2. Den första kampen för tillvaron

Under den första tiden af sin tillvaro hade Nykarleby stad många svårigheter att bekämpa. Dess handel kunde inte utveckla sig, då sjöfarten var inskränkt till Åbo och Stockholm, och rörelsen inåt landet var bunden vid vissa socknar. Inom sitt handelsområde hade staden dessutom. att föra en oaflåtlig kamp med konkurrenter, som gjorde intrång i de staden beviljade företrädesrättigheterna.

Under de tjugo första åren sökte Nykarleby därför städse, men icke alltid med framgång skaffa helgd åt sina privilegier.

Redan vid den första riksdag (1621), till hvilken staden sände ombud, besvära sig Nykarlebyborna öfver intrång i sina rättigheter af Grefve Jakob de la Gardies fogde. Nämnde grefve hade sedan 1608 Pedersöre och Nykarleby socknar i förläning, och hans fogde ville fortfarande uppbära räntan från de 25 ½ mantal, som genom stadsprivilegierna lagts under staden. I en annan inlaga anhöll stadens riksdagsman om fri seglation och fri handel på landet. — Kungl. Majestät befallde med anledning häraf ståthållaren i denna landsända att öfvervaka stadsprivilegiernas efterlefvnad, och handelsförmånerna förbättrades i så måtto, att staden fick »enskilda» marknader i Pedersöre, Vörå och Lappo. Dylika enskilda marknader voro af mycket stor betydelse, emedan borgare från andra orter icke fingo besöka dem, hvarför handelsmännen från Nykarleby kunde ensamma bestämma priserna.

Men dessa enskilda marknader voro till skada för allmogen, som vid dem fick betala högre priser. Därför anordnades »frimarknader» till »skydd mot uppstädernas prejerier». En sådan »frimarknad» hölls äfven inom Nykarleby stads handelsområde, nämligen i Pedersöre, dit borgare i Stockholm, Gefle, Hudiksvall och Hernösand samt Åbo, Raumo och Borgå kommo. Denna marknad ville Nykarlebyborna afskaffa och lyckades i så måtto, att marknaden blef 1625 flyttad till Nykarleby, där borgarne naturligtvis hade lättare att konkurrera med de obehagliga främlingarna. Vid samma tid erhöll staden äfven en enskild marknad i Kalajoki, men Vasa gjorde intrång i Vörå, där nämnda stads borgare fingo en marknad på samma dag — Margaretadagen — som Nykarleby hade sin enskilda marknad.

Nykarlebyborna klagade emellertid på högre ort och Vasaborna nödgades snart draga sig tillbaka. Vid denna tid anfördes också klagomål öfver att de grefvliga arrendatorerna och förläningsfogdarna drefvo lanthandel inom stadens handelsområde, i det de uppburo utskylderna i köpmannavaror, hvilka sedan föryttrades i bygden. I samma inlaga (af 1626) klagas öfver att staden icke erhållit af Soklot och Vexala holmarna Torsö och Frösö, hvilka dock genom privilegierna blifvit staden underlagda.

Att fattigdom och brist härskade i staden och omnejden, visar en skrift af 1629, hvari man i bevekande ordalag anhåller om någon lindring i bakugnspenningeavgiften, kvarntullen, boskapshjälpen och båtsmanspenningarna för fattiga nybyggare i Leppo by och medellösa borgare i staden.

Från 1628 finnes en af stadens borgmästare Gabriel Ljungosson uppgjord förteckning på öfver tolf år gamla inbyggare i staden, deras antal utgör 233 personer. I den staden underlagda Leppo by eller Kyrkbyn, som den numera kallas, funnos 107 invånare. Enligt denna förteckning hade staden 3 skomakare, 1 sadelmakare, 1 skräddare, 2 smeder, 1 tunnbindare, 1 „lögare“(af löga—bada) och 2 snickare.

Stadens rikaste köpman var Claes Wittingh, som dock i början af 1640 flyttade från staden till Kyrkbyn, emedan han ej kom rätt väl öfverens med sina ståndsbröder. Märkligast bland dessa var för öfvrigt Sigfrid och Göran Hemming, Sigfrid Eriksson och Joseph Jakobsson.

Från 1640-talet förekommer åter en mängd besvär öfver ämbetsmän, som uppbära skatter i köpmansvaror, med hvilka de sedan bedrifva olaglig handel, stadens borgare till förfång. En viss Margareta Persdotter beskylles för att drifva en vidlyftig lanthandel; hon sålde t. ex. 1629 en last tjära åt Claes Wittingh för 40 daler. Andra besvär voro af samma slag som i det föregående blifvit nämndt: en förnyad anhållan om fri seglation, anhållan om lättnader i utskylder, om nya marknader m. m.

Märklig är en skrifvelse från år 1637 eller början af 1638 till drottning Kristina. Nykarleby borgerskap anhåller i den om en ny skola med skickeliga lärare. Men förmyndarregeringen svarar, att till följd af det stora tyska kriget (30-åriga) intet tills vidare kan göras för den begärda skolans inrättande.

Icke desto mindre lämnar staden 1639 en vidlyftig besvärsskrift, däri bl. a. anhålles, att drottningen må skynda med inrättandet af den nya trivialskolan, hvars byggnad redan vore efter drottningens order färdig.

Skolan, kom verkligen kom till stånd år 1641. Denna tilldragelse blef för det lilla Nykarleby af största betydelse, ty staden fick genom sin skola, den enda offentliga bildningsanstalten i Österbotten, ett visst företräde framför de andra städerna. De några och fyrtio år, som staden fick åtnjuta denna förmån, kunna betraktas som en särskild period i dess historia.