KAP. IX

[Signe]





     

Samma kväll drev Erik ned till parken vid älven, satte sig i en soffa under de stora popplarna, tände en cigarrett och betraktade trött den vackra utsikten.
     Solen stod lågt över skogen på andra sidan älven och luften skimrade gul och varm över åkrar och ängar. Violetta syreners blomstermassor lågo inbäddade i strandbrantens grönska och rönnarna voro fulla av blom.



[Topelii park av WRAKSTROM – ser det ut som. Gissningsvis från 1950-talet. Påminner om ett vykort utgivet av Josef Herler. Förstoring. Nykarleby i konsten.
Lars Pensar tillhandahöll bilden fotad på en loppis i Jakobstad.
(Inf. 2013-11-24.)

Lars Pensar:

Träffade Kurt Solvin igår och vi pratade om dittan och dattan som vanligt och bl.a. om Håkan Wenelius och hans båtar och kom in på på fadern. Då berättade han att denne var amatörmålare och använde pseudonymen Wrakström, i synnerhet för målningar han kanske inte var så nöjd med. Kanske även för att han var halvt invalidiserad, kände sig mer eller mindre som ett vrak kanhända. Därav pseudonymen Wrakström i stället för Sigurd Wenelius.]
(Inf. 2013-12-11.)


     Det sakta brummandet av tordyvelvingar närmade sig snabbt utmed gången — suumm — strök förbi och försvann bakom en spireahäck. Strax därpå kom en ny, lika svart tingest genom luften. Erik sträckte fram sin käpp, den klumpiga insekten stötte emot, och där låg den på rygg i sanden med till hälvten indragna flygvingar, sprattlande med benen och förgäves bemödande sig att komma på fötter igen. Under tiden surrade en tredje kamrat förbi och försvann. Stackaren som låg på rygg i sanden fäktade förtvivlat på sitt tröga manér med de sex benen, för att komma ur den förargliga situationen att nödgas ligga där overksam och höra kamraterna i älskog flyga genom parken. Erik tyckte synd om tordyveln, och hjälpte den på fötter. En stund kravlade den över sanden, så stucko flygvingarna helt fram — suumm — och borta var den i energisk flykt. Men där kommo ständigt andra.
     Svalorna flögo vinande över vattnet, jagade små sländor och jagade varandra, Svängde över forsen upp mot bron, gjorde visslande en rund omkring tornspiran, sköto fram mellan husen, och så åter i vacker och snabb flykt ned över älven, där de med elegant säkerhet höggo insekter över lugnvattnet.
     Steg hördes över en gång, som slingrade mellan täta häckar, och strax därpå syntes under popplarna borgmästarens Marianne och häradshövding Mellgren. Marianne var kort och knubbig, närmast påminnande om ett mörkbrunt mjukt ullgarnsnystan. Häradshövdingen böjde sig ned över henne medan han talade, nästan viskande. Marianne och han hade öga för varken svalor eller tordyvlar; de hade nog av varandra, och snart försvunno de bakom brogummans vaktkoja vid norra tullen.



[Maud Spolander i Topeliusparken. Notera klappbryggan till vänster om hunden.
Foto: Troligen Thelma Söderlund, beskuren.
Carola Doktar tillhandahöll. (Inf. 2005-08-24.)]


     Så kom ett nytt par genom parken. Timmermannen Jacob Smeds, eller Jack Smeds, som han kallade sig efter hemkomsten från Syd-Afrika — gick lång och stark bredvid bokhandlarens jungfru. Han var klädd i svart slokhatt, mörkblå kostym och snörkängor med omåttligt breda sulor. Jungfru Ida, en finhyllt flicka från sjöbyarna, svartklädd från topp till tå, svängde i handen ett knippe vita syrener där hon tigande vandrade vid sidan av Jack, som berättade om zulukaffrerna i Johannesburg. Han var en farlig man, Jack Smeds, hade sett världen och hade ryktet att veta taga för sig hos kvinnorna.
     Ännu en stund dröjde Erik kvar. Runt omkring honom sjöd försommaren, saven steg i trädens stammar och rann ut i alla grenar och blad. Bakom bänken, där han satt, stod en ung björk och från dess kvistar föll med korta mellanrum droppe efter droppe i överskott av livskraft och stigande styrka.
     Han började känna sig underlig till mods, steg upp och gick långsamt genom de nästan folktomma gatorna till bron över forsen.
     En elegant gestalt skymtade framför honom vid brohuvudet. Det var Signe och han påskyndade stegen.
     — Vadan och varthän?
     Hon tittade förstulet och en smula skälmskt under hatten: — Vet inte.
     — Sålunda samma väg. Är det för sent att göra en tur till övre forsen?
     Med en knyck på nacken svarade hon utmanande: — När har jag brytt mig om stadens seder och bruk.
     — Nej, du är modig och klok.
     Han såg rätt in i hennes blickar, vilka mötte hans, spotska och en smula utmanande. De fina läpparna krökte sig till ett övermodigt löje och hon drog ned sin jackett, så den smög sig stramt över barmen. Så tog hon sig med händerna om midjan, en smärt och spänstig midja, spände ut bröstet och andades i långa drag.
     — Ah, så det doftar svedjelandsrök. Låt oss taga en promenad.
     De lämnade bron och gingo bort från staden utmed landsvägen. Ju längre de gingo, dess mera irriterad kände Erik sig och dess närmare slöt han sig till Signe, tills han räckte ut handen och tog hennes parasoll. Han gick rak och spänstig, skenbart lugn. Och med ens begynte han överdrivet livligt och nervöst berätta om sina resor i främmande länder. Han talade om ljumma kvällar ute på Langelinje, där solröken låg som en röd dimma över sundet, om sommarnätter i Berlins omgivningar; han irrade från det ena ämnet till det andra, planlöst och med omotiverade övergångar.
     De hade kommit till den övre forsen. — Låt oss gå ned till vattnet, sade Signe.
     De klättrade över gärdesgården, sökte sig utmed dikesrenarna till stranden, och sträckte ut sig i gräset.
     Hon låg där på sidan blickande ut över vattenvirvlarna. Erik betraktade henne, och tyckte sig se henne för första gången och vackrare än någonsin. Kvällsljuset och den återhållna sinnesrörelsen ökade hyns skönhet. En lätt rodnad kom och gick medan de mörka ögonbrynen voro en smula rynkade och gåvo ögonen en nästan sträng prägel. Hans blickar följde näsans fina profil, hakans mjuka rundning, barmens och höftens båglinjer, den fina vristen, som stack fram under klänningsfållen.
     De talade likgiltiga ord, vad som helst, till dess hon upphörde att svara. Då teg även han och de sågo tigande ut över landskapet.
     Solen stod nu lågt över skogsbrynet och belyste alarnas toppar på den motsatta stranden. Längst nere vid trädens rötter var gräset brunfärgat av högvattnet. Så vidtog en saftig grönska, som kröp uppför branten och böjde sig ut över åkrar och ängar, skiftande i mjuka färger. Ju lägre solen sjönk, dess varmare ton antog slätten, som längre bort vidgade sig för att vid horisonten begränsas av en blå skogsrand eller döljas bakom svedjelandsrökens dallrande flor.
     — Vad det är vackert, sade Signe. Hon kastade sig på ryggen med händerna under nacken, och så bredde hon ut sina armar och log.
     Då böjde han sig fram och kysste hennes röda mun. Hon blott slöt ögonen och låg stilla. Han slog armarna om hennes kropp och förnyade sina smekningar, som hon med till hälften slutna ögon återgäldade.
     Men plötsligt satte hon sig, ordnade håret, tog hans hand och log mot honom.
     — Vi få vara försiktiga ännu så länge; någon kunde se oss.
     — Du har rätt. Han reste sig och i detsamma såg han Marianne och Mellgren uppe på landsvägen. De vände sig snabbt bort och betraktade den röda kilometerstolpen till höger om vägen. Men det var ej tvivel om att de iakttagit allt.
     Kråkorna, tänkte Erik; redan i morgon samlas de. Och med ens kände han ett ansvar växa, ett ansvar att skydda Signes rykte. Men han ville icke oroa henne. Och medan han hjälpte Signe upp och befriade hennes vida kjol från strån och gräs, försvann paret på landsvägen bakom en rönndunge.
     — Erik, viskade Signe med strålande ögon och smög sig intill honom, är det allvar?
     Hon var vacker där hon stod i sin ungdoms skönhet med flammande kinder och heta blickar, omfluten av sommarkvällens ljus. Han vände sig bort, medan han grep hennes hand, tryckte den sakta och med värme och sade så lågmält att orden knappast hördes över vattnets brus:
     — Det får icke vara lek. Nu gå vi samman.
     Och tigande gingo de sida vid sida mot staden. Ibland såg hon förstulet på honom där han gick allvarlig och tyst. Hon visste ej att han tänkte på sin ställning i livet med en oklar känsla av att hava bundit en ung kvinna, utan att själv äga något, utan plan för framtiden och med hotande ekonomisk ruin kanske redan i morgon.
     Hon stack sin lilla hand i hans rockficka: — Tror du att du kommer att ångra dig, Erik? frågade hon och kom tätt intill honom.
     — Vem vet något om framtiden; nu är jag glad. Då de kommo till rådmannens port såg Erik sig om, gick in genom grinden och kysste henne i skuggan av den doftande syrenhäcken.
     — Du kommer ju i morgon?
     I kyrkhörnet mötte han en gammal sjöman, som med åror och metspön på axeln vandrade hem. Över det tomma torget kom rådman Hildéns änka med en sprutkanna i handen från kyrkogården. Staden låg tyst i sin skära grönska. Han kände sig varken glad eller sorgsen, blott trött och undrande.
     Det gamla tornuret slog halv tolv då Signe knackade på föräldrarnas sängkammardörr, och det slog tvenne långsamma slag då rådmanskan åter gick in till sin man, som sov utan att oroas av världens gång.
     — Berg, vakna! Hon lade sig i sängen bredvid honom och gav hela sin översvallande glädje luft. Rådmannen satte sig och fick de runda ögonen vidöppna.
     — Men han är ju ingenting och han har snart ingenting.
     — Så. Är han inte den finaste unga mannen här i staden. Och säg mig, vad skall du göra med alla dina penningar om inte hjälpa din enda dotter.
     Rådmannen hade icke något att svara på frågorna, han bara suckade undergivet: Ja, ja.
     Men Signe satt halvklädd vid sitt öppnade fönster, stödde de vackra runda armarna mot fönsterbrädet och drömde till dess att guldkantade morgonskyar stego upp över spruthustomtens björkdunge.


Ernst V. Knape (1925) Erik Falander, sid. 130—137.


Nästa kapitel: 10. Ny kredit.