XII. NYKARLEBY UNDER OFÄRDSÅREN

Marknaderna


Från landsbygdens sida förelåg på 1870-talet ett starkt intresse för anordnande av boskapsmarknader i staden. Åtskilliga stadsbor förenade sig om detta intresse. I nov. 1879 inlämnade kapellanen vid Nykarleby moderkyrkoförsamling, Johannes Bäck, ansökan till magistraten härom, stödd av en i fullmakt undertecknad även av flera stadsbor, representerande olika grupper i samhället.

I ansökan anhölls att boskapsmarknader liknande dem i Nylands och Tavastehus län skulle hållas i Nykarleby, om möjligt två gånger om året. Det förelåg nämligen stora svårigheter för jordbrukarna i kringliggande nejder att kunna på något så när fördelaktigt sätt avyttra sin boskap, ”helst den commerciella rörelsen på orten till följe af flere missgynnande omständigheter är ytterst ringa”. Därför hade mången sett sig nödsakad att vända sig med sina produkter till långt avlägsna städer. Ladugårdsskötseln kunde på grund av dessa omständigheter ej heller arbeta upp sig till en förbättrad ståndpunkt. Såväl i landsförsamlingen som i närgränsande finska församlingar hade emellertid tydliga tecken börjat visa sig på ett större intresse för ladugårdsskötseln. Inrättandet av boskapsmarknader skulle på grund av den ökade konsumtionen inom kort tid mångdubbla intresset för denna näring, särskilt om den ena av dessa marknader skulle hållas i början av okt. Då kunde man nämligen hoppas på ett större antal avnämare från grannlandet i väster. Höga Kronan kunde då även lättast och förmånligast avyttra avelsdjur, på vilka det var en kännbar brist i dessa nejder.


Marknad på Nykarleby torg. Efter vykort i J. L. Bircks arkiv.


Den ena av boskapsmarknaderna borde vidare förenas med en torgdag. På denna skulle det stå respektive producenter fritt att införa och försälja såväl jordbruksprodukter som slöjdartiklar. De sistnämnda kunde nu knappt avyttras, vilket var till skada för nejdens i slöjd händiga befolkning. Fördelarna för stadens strävsamma, men av många ekonomiska motgångar betryckta, handel och industriidkande befolkning behövde knappast påpekas. För ”den i Norden boende jordbrukaren, som ofta af frost och andra ogynnsamma naturomständigheter beröfvas en stor del af den från åkern väntade näringen”, skulle på detta sätt bekymren avlägsnas. 67)

Då rådhusstämman i närvaro av borgmästaren, rådman J. A. Lybeck och adjungerade magistratsledamoten Elias Roos samt en talrik mängd av stadens röstberättigade medlemmar den 19 nov. 1879 upptog ärendet till behandling, anhöll vicepastor Bäck, att originalet till ansökan skulle av magistraten vidarebefordras till högvederbörlig ort. Han tillade, att sökandena ej förbisett, att lättheten att erhålla starka drycker skulle göra att vid dessa marknader fylleriet och osedligheten skulle framstå mera än under vanliga förhållanden. De hade dock avsett, att allt detta kunde stävjas genom för tillfället ordnad och förstärkt polisstyrka. Då man betänkte det synnerliga gagn marknaderna komme att medföra för staden och dess omnejd borde farhågor om osedlighet ej avskräcka, i synnerhet som folkmängden under dem knappast torde komma att överstiga det antal människor, ”som under somliga lördagar vanligen plär besöka salutorget i Nikolaistad...”



Torg- eller marknadsdag.
[Torg- eller marknadsdag. Förstoring.
Helena Haglund tillhandahöll.
(Inf. 2006-06-25.)]


De närvarande förenade sig enhälligt om denna anhållan. Man ansåg, att den boskapsmarknad, som skulle förenas med en torgdag, lämpligast kunde hållas i början av mars. Då var allmogen bäst i tillfälle att föryttra sina produkter och slöjdalster, och behövde då pengar för kronoutskylderna. Denna tid var även lämpligast för stadens trafikanter för uppköp av exportvaror. Den andra boskapsmarknaden borde hållas i början av oktober, då seglationen ännu var öppen och man kunde motse köpare även från Sverige.

Magistraten tillstyrkte, och ansåg, att marknaderna borde börja redan följande år 1880. Ärendet skulle emellertid avgöras av senaten. 68)

Senaten biföll och Nykarleby fick sålunda tillbaka höst- och vintermarknaderna nu kallade ”kvasimarknader”, efter en paus på 42 år (se d.a. II s. 309). I febr. 1880 bestämde magistraten, att isen på älven nedanför magasinerna vid den s.k. tullstranden skulle få användas för hösthandeln, emedan den svårligen kunde försiggå på stadens torg. Senare synes hästbytena ha förlagts till gatan utanför smeden J. Karlssons gård vid Rummelbacken. Efter klagomål från Karlsson förflyttades höstmarknaden 1895 till den s.k. första Kampen.

Det dröjde ej länge, innan avigsidorna med marknaderna på nytt visade sig. På höstmarknaden 1882 rann brännvinsströmmen bred och djup. Bonden Henrik Harald från Forsby fick ett livsfarligt knivhugg i magen av en Härmäfinne, men repade sig. Oordningen fortsatte marknad efter marknad, trots att polisen förstärktes med särskilt anställda marknadsvakter. Hantverksarbeten, kramvaror och hemslöjdsalster utbjöds jämte matvaror, spannmål och lantmannaprodukter av olika slag, men efterfrågan var ofta ringa. De vanliga marknadsnöjena var varietéteater, en eller flera spåkvinnor med lyckans stjärna samt ringkastning, där prisen utgjordes av penningvinster. Som kvasimarknadernas största skuggsida utom fylleriet och slagsmålen, ofta med dödlig utgång, framstod hästplågeriet. Det drevs på mångfaldigt sätt och utan att någon egentligen ingrep. Hästarna var av medelmåttig kvalitet eller därunder. Priset var 1910 250 till 300 mk för vanliga arbetshästar. Beryktad är den tidigare nämnda höstmarknaden 1887, då självaste Isotalon-Antti med följe inburades.



[En underbar bild av torgkommers från omkring 1910. Byggnaderna ger ingen hjälp vid precisering av fotograferingsdatum, men damen längst till vänster iklädd promenaddräkt ger svar på frågan. Förstoring.
Foto: Nykarleby fotoateljé/Gerda Mattsson.
(Inf. 2009-06-29.)]


Trots att värdshus, utminuteringsställen och ölkrogar var stängda florerade fylleriet. Lönnkrögare sålde brännvin i limonadflaskor till 3 à 8 mk. S.k. ”spitting” (varmt vatten, socker och sprit) utbjöds nära nog öppet och konsumerades begärligt i höst- och vinterkylan. Redan 1890 konstaterade man, att ”hela tillfället alltmera antager karaktären av folknöje utan nämnvärd praktisk betydelse”. På höstmarknaden 1910 häktades 30 personer för fylleri, oljud, högljutt skrikande och svordomar, stöld, snatteri o.s.v. 69)



[På baksidan står ”Till fotoklubben. Vinter Marknad. Åren 1910 eller 1911. Två 'burkar' på torget. Den ena hette Björkroth.” Bilden restaurerad. För pekaren över den för att se originalet! Delförstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll.
(Inf. 2014-11-02.)]


Det dröjde emellertid till in på 1920-talet, innan man på allvar försökte göra något för att stävja oordningen.

Hösten 1926 uppmanades magistraten att anhålla om författningsenlig rätt att hålla marknader i staden eller att i motsatt fall med till buds stående medel förhindra hållandet av de sedvanliga höst- och vintermarknaderna.

Beredningsutskottet föreslog med N. A. Fougstedt som ordf. för stadsfullmäktige, att ingen ansökan om rättigheter till hållande av marknaderna skulle göras, ”emedan de numera som varuutbytare förlorat sin betydelse och därför icke äro till någon nytta varken för staden eller den omkringliggande landsorten”.

Polisinrättningen för sin del ansåg marknaderna ”utgöra samlingstillfällen för banditer och slödder, varvid stölder, brott mot förbudslagen, djurplågeri och allt möjligt ofog höra till ordningen för dagen”, utan att tjäna något nyttigt ändamål. Något tillstånd att hålla dem borde därför ej sökas.

Stadsfullmäktige beslöt den 13 sept., att ingen ansökan skulle göras. Drätselkammaren uppmanades att inkomma med förslag till torghandelns ordnande, bestämma avgifterna vid uthyrandet av stånd på torget under torgdagarna och uppgift på vilka varor, som skulle få torgföras. 70)

Fullmäktiges beslut motsvarade emellertid ej den allmänna opinionens önskemål. Den 18 okt. hölls ett allmänt möte för utrönande av stadsbornas verkliga åsikt om marknaderna. Mellan 20 och 30 personer hade infunnit sig. Mötet öppnades av handl. Paul Skog, som berörde marknadernas betydelse för stadens näringsliv. Till ordf. för mötet utsågs handl. Skog med bankdir. K. V. Ekmark som sekreterare. Av den därpå följande diskussionen framgick, att samtliga närvarande på ett undantag när var eniga om marknadernas bibehållande. Man ansåg att staden allmänt sett hade nytta av dem, den ena stadsbon mer och den andra mindre. Ordf. och sekr. fick i uppdrag att hos stadsfullmäktige hemställa om ansökan till myndigheterna om officiella marknader i Nykarleby. 71)

I skrivelsen till stadsfullmäktige framhöll mötet, att man ”vid närmare eftertanke” konstaterat, att det ej var så att marknaderna förlorat sin betydelse och var obehövliga för ”vår lilla ort”. Då trafiken och rörelsen var obetydliga på orten, hade marknaderna tvärtom större betydelse för Nykarleby än för större samhällen. Varor, som ej torgfördes under andra tider, hölls vid marknaderna till salu, såsom t.ex. en del slöjd-, industri- och manufakturalster. Detta inverkade på den kringliggande landsbygden så att marknadsbesökare infann sig från 5—6 omkringliggande socknar. Från landsbygdens sida ville man därför bibehålla marknaderna. Marknadsbesökarna bidrog till en livligare omsättning i handel och varuutbyte till fromma för stadens näringsidkare och övriga inbyggare. Ordningsmakten hade rätt att tillkalla förstärkt polismanskap för marknadsdagarna, varför stadens ordningsmakt ej borde ha något att invända mot dem.



Marknadsbild från Nykarleby fr. 1890-talet. ”Spitting” serveras.
Foto J. L. Bircks arkiv.
[Förstoring. Bild utbytt 2020-10-09 mot en från finna.fi. Kolorering av Peter Gullback. Schalin fotograferade 1900–04 i Nykarleby, så då finns två möjligheter:

  • Bilden är här feldaterad (fast å andra sidan är ju 1899 en del av 1890-talet och det är väldigt nära 1900).
  • Schalin har avfotograferat en äldre bild.]


Beredningsutskottet ändrade nu snabbt sin tidigare åsikt och förenade sig om mötets förslag samt hemställde till stadsfullmäktige att med det första ansöka om bibehållandet av marknaderna. Den 11 nov. beslöt fullmäktige enhälligt härom och den 18 febr. 1927 beviljade statsrådet stadsfullmäktiges ansökan. I sept. s.å. meddelade handels- och industriministeriet staden tillstånd att årligen anordna marknad på fredagen och lördagen före Mikaelisöndagen samt på första fredagen och lördagen i mars.

Det blev emellertid trögt med kommersen även i fortsättningen, ehuru ordningen blev bättre. Höstmarknaden 1963 räknade ett 10-tal stånd och några speltält, men knappast några köpare. Följande år hade ståndens antal sjunkit till tre. Både försäljarna och den fåtaliga torgmenigheten var eniga om ”att Nykarlebymarknaden överlevt sig själv och att vederbörande lugnt kan indra den när som helst. Kommersen sker numera i stadens affärer.” 72)

Någon indragning skedde dock ej och fortfarande existerar marknaden som ett minne från forna tiders varuutbyte, ehuru numera under lugna och betryggande former.



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 403—407.


Nästa kapitel: XIII. NYKARLEBY UNDER FÖRSTA VÄRLDSKRIGET. Livsmedelsbrist och arbetslöshet.


Läs mer:
Min barndoms marknader I av J. L. Birck. 1961
Min barndoms marknader II av J. L. Birck. 1961
Nyykaabi marknan av Jesper. 1938
Nyykaarbi maahrnan av Kasper. 1938
Qvasimarknaden i Folkwännen. 1880.
Vädjan till besökare i Mellersta Österbotten 1882.
Qvasimarknaden i Mellersta Österbotten 1882.
Qvasimarknaden i Österbottniska Posten 1884.
Illbragd och Qvasimarknaden i Österbottniska Posten 1887.
Kvasimarknaden i Österbottniska Posten 1896.
Notis i Österbottniska Posten 1897.
Notis i Österbottniska Posten 1900.
Notis i Österbottniska Posten 1909.
Notis i Österbottniska Posten 1911.
Notis i Österbottniska Posten 1912.
Marknader på 30-talet av Börje Wilkman.
Intervju med Edvin Marklund av Vilhelm Nyby. 1973
Marknadsdagarna i Janne Thurman berättar om sig själv.
Torgdagar i Levande tidsbilder från ett svunnet Nykarleby av Runar Nyholm.
Marknad i Allas vår Margit av Mikael Lybeck.
Brott mot annans liv i Syd-Österbotten under 1800-talet av Lars-Otto Backman.
Höstmarknaden 1957 i Österbottniska Posten.
Höstmarknaden i Hoppet 1959.
På marknad i Nykarleby 1978 av Lars Hedman.
Vårmarknaden 1988 av Leif Sjöholm.
Vårmarknad 2007 av Lars Pensar.
Vårmarknaden av Bror Johansson.
Marknadsbilder av Leif Söderlund.
Marknad och zigenare av av Gertrud Wichmann.
Vårmarknad 2019 av Lars Pensar.

Marknader på Historiska tidningsbiblioteket.
(Inf. 2004-06-25, rev. 2020-10-09 .)