Nästan ett helt år dröjde hon borta, kom först i somras tillbaka vid midsommartiden. Ack så roligt, så roligt att återse och igenkänna var detalj i den bekanta omgivningen! . . . efter att så länge ha varit ute i »stora världen». Hon körde själv från stationen, och när hon hunnit så långt att hon kunde urskilja pastorsbostället med de lummiga rönnarna och det röda planket som färgade av sig, ja minsann kände hon inte gråten i halsen! Snart därpå skymtade brons höga skrank fram mellan konsul Gardbergs uthuskällare och ladan på doktorns linda, samma lada där hon en gång lät en av pojkkamraterna få en kyss — äsch, så barnsligt! Bruset av forsen hördes allt tydligare, och just när hon åkte förbi kvarnen steg Nissas, mjölnaren, ut på trappan, hon nickade åt honom. Men på gatorna lät hon Bläsen raska på så att dammet yrde, drängen bakom henne fick lov att i vändningarna hålla sig stadigt fast för att icke kastas ur. Tänk, hemmet fanns kvar på sin plats, den kära vitrappade byggnaden med långa, gulbruna ränder där takrännan läkt och- regnvattnet sipprat ned längs väggen. Men ena portstolpen var ny, det såg hon strax, och bagarstugustegen flyttad. Efter kvällsvarden satt hon långe vid det öppna fönstret i sitt ram, stirrande ut i den sällsamma, nattliga dagern. Alla rönnar stodo vita, syrenerna hade stora blomklasar, luften var mättad med blomdoft. Hon kom ihåg hur hon förr brukat slå boll med vallgossen på gården, just före sängdags, medan faster Jetta satte plantor i trädgården, kom helt oväntat ihåg det utmärkta gömstället bakom hallonbuskarna i stenfoten där lusthuset stått. Och tankarna fortsatte sina midsommarslekar — tills plötsligt en scen från vintern sprang fram som kontrast. Märkvärdigt! När hon blundade såg hon tydligt faster Jetta sticka täcke i matsalen. Kritan bredvid lampan på en tallrik, en hög oleander i hörnet mot salongen, karaffen med svagdricka på skänken, mellan fönstren den avlånga spegeln i bronserad ram. Kallt ute. Vilka rika, stora minnen! Och nu? Stadsbornas »allas vår Margit» har ofta tilldragit sig uppmärksamhet. Redan dagen efter hennes hemkomst förklarade några gamla »farbröder» som för tjugo år sedan varit i Marstrand eller på kontor i Hull, ja de förklarade enstämmigt att det fortfarande låg någonting strävt, kantigt, nästan . . . shocking i hennes rörelser, det hade de inte väntat, hon hade ju varit i pension! Herregud, den Margit! Stundom var hon alldeles hejdlöst uppsluppen och skrattade då både högt och ogenerat, och det där med dansen . . . mjukt graciös var den ännu inte, nej, men hon trodde helt muntert att det nog skulle ge med sig som allt annat. I promenaddräkt tog hon sig ståtlig ut. Anletsdragen voro icke regelbundna men mycket behagliga — doktor Neander vidhöll envist att hon »vuxit ifrån sig . . . jag har ju skött henne» — och eftersom hon gärna klädde sig en smula »plastiskt» samt var rask och frimodig i sitt sätt blev hon snart en avgjord gunstling hos herrarna. Skrattande antydde hon det själv en gång, med tillägget: »Men så tycker också varendaste en av flickorna att jag är taktlös.» När det skymmer blir hon ibland nedstämd och får tårar i ögonen, ungdomliga, välgörande tårar vilkas djupa hemlighet hon icke förstår. Eller kanske erinrar hon sig moderns ord: »Sen behöver Maggi inte vara ensam.» |
Änkefru Ottilia Hilleström hade alltid visat sig vara ett mycket märkvärdigt, likasom bevingat fruntimmer, eller ett slags kommunikationsväsen familjerna emellan, en riktig gammal Nil som regelbundet flödade över av välvilja och nyheter. Hon ägde en underbar förmåga att tränga in överallt och tillbragte gärna tiden med att söka placera sitt allmänna intresse i så många enskilda angelägenheter som möjligt. När därför fröken Selma Janson i somras flyttade till staden, det sades ju vara så billigt att leva där, ja då fann man det alldeles i sin ordning att änkefru Hilleström beskyddande bredde ut sina vingar. Och i deras skugga kom fröken Selma både värdigt och bekvämt ut till Schrowes, till Margits födelsedag som firades med stor mottagning i villan. Stället var ganska smånätt beläget vid en fjärd som säkert varit större, man såg nämligen enstaka vasstrån högt uppe på stranden, de hade blivit efter och upphunnits av den framryckande alskogen. Ur ett valv av rönnar kröp en brygga ut i vattnet, nära den lågo segelsluparna förankrade. På den öppna, lite sluttande gräsplanen framför verandan roade sig ungdomen — även några av de äldre, i synnerhet herrar, lekte med i allsköns maklighet. Befallningsman Behr, en rödfnasig, mörklätt ungkarl som hade gikt i knäna men mycket tyckte om fruntimmerssällskap, befallningsman Behr hade föreslagit krocket, i den tysta förhoppningen att spelet inte skulle bli honom för ansträngande. »Behr är kvick i käften men inte i benen», skrattade Sedegren, han kastade volang med flickorna Väppling. Då inträffade ett beklagligt missöde för vilket fröken Selma Janson föll offer. Det skulle framdeles småningom bli känt att fröken Selma Janson var särdeles fallen för missöden. Vad hennes ålder beträffar så närmade hon sig antagligen trettitalet, möjligen var det redan en övervunnen ståndpunkt. Hon såg ut som om hon bestämt sig för att inte mera förändras till sitt yttre, ett i alla avseenden korrekt yttre: ansiktet blekt, ögonen stora och beslöjade, munnen hopknipen. Sättet var ytterst stelt och ceremoniöst men ingav det oaktat farhågan att hon när som helst och hur som helst skulle ge sitt gillande och ja till känna ifall någon visat lust att ta hennes värnlöshet i laglig besittning. Vid ifrågavarande tillfälle stod hon för sig själv, icke långt från de spelande — att hon just där kunde bli utsatt för obehag befarade ingen. Men Behr var händelsevis förargad över det nyss fällda yttrandet och använde på den grund sin klubba med sådan styrka och färdighet att klotet träffade fröken Janson ovan ena fotleden. Hon skrek icke. Hon svimmade icke. Hon tillät sig endast att långsamt neddigna, eller helt enkelt satte sig, varvid hon oförstående betraktade den flock yra, hjälpsamma människor som frågade var det gjorde ont. Ingen övertalning kunde förmå henne att resa sig, det såg verkligen hopplöst ut. Stadens student, herr Edvard, ryggade tillbaka för en min som i sig själv ingen min var. Befallningsman Behr bad så mycket om ursäkt, det hade ingalunda varit hans avsikt att . . . han hade bara . . . Fru Hilleström grep händelsernas trådar i sin vana hand genom en förtydligande vink åt Margit som just kom ut på verandan, då lät den förnärmade damen beveka sig. Hon gick till och med så långt i tillmötesgående att hon mottog »den kära fröken Schrowes» arm, någon annan mänska ville hon inte ha att skaffa med. Det konstaterades snart att en obetydlig svullnad var hela olyckan. När fröken Selma vågade tro på en sådan möjlighet borrade hon sig djupt in i ett hörn av Margits bekväma soffa och log matt — »Jag får väl inte säga du? . . . eller hur?» »Jo gärna.» Det var inledningen. Vid toddybordet i videbersån kunde befallningsmannen icke låta bli att säga sin mening: att Sedegren varit tämligen obelevad och att det där nykomna våpet såg tusan så ohälsosamt ut. »Vem bad henne stå i skottlinjen! Inte jag.» Herr Edvard kände sig strax sin omgivning vuxen och instämde obetingat i såväl beskyllningen som skrattet. Ekot av det senare dog bort när andra koppen te bjöds omkring — brickan avvisades med vänliga nickningar, studenten tog emellertid ett av småbröden. Om stadens student troddes allmänt att han var mycket lovande. För resten gjorde han föga vare sig till eller ifrån, hade dock under två terminer bedrivit studierna så framgångsrikt att kyparena hälsade på honom när han trädde in på operakällaren, medvetandet härom gav honom en viss hållning. Efter krocketspelets snöpliga slut visste de unga damerna icke vad de skulle företa sig medan Margit var borta. De höllo varandra om livet, trippade ut på bryggan och turade om att ingenting se genom en lång skeppskikare. Att herrarna berättade någonting oanständigt kunde de förstå av munterheten. Men inne i Margits kammare satt fröken Selma fortfarande kvar i soffan och pysslade om sin vårnlöshet. Ett album låg uppslaget på bordet och ett av porträtten tilldrog sig hennes uppmärksamhet: »Vem är den där herrn med de stora mustascherna?» »Berger — Sixten-Erik Berger. Min kusin.» »Att inte han år här i kväll?» »Ja du må väl undra — men för bankens skull stannar vanligtvis antingen pappa eller han i stan.» Paus. »Han är visst sjuklig, din kusin, inte sant?» »Åtminstone mycket allvarsam och tungsint, säkert därför att han inte känner sig frisk. Men bra ser han ut, tycker du inte det?» Fröken Selma slöt ögonen som för att undfly frågan — »Livet bereder en så otaliga överraskningar. Är han kär i dig?» Margit som stått med händerna bakom ryggen, en älsklingsställning, slog otåligt igen albumet. Hon kände nästan lust till en smula försmädlighet, men nej, den andra såg så hjälplös och oskyldig ut, svaret blev följaktligen helt öppenhjärtigt: »Jag vet inte. Det kan nog hända — i alla fall tycker inte jag om honom. Han är alltid så retsam, talar aldrig om förstånd när det gäller mig, bara om instinkter. Det vill säga . . . nog tycker jag ju om honom . . . men inte på det sättet.» »Ja ja jag förstår» — i de beslöjade ögonen tändes små glimtar — min kusin är annorlunda, du ska få se.» »Vem menar du?» »Valentin Janson, han beundrade dig i våras en gång på teatern. Har du verkligen aldrig hört talas om honom? . . . kaptenen på Rån, han kommer hit om någon vecka för att lasta konsul Gardbergs tjära. Du ska få se.» Konsul Gardbergs tjära? . . . tänk, Margit hade icke hört ett ord om konsul Gardbergs tjära. Men, för första gången under hela kvällen betraktade hon med ett visst nyfiket intresse den sirliga lilla damen som ånyo nästan slutit ögonen. »Inte sant, Margit, vi ska bli vänner för framtiden, vi två?» Faster Jettas röst ljöd i trappan — gästerna ville ta avsked. Genast märktes en nervös ryckning i fröken Selmas mungipor, ansiktet fick ett halvt smärtsamt, halvt resignerat uttryck. Margits godhjärtenhet tog utan betänkande överhand. »Jag kommer strax, faster», ropade hon. Och till fru Hilleström som i full utrustning blev synlig på gräsplanen framför verandan: »Förlåt att jag försummat er andra men Selma är klen och har lovat stanna kvar här, tant lilla . . .» Då slog änkefru Ottilia Hilleström ihop sina vingar och tänkte: Det kära barnet! . . . synd att Selma inte fick träffa Berger! När alla båtarna hunnit ett stycke från land föreslog studenten ett allmänt hip-hip-hurra-a-a och vinkade med mössan åt fröken Schrowe som barhuvad, käck och omedvetet vacker stod ute på bryggan. [Inf. 2006-10-13.] |
En ljum höstvind stryker fram över staden. Det är marknad, ovanligt mycket folk har strömmat till. Eljest äro de stora gårdarna mestadels tomma — nåja, vattenkärran med sin så under tappen i tunnan, möjligen en rund blomsterrabatt mitt på planen. Bomvaktarn uppfångar bropengar av kanske ett tiotal främlingar i veckan, tullgrinden vid bryggeriet passeras dagligen knappast av andra än dem som åka eller gå de två versten ned till hamnen nära älvmynningen. Därifrån är det en halv timmes rodd till Varvsholmen vid vars pålbrygga ångbåtarna lossa och lasta. För det mesta råder mycken stillhet. Ortens traditioner, sådana de efter branden utvecklat sig, ha utan stort buller segrat över allt slags nymodighet, vanan gör lyckligtvis resten. När oljelyktorna tändas om kvällen snävar någon ensam piga till bagarn genom mörkret. Träffas då två ungherrar ute så anse de det som en högre vink om att gå till gästgiveriet — på en stund. Fröken Kärr som återvänder från sin syförening ser de två glödande cigarretterna slinka in genom den syndiga porten. Vilka var det? — Hemma väntar kvällsvarden. Men nu är det marknad som sagt. I den nyckfulla blåsten fladdra gula och röda löv över de uppblötta gatorna där skrytsamma bönder köra av och an i sina nedstänkta åkdon. Hötappar och halmstrån tråda en munter virveldans utmed husväggar och plank, ränna som rasande framåt tills de få motvind i ett gathörn, slungas tillbaka, spridas, fastna i rännstensgyttjan eller slå närmaste fotgängare i ansiktet. På alla gårdar stå urspända hästar, grant utstyrda med blänkande seldon och klockor som pingla vid minsta rörelse. I bodarna svettas betjäningen, lantflickorna tugga vetebullar och flina medan bröder och fästmän dricka ur flaskmynningen i någon portgång. Gående hejda de åkande för att byta ett par glåpord eller en klocka, folkskolepojkarna tränga sig i flock mellan kärrhjul och käringar, och när sedan några regndroppar dugga varsnas här och där ett herrskapsparaply vid bleckslagarståndet eller hos den kringresande juvelerarn. Polisen — för tillfället värvade småborgare utgöra flertalet av den — armbågar sig fram mellan de köpslående hoparna, och häktas en bråkig skrikhals så bilda alla som se det cortége. Hej och hallå! Vid spruthuset hålla hundarna konselj och ställa till slagsmål. I bank-kontoret stå de besökande tafatt och stilla i kö för att komma till disken. Det luktar vadmal och dålig tobak i förstugan där lanthandlare och bönder vänta med döda blickar, somliga med papper i händerna eller i hattkullen. En kvinna gläntar på yttre dörren, en annan knyter brådskande sina kängremmar, foten stödd mot stentrappan. Organisten som skall omsätta en växel vill vara förekommande och upplyser om att kontoret ännu är öppet minst en timme, och då stiga de båda kvinnorna in, fälla ned sina uppfästa kjolar, stryka sig förläget om näsan med avigsidan av handen. Två emigranter växla sina dollars och pund, och stadens student är misslynt, Berger låter honom vänta så tusans länge för en lumpet liten räntebetalnings skull! Innanför, i direktörens rum, sitta befallningsman Behr och konsul Gardberg, de röka vid ett glas konjak, för resten det tredje i ordningen, ha haft en större transaktion och äro sedan gammalt förtroliga med Anton Schrowe. Denne skriver borta vid fönstret mot vilket hans stadiga axlar avteckna sig; han är medelstor till växten, med gråsprängt helskägg. Margit kommer in, gamla herrarna hälsa. Hon tycks tveksam, vänder plötsligt om, stannar emellertid ännu ett ögonblick men stänger därpå beslutsamt dörren efter sig i det hon går. Vad det ändå är för en stilig flicka! . . . tänker konsuln. När Sixten-Erik i morse drack sitt kaffe i matsalen behagade också Margit infinna sig i god tid — hennes min sade honom strax att hans vackra kusin hade en anhållan i beredskap, nu undrade han bara vad den gällde. Det lät ju helt oskyldigt: Han visste väl att en ångbåt väntades? . . . hon hade hört det av Selma Janson. Ja tack, det visste han. »Jag menar . . . att den väntas just i dag . . . för att ta Gardbergs tjära.» »Jaså Gardbergs kära. Vem är det?» Äsch vad han alltid var förarglig! Inte ens minsta skymt av verklig nyfikenhet men dumma ordlekar hur många som helst. Hon slog i åt sig kaffe. »Bruka de inte ha frukt på de där båtarna? Apelsiner.» »Mycket möjligt.» Han vek långsamt ihop servetten. »Vill du inte skaffa mig lite frukt, Sixten-Erik?» »Gärna — om jag bara hade tid. Men det har jag inte på en marknadsdag.» »Nej det är ju klart, hur skulle du det!» Berger gav henne en godmodig nick till svar och lämnade rummet. Margit blek av förargelse. Om nu också alla Sixten-Erikar i världen gjorde sig viktiga så skulle hon ändå driva sin vilja igenom! Konsul Gärd berg ämnade sig naturligtvis till hamnen, han var ju ångbåtsagent. Strax efter middagen tog hon fadern under armen — »Vi ska gå i enrum, pappa lilla.» Schrowe blinkade övergivet åt faster Jetta, det betydde så mycket som: Nu är jag ohjälpligt förlorad! Och det var han. »Du har själv ingen aning om hur hjärtans snäll och rar du är, pappa, det är allt vad jag ville säga dig». Margit skrattade, hon hade tryckt fadern ned i skrivstolen, höll händerna på hans knän. »Och nu far jag i största hast efter lite frukt åt dig, det vill säga för hushållets räkning . . . med din gode vän konsuln. Är du inte skyldig mig tjugo mark, pappa?» Direktörens min uttryckte en så beundrande förtjusning att den måste belönas med en kyss. Och en till. Därmed var den saken klar. Emellertid förvånade det henne efteråt — fadern hade låtit undfalla sig frågan: »Att du inte hellre tar Sixten-Erik med dig? Du vet hur god och tjänstvillig . . .» »Det vet jag visst. Så god att han knappt hinner titta på mig ens.» För att vara en snart femtiårig man hade konsul Gardberg bibehållit sig utmärkt väl, i synnerhet hans gång var mycket ungdomlig, dessutom kännspak genom sin vaggning. När han fick höra guddotterns förslag lyste de något blodsprängda ögonen och pipskägget darrade — »De flickorna, de flickorna! . . . ska gamlingen ut på kurtis igen? Ja ja kom an, ungtuppar! Ännu är det Ossian Gardberg som har tur.» Margit smålog. Precis klockan fem körde konsuln in på gården, räckte ridderligt handen och hjälpte henne upp i schäskärran, sedan gick det helt vigt för honom själv, till och med fotsacken lyckades han knäppa igen om benen.
»Jag har båt och roddare där nere» — han hälsade med en stolt och upprymd gest på doktorn som just vek om hörnet. »Och nu ska vi låta det gå raskt undan.» »Ge hit tömmarna!» »Kan jag vara säker på att det inte bär omkull?» »Fullkomligt» — hon stack piskan ned emellan dem — »den behöver vi inte.» Så bar det av. När de passerat tullen och hästen travade framåt långs den jämna landsvägen manade hon på genom att smacka med läpparna, något som Gardberg fann mycket roande. »Det går ju charmant», utbrast han. »Jag önskar bara att hela stan såge oss!» »Å, i morgon har var katt reda på det.»
Margit hoppade med ett raskt språng ned i båten. »Fy fan så oförsiktigt!» . . . svor Gardberg, det där skulle han inte göra efter för allt i världen, nåja det var kanske väl mycket sagt han blinkade. Roddarn smålog. Blåsten hade lugnat sig, färden gick snabbt. Konsuln berättade galna historier, gjorde i galanterivaror som han skämtande kallade det, och Margit var en tacksam åhörarinna, det ena skrattet avlöste det andra. Varvsholmen ligger bortom en stor fjärd. Långs dess östra strandlinje skymta villor fram mellan lövmassorna, Schrowes ytterst i raden norrut, sedan följer det forna varvet med halvt förfallna stugor, spånhögar och stock, och så ett packhus samt lastbryggan och en byggnad för tullvaktmästarna. Bredvid den står det lutande utvärdshuset på sin låga, hopsjunkna stenfot — köksväggen så sned att dörren faller igen av sig själv. När de kommit ombord på ångbåten ämnade sig Gardberg ned under däck för att höra efter om det fanns frukt att få men hejdades av Margit — »Bara på ett villkor!» »Vad för ett villkor?» Å, hon hade nog reda på herrarnas knep, han finge absolut inte betala, det ville hon göra själv. Konsuln skrattade: »Javisst, javisst, men låt mig åtminstone säga till om att paketet ska avlämnas i salongen.» Han blev snart synlig igen — allt klart och uträttat! Tyvärr måste han lämna henne på en stund, affärer, affärer . . . träffa tullförvaltarn . . . »Tar det lång tid?» . . . hon såg på klockan. »Nej för all del», han var redan mitt inne i trängseln vid landgången. Margit tog plats på en bänk. Några missnöjda tankar ville icke ge henne ro, hon kände sig långt ifrån så till freds som hon tyckte sig ha anledning att vara. Och skymningen som föll på! Och himmeln jämnmulen — grå skyar, grå vågor! En och annan vindpust sopade fjärden och för var gång prasslade strandalarna och bugade sig. En pråm med tjärtunnor låg vid kajen, nedanför packhuset metade några barbenta pojkar, borta i älvmynningen syntes röken från en bogserbåt. Väntan blev enformig, Margit fick lust att ge sig av till villan men lät bli, det skulle dra ut för länge. I detsamma gick en bredaxlad, obekant herreman för tredje gången förbi henne. Nåja, varför inte, så mycket kunde man väl tillåta honom? Han bar kort, mörkblå öppen kavaj och vit väst med gula knappar — kanske guldknappar? Kragen var mjuk och mycket låg i halsen, en stark, senig hals, den lade hon strax märke till. Likaså till kindernas höga färg och överläppens ljusa, uppåtvridna mustascher. Månne han ville henne något? Av värdshuset urskildes numera endast de upplysta fönstren, så hade det mörknat. Att inte Gardberg återvände! . . . nu satt han säkert där borta och drack toddy utan att ägna henne en tanke. Hon kände sig modstulen och gick ned i »salongen». Inget paket. En lampa brann i taket. Otåligt vände hon om för att söka någon av betjäningen — Då mötte hon i trappan den blåklädde, han spärrade vägen för henne, en hand på var sin ledstång som om han velat ta henne i famn — tyckte hon. »Det är ett sådant buller och bråk där uppe, fröken, vi ska inte gå dit.» »Men jag måste träffa konsul Gardberg . . .» förvånad märkte hon någonting urskuldande i sin röst, sedan det lite spefulla i svaret: »Herr Gardberg har för tillfället inte tid att tänka på unga damer. Och jag har hans fullmakt in blanko att underhålla er tills vidare.» »Den tillåtelsen ger bara jag själv.» Han förde artigt handen till sin mörkblå mössa: »Jag tackar er. Låt oss således stiga ner och vara som hemma.» Margit kunde icke annat än småle. Denna säkerhet som utan krus övertog kommandot var någonting nytt, hela hans uppträdande behagade henne genom oförvägen kraft och naturlighet, tyckte hon, till och med den gest varmed han utan ett ord anvisade plats vid bordet — en nästan vårdslös gest! Hennes glada sinnesstämning återkom, men hon förstod icke själv sin eftergivenhet när hon tveksamt följde hans invit, tveksamt och dock så undrande gärna. »Jag tackar er än en gång för att ni lyder mig, fröken Schrowe. Det är nämligen jag som befaller ombord.» »Jaså — kaptenen!» Han böjde på huvudet. Emellertid föreföll det henne som om han samtidigt låtit blicken likasom ta mått av hennes figur, och det var genant. Men hade hon blivit förvånad förut så blev hon det ännu mera när en uppasserska i detsamma hämtade en bricka med . . . ja vad kunde det vara? Kaptenen tog tigande emot brickan, yttrade därpå hastigt: »Säg dem att jag kommer lite senare.» En helflaska champagne och två glas — han knackade lacket av mynningen. »I brist på annat, varan borde vara god och jag hoppas ni tillåter?» Det var då en underlig mänska! Margit började känna sig orolig, fullkomligt viljelös och tillika blyg som en liten skolflicka. Herrejess, så manlig! . . . en stundom märkbar lucka i övre tandraden såg bara pikant ut. Hon följde med ögonen varje hans rörelse, dessutom korken som i små språng trillade utefter mattan — och armen, en lång och muskulös arm som sträcktes fram över bordet när han serverade henne. »Vår vän konsuln har skickat sin roddare efter några dokument som han glömt — jag föreslår en skål för glömskan, jag är den mycken tack skyldig.» Det var vackert sagt, fann Margit, men hon tordes endast helt flyktigt smaka på den skummande drycken. »Nej nej, fröken, inte så» — han skrattade vänligt — »i bottnen, jag ber.» Då lydde hon åter, med ett generat småleende och rodnade: månne hon på något sätt förrått sin rädsla? »Det är så sällan jag . . . men gott är det, mycket gott.» Och för att visa sig riktigt tapper räckte hon fram sitt glas för att påfyllas. Han nickade gillande utan att låta hennes blick glida undan. Hon erfor en behaglig känsla av värme i armarna, i bröstet, kinderna hettade, och skrattande lutade hon sig bakåt i soffan, den mjuka schaggen kittlade henne i nacken. Så här gick det säkert till förr i världen!
Den andre tog plats bredvid henne. »Det var en gång en gosse som hette Valentin» — berättade han skämtsamt och apropå, med sagotonfall i rösten — »fadern var en gammal sjökapten som seglade på Medelhavet. En gång när gubben kom hem från hustrun i Cadiz till hustrun i Nystad hämtade han med sig en burk holländskt snus åt sig själv och en kanariefågel åt pojken, ett mycket lovvärt bevis på minnesgodhet, ska jag säga er, unge Valentin beslöt att göra en riktigt, riktigt fin bur. Emellertid dog fågeln innan buren blev färdig. Året därpå omkom kaptenen vid franska kusten och hemlandshustrun fick ostört behålla vad han vänligen lämnat efter sig: tre barn, bland annat, en oljerock, två halva omgångar kläder och en klocka. Nu är buren äntligen färdig, nästan färdig . . . men står tom.» »Heter inte ni Valentin?» »Jo, jovisst» — båda brusto ut i skratt, Margit visste rakt inte varför men den oväntade historien hade i all sin meningslöshet verkat lugnande på henne. Säkert hade han berättat den ofta? Fortsättningen brydde hon sig icke om att höra, lyfte i stället sitt glas och skålade. »Vad det måtte vara härligt att föra ett stort, vackert fartyg!» Han rynkade pannan — »Snart överlämnar jag befälet åt andra.» »Varför det?» »Emedan . . . nå, det är detsamma.» Omärkligt flyttade han sig närmare, med det lekfulla tillägget: »Man får så grova händer . . . jämför bara med era . . .» »Var så god — se här!» I sin ena hand kvarhöll han hennes båda, ämnade . . . ämnade kyssa dem men gav sig till tåls när han kände spår av motstånd. Nu lade Margit icke längre band på sitt ungdomliga självsvåld, hon grep glaset — och tömde det. Ingenting ville hon tänka, ingenting minnas, bara vara glad, stormande glad. Och ändå smög sig en förrädisk matthet över henne, hon kämpade emot den, kunde icke tilbakahålla ett övermodigt, halvhögt uttalat: »Naturligtvis — ni vågade inte!» En lång tystnad uppstod, kaptenen betraktade henne förstulet. Så fyllde han glasen, hon tog emot sitt och drack, utan att ändra ställning, blundade, hade en förnimmelse av att någon böjde sig närmare, mycket nära, men att det alls icke var henne det gällde. Och hon tyckte sig höra en röst som gång på gång viskade: »Jaså, jag vågade inte . . . å, vad du är vacker, vacker!» Då öppnade hon ögonen — tillslöt dem åter och nästan stelnade av skrämsel. En muskulös arm hade lagt sig om hennes midja, en lysten mun pressades mot hennes hals, hon kände huru nästan ont det gjorde. Allt hade skett så snabbt, så djärvt — i nästa sekund var hon redan ute på golvet, alldeles yr, ämnade säga något eller ropa, sprang vacklande uppför trappan, fick ytterdörren öppnad, ena handen sökte ordna håret vid tinningarna — »Vart nu
så brått?» . . . en framåtlutad gestalt kom
emot henne ned från kommandobryggan. Det var Sixten-Erik Berger. [Inf. 2006-10-20.] |
|
När Margit kände den friska luften mot sitt ansikte måste hon söka stöd för att icke falla, hämtade sig emellertid ganska snart och då slog det första ögonblickets osäkerhet och harmsna förvirring om i barnsligt trots. Var hon kanske ställd under något slags uppsikt? Hade . . . hade hon svikit någons förtroende? — Hon stod orörlig och rak, retad av kusinens menande undran om den förbjudna frukten möjligen bekommit henne illa? . . . »sådant händer.» »Vad vill du här, Sixten-Erik?» »Tack för vänlig förfrågan, svaret lyder: din kära faster blev orolig. Och det är ju bra att jag infunnit mig eftersom Gardberg är försumlig . . . och du så där uppskakad.» »Ja man kan väl bli otålig . . .» »Låt oss då säga . . . otålig. Var har du dina uppköp? Säkert där nere?» . . . han tog i dörrvredet. »Nej nej, Sixten, du får inte gå dit, de ha inga apelsiner . . . hör du, jag vill det inte . . . Sixten-Erik!» . . . hon stampade, nästan i förtvivlan. När då Berger endast såg på henne, helt flyktigt som det tycktes, och med ett stillsamt »Som du vill» rättade sig efter befallningen, ja då brast hon ut i tysta, dämpade snyftningar — det var länge sedan hon hört ett sådant tonfall i hans stämma. »Nå nå, Maggi, jag är inte oresonlig, vi har alla mer än nog av att svara för oss själva. Kom nu så snart du lugnat dig.» Hon lydde genast och beredvilligt. På landgången mötte de konsuln. Jesses — Margit måste förlåta honom hans oartighet, saken var den att några papper som tullförvaltarn frågat efter . . . och kapten Janson hade lovat att under tiden . . . Berger höll tålmodigt båten vid bryggans trappa tills Margit lade handen på hans axel och varsamt steg i. Vilken skillnad mot tidigare i dag . . . bara för tre, fyra timmar sedan! »Har du verkligen kommit efter mig alldeles ensam, Sixten-Erik?» »Nej det tillät jag mig naturligtvis inte, drängen väntar med häst vid hamnen» — vresigt tog han till årorna. Gardbergs urskuldande röst hördes: »Förlåt, förlåt, Margit!» . . . och strax därpå ropade han igen och nu helt munterrt: »Ni får månsken snart, ni får månsken snart.» Mörkret hade så tilltagit att man måste vara mycket hemmastadd och van för att hitta farleden mellan stenarna borta vid udden. På avstånd lyste matta små ljusglimtar ur värdshuset och från ångbåten. Under tystnad hade färden begynt och under tystnad fortsattes den en lång stund framåt. Margits, trotsiga uppbrusning hade lagt sig vid kusinens vänliga ord. Gråta ville hon inte, nej nej, och ändå rann en och annan tår i smyg utför kinderna, men humöret repade sig småningom, dock utan att våga övergå till glättighet. Hon ansåg sig inte ha rätt att vara glad i kväll, hon hade ju varit så förfärligt oförsiktig, och för resten ämnade hon grubbla över sin oförsiktighet först senare, sen när hon var ensam, riktigt noga dra sig alltsamman till minnes — ifall hon inte därförinnan blev för sömnig. Nu tyckte hon bara så synd om Sixten-Erik, varför visste hon knappt. »Du ska inte vara ledsen på mig, käraste roddare, och måste du det så ge duktigt ovett, det lättar — kanske jag förtjänar det. År du vred på allvar, säg?» Svaret endast en otålig axelryckning. »Sixten-Erik, varför är du i allmänhet så nedstämd?» »Finner du verkligen att jag har skäl till motsatsen?» . . . han gjorde ett uppehåll som för att avbryta men någonting måtte ha blivit honom för frestande: »Allting är ju nuförtiden . . . ärftlig belastning . . . och du vet att far min sköt sig, Margit?» »Ne-ej», hon drog djupt efter andan. »Jaså man har inte velat tala om det för dig, då var det säkert obetänksamt av mig att . . . eller måhända lika så gott.» Årtagen långsammare, tydligen ansträngde det honom att tala samtidigt. »Åtminstone vet du mycket väl att jag är en svag stackare, med högst ett par, tre år kvar att leva.» »Sixten!» »Det är rena sanningen, kusin lilla, du behöver inte ta det illa upp när jag inte gör det.» »Ja men . . . låt mig ro, hör du», hon sträckte bedjande fram händerna. Han smålog. »Nej, så eländig är jag ändå inte tills vidare, sitt du stilla där du sitter» — han ökade på farten för att lugna henne. »Besinna emellertid att jag är en trettifemårs man, och hur långt har jag inte hunnit! Jag hade i tidernas morgon min lilla äregirighet, jag också, men den fick lov att ge vika för min stora sjuklighet — låter inte det bra kanske? Nu söker jag göra så pass mycken nytta för mig . . . som bankman . . . att det kan försona våra närmaste med tanken på mina sista stunder då jag antagligen bara undrar vart andan tagit vägen.» »Du får inte tala så där, Sixten-Erik, kära Sixten!» . . . Margit böjde sig deltagande framåt. »Tack — din röst brukar inte ha det tonfallet, Maggi, jag får rentav en misstanke om att lite mer vänlighet från min sida kunnat locka lite mer av samma slag ur dig, men det är inte alltid så lätt att vara vänlig . . . och i jämvikt. Hade jag varit frisk, ja då vet jag nog en förhoppning som mäktat göra någonting dugligt av mig, nu har det fått vara som det är. Tro för resten inte att jag beklagar mig, det är lönlöst att klaga, följaktligen dumt. Och sentimentalt dessutom.» »Vad du måtte känna dig olycklig!» »Hm. Ibland frestas man förvisso att . . . nej jag ska inte prata flera dumheter.» I Margits huvud rörde sig så många stridiga tankar att hon uppgav försöket att fasthålla någon av dem, däremot väntade hon otåligt på att Sixten-Erik skulle fortsätta. Denne måtte haft en känning av det — »Bry dig inte om att svara på vad jag nu säger» — lade han till, halvt motsträvigt — »jag begriper nämligen mycket väl att det i afton hänt dig någonting, vad som helst, det angår ju inte mig naturligtvis, någonting som för dig har betydelse utöver det vanliga. Nej jag ska inte fråga. Du är fullvuxen nu och har bland annat förstånd, inte bara instinkter, bör alltså kunna tillgodogöra dig varje erfarenhet, och ofta kan ett . . . ett misstag ha mycken nytta med sig om man efteråt ser på det med en smula kritik. En tröst i sitt slag, Maggi, inte sant?» »Du skulle ha följt med mig, du Sixten!» »Min tid är så knapp» — han smålog vänligt. Båten sköt just fram till hamnkajen. Det hade mulnat ännu mera, ingen måne var synlig. |
När Margit följande morgon satte sig upp i sängen trodde hon att allt skulle snurra runt i huvudet ungefär som för herrarna när de varit på rummet en hel natt. Men nej, tvärtom, hon kände sig mycket kry trots de fantastiska drömmar som oroat sömnen. Hon tittade ut genom en liten reva i rullgardinen: klart väder ute, sol över hårdfrusen mark, ladugårdspigan gick för att mjölka, två kattor rände som galna av och an på gården i tvära vinklar, sedan uppför stegen till bagarstugutaket. Margit kröp tillbaka under täcket och blundade, tids nog skulle hon hinna se de andras surmulna miner. Om en stund kom gamla Brita för att tända brasan. Margit hörde huru spjället drogs ut, huru nävret revs, huru det började spraka och att en skärm ställdes för. Det knakade i Britas knän när hon reste sig, tog kängorna och gick. Det var lustigt! Månne hon själv, Margit Elisabet Schrowe, nånsin kunde bli så gammal och skröplig att det knakade i knäna? Men att en karl tordes vara så närgången, si det hade hon då aldrig trott! Skulle han ha burit sig lika illa åt mot vilken ung flicka som helst, eller gav hon själv på något vis anledning? Nej nej, felet var inte hennes. Felet? Äsch! . . . hon lade händerna under nacken men kände först efter på halsen: inte hade han väl bitit henne? Att jag alls ids bry mig om det! . . . tänkte hon. Skulle inte en annan flicka ha låtit överrumpla sig så lätt som jag? Herrejess så oerhört säker och tilltagsen han var! För resten får ju ingen veta av det, Sixten-Erik tiger nog, och kaptenen . . . ja då förlåter jag honom aldrig. Pappa hade bra gärna sett att jag varit en gosse, och i ungdom gick så mycket an — inte ämnar jag fästa mig vid vad folk pratar, låt dem prata! Hon sträckte på sig, andades djupt ett tag och jämkade det upplösta håret undan så att kinden kom att vila mot armen som var bar. Sömnen måtte i detsamma ha infunnit sig och med den en fortsättning på nattens drömmar. Det var stor fest i det gamla Fabrinska huset. I den väldigt granna salen med hörnbalkongen stod ett rikt dukat bord, och en lång rad av mänskor, par vid par, tömde livsglädjens bägare utan att lägga minsta band på sig. Själv fick hon inte ta del i festen, men hon hörde glammet och steg dristigt över tröskeln. Hon tyckte att de borde kunna läsa hennes livslust i blicken -— »Ser ni då inte hur varm jag är!» En röst trängde genom sorlet, en röst som frågade: »Vem där?» »Maggi.» »Vill du något?» Tårarna bröto fram: »Det är bara Maggi. Jag har ingen att vara med.» Då skrattade man högt och ihållande bordet runt och någon ropade ett infall som gav munterheten ny näring, slutet lydde: » . . . sen behöver du inte vara ensam.» Det gjorde henne klarvaken. Herrejess, klockan redan halv elva! Så hon försovit sig! Senare på förmiddagen träffade hon Gardberg i en butik — »Vem tyckte du mer om i går, Margit, mig eller kaptenen?» Hade han reda på något! Hon mötte hans blick — och lugnade sig. Till den grad kunde han väl inte förställa sig om han . . . Hon beslöt att uppsöka Selma. Den omständigheten att fröken Janson, ett ensamt fruntimmer, hyrt fem rum, tambur och kök hade föranlett många gissningar. Det gula huset där hon bodde stod på andra sidan älven, nästan mitt i en trädgård — endast två av rummen fullständigt möblerade. Fröken Janson hade förklarat: »Det kan hända att jag får en släkting på ett längre besök och då passar det ju bra att ha hela våningen. Jag delar ogärna med vem som helst.» Middag åt hon hos fru Hilleström, en armstark tvätterska sov i köket om nätterna. Margit tvekade i tamburen, tyckte sig höra en karlröst, men så ringde hon på och fann att det var ett misstag, ingen annan än Selma tog emot henne. »Riktigt snällt av dig att inte glömma bort mig! Jag mötte i går herr Berger på gatan, han ser så lidande ut — men vad jag kan tycka om hans ansikte!» Det roade Margit att efteråt omtala yttrandet för Sixten-Erik. Han vred sig ifrån ämnet med en sorglustig grimas: »Fy fan, jag blir obestämt hennes nästa missöde!» Selma togs genast varmt i försvar: »Hon har så ofantligt många goda sidor. Och dessutom liknar vi varann i mycket, tror jag.» »Gör ni del?» Han hostade torrt. Att samma spörsmål, vänskapen mellan de två damerna, med undran och olika tolkningar dryftats av stadens herrar var henne obekant. Emellertid gick väninnornas samtal trögt som det ofta gjorde. Margit hade ämnat oförbehållsamt berätta gårdagens »händelse», i hopp om att Selma strängt skulle tillrättavisa kaptenen, men fann det kanske vara bättre att ingen utomstående kände till . . . det där. Så obehagligt berörd blev hon av att den andra helt oförmodat och med små skratt tillrådde henne att gifta sig — »eftersom ingenting hindrar» — framför allt med en världsvan man, en man som förstode att »göra något av en rik och vacker hustru.» »Rik? . . . jag!» »Å, jag tror verkligen att du blir häpen — vet du inte det? Din mor hade förmögenhet, har jag hört sägas, och så indraget som ni levat . . .» »Ja det är sant nog, det.» Och efter en stunds begrundan: »Så underligt! Men du tar säkert miste.» Hastigt vände hon sig om när en dörr öppnades — kapten Janson kom leende och obesvärad emot henne. »Tack för senast, fröken Schrowe!» Tryckande tystnad. »Varför har ni . . . har ni då inte rest, herr . . .?» »Vi blir klara först i övermorgon, med er tillåtelse. Men var lugn: jag är snart tillbaka.» Han såg på henne med en så muntert salig erinring i blicken att hon rodnade, huru mycket hon än bjöd till att behärska sig. Emellertid måtte Selma ha givit honom ett förstulet tecken eftersom han bugade sig utan att yttra ett ord vidare, bugade sig mycket djupt och gick. [Inf. 2006-10-26.] |
tullförvaltarn som just samma dag sköt hela fem stycken!
Vintern hade kommit oväntat tidigt. Snön låg våt och vitgrå på gatorna, isen på älven ingav redan ställvis förtroende, och ändå hade man knappt hunnit vika om hörnet från oktober till november. En lördag afton när klockan i kyrktornet slog sex trädde konsul Gardberg ut ur sin butik, stannade på stentrappan och passade in en cigarrett i trämunstycket. I dag vore det tungt att gå i päls, tänkte han. Tungt att gå i päls. Och så traskade de alltför stora bottforerna av med honom snett över torget. Om befallningsman Behr var hemma? Jo madammen tog för avgjort att befallningsmannen sov. Hon skurade tamburgolvet i fullt raseri och gav sig icke tid till mera än en förmodan. Gardberg gick genom salongen — ganska riktigt: dörren till det inre rummet var stängd. Arbetsrummet. Han lät icke hindra sig utan steg på. De blå gardinerna hängde till hälften neddragna för fönstren, mot två av skrivbordsfötterna lutade sig stora, inbundna böcker, sängen var bäddad som vanligt, Behr låg på täcket i sängen — som vanligt. Bredvid huvudgärden trängdes på nattduksbordet en ljusstake, en bok med en fruktkniv som märke, en pincenez utan snodd, ett par manschetter, en näsduk, en korkskruv. Befallningsmannen spärrade upp sina vattenblå ögon och fixerade en osynlig punkt i halvmörkret. Småningom fick han situationen klar för sig — Gardberg yttrade antagligen någonting men det gick förlorat — ansträngde sig med att få benen över sängkanten och sporde helt naturligt vem de skulle få till fjärde man? På den tredje tycktes han vara säker. Emellertid satt herr Edvard i kammarn innanför gästgiveriets skänkrum och väntade. Och eftersom han var ensam och tvungen att vänta, det hände honom för resten mycket ofta, så kunde han ju lika gärna roa sig med någonting. Han ringde. Uppasserskan, ursprungligen en bondflicka, stannade på dörrtröskeln. Hon höll händerna under förklädet och såg omornad ut. Nedanom kjolen syntes ett par breda, platta skodon. Herr Edvard nickade förtroligt och sporde om Hanna inte tordes komma in? Jo det tordes hon nog. »Nå gör det då!» Han blev helt flat när hon fnissande klev ända fram till soffan där han satt. »Vad vill herr Edvard? . . . nej låt bli mig!» »Jaså . . . jo . . . Hanna skulle vara snäll och göra spelbordet i ordning och hämta ljus och skicka någon med det här till tullförvaltarn — han skrev några ord på ett blad ur notesboken. Och hålla kvällsvard i beredskap, det fanns väl någonting varmt, vad fanns det för varmt? Biffstek? Nåja, varför inte? . . . smörgåsbord och biffstek . . . med mycket lök. »Ja dra ner gardinerna, Hanna lilla.» »Låt bli mig har jag sagt!» »Nå-nå, vad Hanna nu krånglar!» Om en stund infann sig Gardberg med befallningsmannen, några minuter senare tullförvaltarn, det måste anses som en ren lyckträff, han brukade aldrig göra sig någon brådska. Redan från början var Behr på dåligt humör och det förbättrades ingalunda när de andra motsatte sig nya kortlekar. »Ska jag nödgas spela med de här flottlapparna!» Slutligen gav han med sig — »Men kom ihåg: inget prat.» Emellertid förhöll det sig så fatalt att herr Edvard satt med en historia högt uppe i halsen och den måste han bli av med för att kunna måla med någon sorts tillstymmelse till eftertanke. Han hade hört, av vem ville han inte säga, han hade hört att Sedegren nyligen sett en fotografi av fröken Margit som tolvåring och efteråt »i en sluten krets» fällt ett ungkarlsord som väckt mycken munterhet. Hur flickan fått veta av det . . . tja. I går mötte hon honom, provisorn, på gatan och frågade om det var sant? Herregud så han nekade! Hon hade tvivlande skakat på huvudet, sen slagit bort alltsamman med ett skämt — men med tårar i ögonen. Tullförvaltarn klämde till med grandissimo. När sista sticket var taget brusade Behr upp: O du milde Jesus! . . . att inte spela ut spader fastän han hade begärt spader, han visste inte hur många gånger — »Det är ju så att man kan bli med barn! Vad tänker du på, Gardberg, jag hade ess, kung sjunde i spader!» De båda andra räknade trickarna. I detsamma hördes Sedegrens allbekanta »Jaså här håller man till.» Sedegren sade alltid »Jaså här håller man till» när han träffade någon. »Stäng dörrn efter dig!» Provisorn behöll paletån på. Han tittade ofta in vid sjutiden, men aldrig för att dricka en toddy, nej aldrig, något som han emellertid gärna gjorde. Än gick han av en händelse över torget, än hade han bara ett par ord att säga, och den de riktades till togs då avsides med ett behändigt litet grepp i rockuppslaget. Ja nu kom han naturligtvis för att betala vad han sist blev skyldig. Behr kunde icke glömma det där med spadern. Han ville ännu framhålla en sak: »Tänk er, min man har damen, själv sitter jag med ess, kung sjunde . . .» Herr Edvard var ouppmärksam, lyssnade girigt till Sedegren som lät munnen gå. Gardberg hörde ett namn nämnas och blev genast intresserad, också tullförvaltarn lade ned sina kort, befallningsmannen fräste av ilska. Vad gjorde pillertrillarn där? Antingen skulle de spela eller låta bli. Det var ju märkliga nyheter! Kapten Janson, en kusin till fröken Selma — »Ja jag vet» inflickade konsuln — kapten Janson, en kusin till fröken Selma ämnade slå sig ner i staden. Fru Hilleströms piga, den där med ögonen — »Ja jag vet» inflickade konsuln, och nu följde även Behr med — fru Hilleströms piga hade i förmiddags varit på apoteket efter nervstillande droppar och det var hon som hört det. De skulle ha egen hushållerska, kusinerna, och fru Hilleström besörja om alltsamman. »Vad har hon med saken att skaffa?» »Ingenting . . . naturligtvis.» Nu kom herr Edvard med ett litet tillägg: den där kaptenen var skild från sin befälspost, sades det, egentligen redan i somras, sagesmannen hade inte vetat anledningen. Troligen något slags självrådighet . . . eller vad det nu kunde vara. Tänk, och nu skulle han flytta hit, det var minsann stora nyheter! Vad ville han här? Och vad ämnade han leva av? Men kanske hade han förmögenhet? Andra robberten slarvades till ända med många avbrott och under mycket käbbel. Provisorn underade på att äntligen beställa den där toddyn men ville först låta övertala sig ännu en stund. Sedan tog han glaset med sig når kvälls värden serverades — tack, han för sin del hade redan ätit hemma. Vid disken i skänkrummet sutto doktor Neander och handelsman Holmstrand. Handelsmannen sträckte sina korta ben ifrån sig som om han velat bli av med dem och få ett par andra och längre i stället. Han hade sålt skog, sade han. Ja han hade sålt skog, mycket skog, det vill säga han hade inte sålt, utan köpt. Han var en karl som kunde göra vad han ville, sade han. Doktorn hade nyss kallat honom parveny. Han visste inte vad med det menades, men låt gå: i så fall var han en alldeles jävla parveny som gott kunde tåla sina modiga sju glas en lördag kväll. Och han kom ihåg vad en tysk-norsk provryttare en gång sagt honom: Naar vand er god, saa er vand god, aber vand er aldrig god. Det kom han ihåg. Doktor Neander var framför allt jägare. Han mindes någonting annat som han gärna ville berätta en gång till och vände sig därför till dem vid matbordet. I höstas hade han tidigt en morgon gått ett stycke längs stationsvägen . . . så här — stationsvägen gick förbi Behrs tallrik i riktning mot brännvinskaraffen — och då hade han vid första vägskillnaden . . . »du vet, Gardberg» . . . ja då såg han hur haren kom . . . Vad var det mot tullförvaltarn som just samma dag sköt hela fem stycken! Gardberg ropade på soja: »Hanna . . . soja!» Holmslrand högg genast tag i det sista ordet för att länge och halvhögt vältra det i munnen — »parveny . . . soja . . .» Men just när kaffebrickan hämtades in och ett par av sällskapet redan fått likörglasen fyllda hördes en klämtning från klockstapeln. Herr Edvard var den första som hann till ett av fönstren och lyfte upp gardinen. Då syntes ett brandrött sken på himmeln i sydväst. [Inf. 2006-11-02.] |
Mikael
Lybeck (1893) Allas vår Margit.
|