Blad ur Nykarleby
stads historia.

av

P. V. Lybeck

6. Nykarleby stad som
halfstapelstad 1765—1793.
De sista åren af den svenska tiden till 1809.

De källor som innehålla upplysningar om Nykarleby stad under den tid, hvilken nu är i fråga, äro icke mycket givande.

Vid riksdagen 1766 var borgmästaren i Brahestad, Samuel Lithovius, Nykarleby stads representent och som sådan gjorde han följande andraganden:
1:o tackar han för den frihet staden fått i avseende å skeppsfart och handel.
2:o klagar han öfver missförhållanden som uppstått däraf att en del handelsmän genom sina förbindelser med stapelstadsborgarna få sina varor billigare och draga all handel till sig.
3:o beder om Kunglig Majestäts mellankomst, emedan de förmögnare vilja hindra de fattigare borgarna att idka handel, därav stödjande sig på en förordning för Gamlakarleby, hvari båtsmän och timmermän förbjudas att drifva köpenskap. Likaledes försöka de rikare förhindra de ringare borgerskapet att rösta vid borgmästare, rådmans och riksdagsmannavalen, hvilka sistnämnda härleder sig däraf, att de på att de vid senaste tider vid nämnda val fått befordra hvem de velat.
4:o anhålles om att stadsfiskare som upptäckt något godt fiskeställe, måtte få nyttja det utan afseende å hvem som ägde stranden.
5:o anhålles om att stadsfiskarena måtte få fiska vid holmen Stubben. Kantlax och Monäs byamän förklara detta ställe för sitt fiskeområde, ehuru Hartvig Hindricksson till Voltis låtit redan 1588 utlysa det som kronoallmänning m.m.

Hvilka åtgärder dessa klagomål föranledde känner man icke. Af Lithovius inlaga se vi, att ett visst spänt förhållande härskade mellan den rikare och fattigare klassen i staden. En följd häraf är väl den att stadens egna män en längre tid bortåt ej representerade staden vid riksdagarna.

Af Lithovius anförande vid riksdagen, framgår att Nykarleby stads köpmän begagnat sig af de fördelar i afseende å handeln som 1765 kommit de österbottniska städerna tillgodo bl.a äfven sålunda, att de gjorde sig till aktieägare i stapelstädernas fartyg. De band som fängslade seglationen på utlandet voro emellertid ännu besvärliga för att bäras utan knot. Redan år 1767 anhöll staden genom magistraten, att åtminstone utifrån kommande skepp, måtte befrias från skyldigheten att inlöpa till Gamlakarleby för att visiteras och förtullas. Genom skrivelse af år 1767 från generaltulldirektionen bifölls denna anhållan, medan det förorsakade tidutdräkt [fördröjuning]och kostnad att på detta sätt segla förbi sin egen hamn. Dessutom hade äfven Jakobstad erhållit samma rättighet.

Den sista riksdagspetitionen från Nykarleby som vi känna, är från 1777. Vid detta tillfälle anhöll nämligen staden att bliva befriad från del i stapelstadsanläggningen för Kaskö, hvilket beviljades.

År 1777, som för de österbottniska stapelstäderna var ett synnerligen lyckosamt år, i det att de då äntligen erhöllo efterlängtad stadfästelse på sin stapelrätt, var ej rätt gynnsam för Nykarleby. Visserligen blef äfven dess rätt till delaktighet i Gamlakarlebys utrikesseglation bekräftad, men däremot återtogs den 1767 beviljade befrielsen, för från utlandet kommande skepp att anlöpa Gamlakarleby.

En af kyrkoherde Forshaell i Åbo tidningar för år 1784 offentliggjord uppsats, som delvis är en ordagrann afskrift af den tidigare nämnda "Myrmans" koncept ger några upplysningar af intresse om Nykarleby.

Kyrkoherde Forshaell berättar att folkmängden är i stigande. År 1770 hade staden 691 invånare och 1780 var deras antal 852, hvaraf 452 män och 410 kvinnor och är dessa fördelade i 153 hjonelag. Samma år föddes 34 och dog 22 personer och 10 par vigdes.

Staden hade 5 på längden löpande gator, hvilka skurus af 6 tvärgator och gränder. Stadens kyrka är 66 alnar lång och 43 alnar bred och har ett tennorgelverk. [Flyttades 1910 till ändan av norra korsgången./LP] Vid den tiden funnos 162 med trähus bebyggda tomter, 2 tullar och 184 matlag (familjer).

Hamnen hade blivit så grund att stora skepp måste lasta vid Alörn, en holme som ligger längre ut än Djupsten, där den ordinarie hamnen och varfvet befann sig.

Köpmännens antal är 18 och hafva 2 av dem öppna bodar. Handeln på Stockholm drevs med 5 skepp, 1 jakt och 2 från annan ort befraktade fartyg. Den förnämsta exportvaran är tjära, hvaraf 1782 förtullades 20 302 tunnor. Dessutom utfördes 1101 lispund smör, 143 lispund talg, 308 tolfter bräder, 15 fat tran, 379 kimröksbössor m.m. Af särskilt intresse är uppgifterna om den utrikeshandel som köpmännen i Nykarleby drefvo genom Gamlakarleby.

Från 1768 till 1782 hade handlandena i Nykarleby utrest på Medelhafvet och Nordsjön 7 skepp af 100—240 lästers dräghtighet, 3 af dem ha förolyckats, 2 sålts och två äro utgående.

Skeppsbyggeriet hade blifvit en vinstgifvande näringsgren. Fartygen byggdes på stadens eget varf eller i sjöbyarna i närheten, och försåldes i Stockholm eller annorstädes. År 1783 försåldes 2 skepp och 4 voro under byggnad, dels på eget varf, dels på varfen i Pedersöre och Vörå. Marknaderna i grannsocknarna besöktes nästan alltid av stadens köpmän, men någon marknad hålles ej i staden.

År 1784 funnos i staden 20 verkstäder. Såsom industriella företag nämnas en vattenkvarn med två par stenar, beckbruket vid åmynningen och en såg högre upp i älfven. Fisket, som tidigare varit gifvande, hade betydligt försämrats.

Stadens åkrar utgjorde 201 tunnland och 10 kappland. Hvete odlades ej, däremot "jordpäron" sedan 1773, då de första gången sattes i Nykarleby. Sedan begynte de sås ganska allmänt.

Ängarna utgjorde 446 tunnland och 3 3/8 kappland.

Nykarleby stad aflönar, förtäljer Forshaell, en stadsfältskär, och helt nyligen har staden fått ett apotek. Den första apotekaren torde en viss Anders Kihlgren varit. [Johan Julin var den förste, förteckning över apotekare.]

Stadens borgare och andra som stå under stadens försvar, är enrollerade i vissa kavalleri och artillerikårer, alla välförsedda med gevär och andra tillbehör.

Bland stadens märkvärdigheter nämnes en surbrunnskälla, som i åtskilliga år med fördel blifvit nyttjad. I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, var Nykarleby verkligen ganska besökt brunnsort, dit personer, främst från de öfriga österbottniska städerna reste om sommaren för att roa sig och undergå oskyldig brunnskur.

Utom den restauration, som fanns vid denna brunn, omnämner Forshaell ett kaffehus och två gästgiverier med krögarfrihet. Vidare uppger han att på orten finns 11 brännvinsutskänkningsställen. Många av stadens mindre handlanden, hade i krogrörelsen funnit en lönande näringskälla. En annan var salpetertillverkningen.F

Till sist nämner Forshaell ett sorgligt faktum: — alla gamla dokument, antikviteter och minnesmärken som funnits i stadens rådhus och kyrkor, ha under stora ofreden af ryssarna blifvit förskingrade.

År 1782 afled Nykarleby stads mångårige borgmästare Johannes Brinck och efterträddes av Johan Christian Gadd, som erhöll avsked 1795. Borgmästare blef då Carl Johan Stenman, hvilken ännu efter 1809 satt kvar som stadens styresman. Kyrkoherde var under slutet av 1700-talet just samme magister Johan Forshaell, förut kapellan i Limingo, vars beskrifning af Nykarleby vi här anfört. Som lärare vid pedagogien verkade vid denna tid Johan Gabriel Toppelius.

Slutet av 1700 talet synes av allt att döma, varit en jämförelsevis lycklig tid för Nykarleby. Folkmängden växte småningom och välståndet torde ha varit i stigande, och i arkiven träffar man icke de förut så vanliga böneskrifterna från Nykarleby.

På slutet av 1700-talet representerades Nykarleby vid riksdagen af ombud från andra orter. År 1778, 1786 och 1792 var borgmästaren i Brahestad, Carl Mentzer, Nykarleby stads representant. År 1789 var rådmannen Johannes Malm från Jakobstad ombud för Nykarleby, och år 1800 rådmannen Niklas Malm från Jakobstad.

Vad de gjorde för staden känna vi icke, men tvivelsutan arbetade de också för utvidgandet af stadens handelsfrihet. År 1793 erhöll Nykarleby stapelstadsrättigheter. [Rätt att handla på utlandet.] Frukterna av denna viktiga tilldragelse kunna dock icke skönjas under den svenska tiden, som utgör föremål för dessa historiska anteckningar, men under de första årtiondena af 1800-talet fick Nykarleby stads handel en lyftning som den icke förut och inte heller senare haft.

Vi har steg för steg följt Nykarleby stad från dess grundläggning nästan ända fram till den svenska tidens slut i Finlands historia. Vi har sett dess yttre livsvillkor, under hvilka den genom två sekler lefvat och sträfvat. En enda fortsatt, med ringa krafter förd bekymmersam och föga framgångsrik kamp för lifvet under hårda öden och bistra konjunkturer, har Nykarleby stads hela tillvaro under dessa två århundraden varit. I sin mån har den dock säkerligen bidragit till den materiella och andliga kulturens höjande i sin landsända.

SLUT