torpet. Det har alltid varit utarrenderat och består av kärr och några tunnland sämsta ängsmark. Arrendesumman finnes emellertid årligen införd i magisterns privatkonto.
     — När går arrendekontraktet ut?
     — Så vitt jag vet har det ej under många år existerat något kontrakt. Bonden har enligt gammal vana bärgat skörden och regelbundet betalt per år.
     — Då söka vi få lån på torpet i morgon dag.
     En annan gång hette det: — Jag ser att det finnes en hel rad gamla små lån till privata personer. Allt skall genast indrivas så vitt möjligt.
     Och så fortgick det dag för dag. Det fanns icke en ärlig möjlighet att skaffa penningar som han föraktade, ej en så liten summa att den icke togs i anspråk för att hålla det sjunkande skeppet flytande. Och ju mer han fördjupade sig i firmans räkenskaper, dess starkare kände han förpliktelsen mot farfar och far, mot namnet och husets anseende. Farbror Johan skrev blint under allt vad Erik förelade honom, men det var blott en bråkdel av breven och handlingarna, prokuristen tecknade firmans namn under de flesta och framför allt under alla obehagliga papper.
     Men runt omkring i staden började ett dovt hat växa mot den unge, som synbarligen tagit tyglarna i huset, och höll dem med stram hand. En stor del av de små gäldenärerna hade redan hunnit tänka sig in i tanken att aldrig behöva betala sin lilla skuld. Och ju mera hatet mot Erik växte, dess högre prisades farbror Johans godhet.
     Kråkorna hade nu mycket att skvallra om. Gott, tänkte Erik, en del människor äro behagliga och onyttiga, andra arbeta och äro obehagliga. Det kan icke hjälpas. Jag har ej tid nu att vara behaglig.
     Han hade tagit för vana att, såsom gamla kommerserådet, vandra en stund efter morgonkaffet under popplarna i stadsparken. Sedan kom dagens arbete på kontoret. Men då kvällssvalkan bredde sig ut över den lilla staden gick han in i Farbror Johans trädgård och började rensa blomstersängarna och kökskvarteren. Det var ett arbete som gav sysselsättning åt kroppen, medan tanken ruvade på planer och möjligheter att komma ur den omöjliga situationen. Och först när den ljusa natten svept staden och gården i sin skugglösa klarhet gick han in till sig — ofta för att somna först då morgonsolen redan lyste på gardinen.
     Han arbetade rastlöst för att uppbringa penningar, men det blev bara små summor han fick. Mången gång var han frestad att sälja skogslotten på Thorsön, men prokuristen varnade: konkursen måste ändå snart komma och det kunde yrkas ansvar på farbror Johan. Och inför det perspektivet gav Erik vika. Boet fick icke förminskas nu, ty det var klart att fordringsägare sådana som Koski icke skulle förfara milt då olyckan en gång slagit upp dörrarna på vid gavel.
     En förmiddag infann sig trävaruhandlaren på kontoret, skenbart glad och vänlig och bad om ett samtal med Erik. Granö öppnade dörren.
     — God dag, magistern. Hur står det till? Vi skall väl glömma små trätor.
     Erik bugade sig sittande utan att bjuda den andre plats.
     — Ja, jag sätter mig väl. Affärsbekymmer tynger, som magistern kanske redan märkt. Hå, hå, ja, ja.
     Han torkade svetten av panna och näsa. Erik satt tigande och orörlig.
     — Magistern vet naturligtvis hur ställningen är. Alla stadens affärsmän veta det.
     Erik nickade kallt.
     — Ja, naturligtvis vet magistern det. Och nu då det väl är svårt att betala så kanske kunde vi komma överens. Som sagt, jag efterskänker hela skulden bara jag får överta Thorsön till rimligt pris. Hela skulden. Jag är karl för mitt ord. Här är min hand.
     Erik log kallt: — Vad skulle alla andra fordringsägare säga?
     — Den som vinner tid, vinner allt. Här är min hand. Slå till.
     — Men om vi nu inte vinna mera än några veckors frist, vad följer sedan?
     — Åh, bekymra sig inte om den saken. Jag lovar kredit. Inom vissa gränser förstås.
     Erik överlade ett ögonblick. Affären skulle utan tvivel ge en tids andrum, men slutligen komme firman ändå i herr Koskis klor. Han steg upp och stod där rak och spänstig vid skrivbordet:
     — Vi avslå anbudet.
     Koski rusade upp och fram mot Erik, röd i ansiktet av ilska, slog hatten i bordsskivan och röt:
     — Vi få väl se!
     Och utan att hälsa gick han.
     Granö öppnade dörren: — Jag ville bara säga att magistern gjorde rätt.
     — Tack, Granö. Men nu kommer också slutet. Granö sänkte huvudet:
     — Men det är ett ärligt slut, magistern, och det är ändå huvudsaken.

     Erik räckte honom rörd handen och prokuristen avlägsnade sig tyst.