Blad ur Nykarleby
stads historia.

av

P. V. Lybeck

forts. 5. Nykarleby stads utseende m. m.
under midten af 1700-talet

Samme Myrman, som i det föregående blifvit anförd, har åtskilligt att förtälja äfven om det inre lifvet i Nykarleby i midten af 1700-talet.

Handeln stod på en ganska ömklig fot. Orsaken därtill var den höga tull, som borgarena måste erlägga för varorna, och därtill kom vidare den „fördärfveliga bodpliggningen“ [?], som blir så kostsam för köpmännen. Mot den sistnämnda kom dock ett hälsosamt förbud med 100 rdlrs plikt för gifvaren och 10 rdlrs för bonden, ifall han begär.

Nykarleby dref den mesta handeln med Vörå och Lappo socknar, men vintertid infunno sig till staden äfven bönder från Tavastland och Savolaks. De förde med sig spannmål, smör, ull och viktualier [livsmedel] i allmänhet. Varorna fördes ej till torgs, utan bonden förde dem direkte till den köpman, med hvilken han af ålder varit van att handla och hvilken äfven utskylders erläggande och vid andra tillfällen plägade förse honom med penningar.

Stadens förnämsta inköpsvara var tjära 12,000—14,000 tunnor årligen. Äfven boskap intullas årligen till 600—800 stycken, smör och trävaror uppköpas också i ringa mängd. Stadens skepp utgjorde 6 till antalet. Dessa seglade på Stockholm, lastade med tjära och beck, tillverkadt i stadens eget beckbruk, samt smör, talg, fläsk, kött, älg- och nöthudar, kalfskinn, handspakar, ved m. m. När ingenting fanns att utföra, gingo fartygen med frakt af malm och tackjärn till bruken härstädes och till Vesterbotten samt återvände med järn och annat smide till Stockholm. — De varor, som infördes till Nykarleby, voro salt, tobak och hvarjehanda kramvaror. Tobak importerades för 30,000 och 40,000 rdlr silfvermynt årligen. Stadsborna försökte sig också med tobaksodling, men med ringa framgång.

Utom handeln, jordbruket och boskapsskötseln var fisket en ansenlig näringskälla. Med not, mjärdar, ryssjor, kassar, krokar och lippor [håvar] fångades i ån lax, gädda, braxen, id, sik, abborre, lake, ål, karp och rudor — de sistnämnda af ypperlig beskaffenhet — samt slutligen nejonögon och mört. I saltsjön idka stadsfiskarena strömmingsfiske och fånga där äfven kutul [siklöja], nors och simpa. Strömmingsfisket befann sig i nedåtgående och kunde ej täcka behofvet, hvarför köpmännen hämtade strömming äfven från de vesterbottniska hamnarna.

Myrman meddelar upplysningar äfven om det kommunala lifvet.

För att ordna stadens politie- och ordinantiehushållning [?] höllos årligen två allmänna rådstugudagar i närvaro af magistraten och stadens äldsta. Den första kallades V a l b o r g sm ä s s o r å d s t u g u d a g e n  och hölls den 1 maj. Dåvid behandlades följande angelägenheter:

Vid den  a n d r a  r å d s t u g u d a g e n, som inföll näst före jul, förordnades s. k. uppsyningsmän, hvilka hade att under den instundande högtiden samt sön och högtidsdagar besöka krogar och källare för att där afböja hvarjehanda oordentligheter, som kunde yppas. Vidare förordnades borgerskapet till fots att i uniform uppställa sig på torget framför rådhuset, då, sedan fanan ifrån rådhuset uttagits och magistraten hunnit sig dit församlas, stadstrumslagaren går med en korporal och sex man jämte de tillförordnade uppsyningsmännen med sina gevär kring staden under trummans rörelse till ett tecken att julfreden skall utlysas. Därefter och så snart nyssnämnda manskap återkommit till torget, där äfven en hop af de öfvriga invånare sig uppställt, kungör stadsnotarien för menigheten ifrån ett på rådhuset uppslaget fönster det förut av magistraten författade tal, som framhåller högtidens vikt och dess tillbörliga firande. Då detta är slut, röres åter trumman, fanan föres in och enhvar går till sitt, efter förut af magistraten dem tillönskat godt slut på det gamla året.

Vid „solenniteten“ för öfrigt är borgerskapet till häst och fot till parad ofta uppställdt, och består kavalleriet af 24 man och infanteriet af 72 man. Alla ha de blå uniformer och de senare äfven gula stöfletter samt officerarna guldgalonerade hattar. Infanteriet hade väl dessutom två fanor, af hvilka den ena skall hafva varit rätt propre med stadens vapen uti, men hade de blifvit af ryssarna bortförda. Sedermera hade dock staden förskaffat sig en ny af gult taft och hade jämväl blifvit av Kungl. Majestät [Gustav III] honorerad med en grön fana.

Myrman nämner i sin beskrifning, at ingen stad kan vara i större saknad af brandredskap än Nykarleby: den hade icke ens en enda brandspruta.

Myrman nämner, märkvärdigt nog, ingenting om folkmängden.

Året efter det han affattade sin beskrifning eller år 1760 hade Nykarleby 626 invånare. I ganska hög grad hade staden sålunda för förkofrat sig efter stora ofreden. År 1730 uppgick folkmängden till 200 personer och år 1750 hade den stigit till 544 personer. De märkligaste personerna i Nykarleby voro i mitten på 1700-talet Lorens Björkman, Caspar Lebell, Mats Brinck, Lars Vessler som för sina förtjänster hugnades med borgmästartiteln, Olof Nordberg och Abraham Collin. Borgmästare i Nykarleby var från stora ofreden till år 1753 Samuel Brinck och efter honom blev hans son Johannes Brinck borgmästare och denne innehade ämbetet till år 1782. Kyrkoherde i Nykarleby stad och socken var vid denna tid Samuel Alanus. Han afled den 14 juni 1742 vid 94 års ålder och efterträddes af mag. Mickael Jesenhaus, vilken synes ha varit en synnerligen dråplig Herrens tjänare. Han dog i en ålder af 80 år den 16 jan. 1761 och efterträddes af Johan Rehmal, som skötte ämbetet till 1768 då han dog.