Stambokstagning

Pappa var medlem i Österbottens hästavelsföring, där man arbetade för en förädlad häststam. Utställningar hölls flera gånger om året och nästan varje gång hade vi med en eller flera hästar som deltog i olika klasser enligt ålder och kön. Det var viktigt att hästen kom in i stamboken men det var inte tillräckligt, helst skulle den också premieras med ett pris. Det var mycket svårt att nå upp till ett första pris. Våra unghästar hamnade ofta på andra plats.

Vid bedömningen beaktades både exteriör och lynne. För att helhetsintrycket vad det gällde exteriören skulle falla bedömarna i smaken, fordrades att hästen var välskött och vid god vigör, det vill säga ha lagom mycket hull och välutvecklade muskler på rätta ställen. Så måste hårremmen vara välryktad och glänsande, manen utredd och sist men inte minst, hovarna verkade och raspade.

När ett fullvuxet sto eller en hingst deltog i bruksklassen skulle den gå igenom ett verkligt kraftprov. Det gick till så att den drog ett visst antal ”trappor”. Det räckte en tid innan jag fick klart för mig vad dessa trappor betydde, för jag visste att den drog en släde på grusunderlag, men så trodde jag att denna släde fylldes på efterhand, bokstavligen med trappor huggna i sten. Men efter att jag en gång följde med pappa till en utställning i Nykarleby och med egna ögon fick se hur ett dragprov gick till, så visste jag bättre. Jag tyckte synd om hästarna som tvingades att anstränga sig till ”sista droppen”. Efter avslutat prov blev hästen givetvis premierad enligt förtjänst. Förhoppningsvis fick den åtnjuta litet extra gunst efter detta, men det var nog dess ägare som drog den mesta nyttan om resultatet blev gott.

Det var under andra hälften av fyrtiotalet som hästförädlingsarbetet på allvar kom igång i Österbotten. Det var då som man i många gårdar började föda upp avelshingstar. I dagstidningarna och givetvis i de två finska facktidningar som man också prenumererade på hos oss den tiden, fanns på vårarna massor av annonser införda, med bild och stamtavla på ifrågavarande utmärkta avelshingst.

Ägaren sparade inte på superlativen. Man kunde läsa om alla goda egenskaper som talade för att stoägaren skulle välja just hans hingst att betäcka sitt sto med. Pris och villkor för betäckning var tydligt utsatta, till exempel utlovades en förnyelse gratis ifall den första ”förrättningen” inte gav resultat.

Visst var det viktigt att känna till egenskaperna hos både den tilltänkta modern och fadern till det föl man hoppades få. Förädlingen siktade till en avkomma med antingen goda bruks- eller travegenskaper. Att en häst har utpräglade talanger för båda, var och är troligen nästan oförenliga.