Till professor Woldemar Backmans 100-årsminne

Föredrag inför Genealogiska samfundet i Finland 10.3.1970.

Kanslichef RAGNAR MANNIL,
Helsingfors

Till de stora, för alltid olösta gåtorna kommer väl att höra frågan om fördelningen mellan arv och miljö hos människan. Genealogens forskningsmål synes väl i det sammanhanget i främsta rummet ha anknytning till utredningen av arvets inflytande, medan andra mera modernt och empiriskt inriktade vetenskaper försöker belysa miljöfaktorernas betydelse för människodaningen. En sådan syn på den genealogiska forskningens uppgift är naturligtvis i grunden oriktigt och alltför inskränkt. Det verkliga förhållandet är ju att genealogin i allra högsta grad också är ett bidrag till ett klarläggande av den mänskliga miljön och av olika miljöfaktorer i tid och rum.

Inför 100-årsminnet av den österbottniske läkaren och genealogen, professor Woldemar Backmans födelse den 9 mars 1970 infinner sig osökt reflexioner kring frågan om arv och miljö. I en kognatisk släktstudie, En släkt Backman jämte ättlingar på kvinnolinjen (GSÅ 12, 1928), har Backmansjälv sökt svar på frågan om sin egen härstamning. Vi möter här en rad män och kvinnor, verksamma inom handel och sjöfart, inom jordbruk och förvaltning, i de flesta fall driftiga och framgångsrika, men definitivt inte av den typ som kunde kännetecknas som intellektuell med vetenskaplig läggning. Fråga är om inte Backmans brinnande forskarintresse närmast hade sina rötter i hans norska påbrå och den konstnärliga begåvning som vi kan spåra såväl hos Woldemar Backmans far, sjökaptenen Herman Backman och fastern, den i London verksamma konstnärinnan Hilda Olsson (1832—1916). Det synes mig att den vetenskapliga fantasin — utan vilken ingen forskning kan ge några fruktbara resultat — i allra högsta grad står i frändskap med den konstnärliga intuitionen. Både inom konsten och vetenskaperna behövs det ett rikt mått av skapande fantasi. Den andra nödvändiga faktorn är energi och uthållighet. Genom arv hade Backman fått sig tilldelade båda dessa faktorer.

Om man sålunda utgår från hypotesen att Woldemar Backmans forskarbegåvning till någon del var ärftligt betingad är det däremot säkert att inriktningen av hans forskning helt och hållet var bunden och begränsad av den österbottniska miljö han verkade i livet igenom, studieåren i Helsingfors frånräknade. I de allra flesta fall förtvinar forskarintresset i en miljö, där bristen på material för forskningen i alltför hög grad gör sig kännbar, där möjligheter till stimulerande tankeutbyte med andra forskare saknas, där resurserna för ett lagarbete, med en modern term teamwork, saknas. Woldemar Backman mötte som forskare otvivelaktigt alla dessa svårigheter. Osmo Durchman har i sitt minnestal den 14 maj 1946 (GSÅ 31, 1947, s. 9—26) inför Genealogiska samfundet betonat hur Backman utnyttjade den förhandenvarande situationen och fann helt nya uppgifter för sin forskning, också inom genealogin. Det lokalt begränsade stoffet bearbetades från ständigt nya utgångspunkter. Backman blev på så sätt banbrytare för den tillämpade genealogiska forskningen. Med modern forskningsterminologi kunde man säga, att Backman bedrev sin forskning på mikronivå. I några fall hade han möjlighet att utsträcka sin forskning till undersökningar av större format, till forskning på makronivå. Några av de forskningsmetoder Backman tillämpade synes än i dag vara så pass viktiga, att de vore värda att på nytt beaktas och utnyttjas vid planeringen av större genealogiska forskningsprojekt.

De yttre konturerna av professor Woldemar Backmans livsgärning är för medlemmarna av Genealogiska samfundet välbekanta genom kanslirådet Osmo Durchmans utförliga levnadsteckning inför Samfundet. I detta sammanhang kan därför några korta data vara tillräckliga. Efter slutförda medicinska studier verkade han som läkare i Jakobstad från 1896. Han disputerade för medicine och kirurgie doktorsgrad 1899 och blev stadsläkare i Jakobstad 1907, men flyttade följande år över till Malmska sjukhuset sedan han under tio års tid oförtrutet och i ständig kamp med kommunal sparsamhet och oginhet lyckats slutföra sjukhusbygget så att det var en av landets modernaste sjukvårdsanstalter. Den största uppmärksamheten tilldrog sig sjukhusets röntgenutrustning, som det vid den tiden fanns motsvarighet till endast på tre sjukhus i hela landet. Nytt för orten var också att läkaren vid behov grep till kniven och enligt ortstraditionen blev »berömd på sina blindtarmar». Åren 1917—23 var Backman stadsläkare i Vasa, från 1924 till 1943 slutligen provinsialläkare i Nykarleby distrikt. Vid sidan av detta var Backman kommunalpolitiker med särskilt intresse för hygieniska frågor. Hans tjänster anlitades flitigt i allmänna värv: han var representant för borgerskapet i Jakobstad vid den sista ståndslantdagen 1905—06, ordförande i statens tuberkuloskommitté 1924, statlig utredningsman för dödlighetsstatistikens förnyande på 1930-talet, sjukhusbyggare när nuvarande Roparnäs sjukhus byggdes i Vasa och första preses i det av konsul Harry Schauman och Woldemar Backman år 1920 upprättade lärda sällskapet Svensk-Österbottniska Samfundet. Professorstiteln fick han motta 1918 för medborgerlig förtjänst — han hade bl.a. tillhört den temporära medicinalstyrelsen för det vita Finland.

Backmans bibliografi upptar 113 nummer, av vilka ett 60-tal medicinska, ett 40-tal genealogiska, medan ett 10-tal är medicinhistoriska och demografiska, och sålunda står på gränsen mellan medicin och genealogi.

Huvudparten av Backmans genealogiska skrifter utgörs av utredningar av allmoge- och borgarsläkter. En intressant grupp utgör ett 10-tal undersökningar av hela yrkes och befolkningsgrupper: Bidrag till kännedomen av det rikssvenska inslaget i Nykarleby stads befolkning på 1700- och förra hälften av 1800-talet (GSÅ 14—15, 1933), Borgerskapet i Nykarleby år 1808 (Bothnia 1933), Befolkningen i Nykarleby stad vid tiden för stora ofreden (Vasabladet 1943), Nykarlebysoldater i 1808—09 års krig (Österbottniska Posten 1940), Soldattorp, soldater jämte deras efterkommande i Nykarleby landskommun (Vasabladet 1941).

Det kan vara intressant att ta del av Backmans egna frågeställningar vid sammanställandet av dessa utredningar. I boken om soldattorp skriver han:

Vid en dylik undersökning var det flere frågor som självfallet inställde sig till besvarande. Redan soldaternas narnnfråga syntes mig vara av ett visst intresse. Vad var det överhuvud för folk, som frivilligt för stor del av sitt liv iklädde sig soldatrocken? Voro de hemma från den egna kommunen eller från andra trakter? Från vilken miljö härstammade de (borgar- eller bondsöner, obesuttna?). Huru tedde sig soldaternas öden under och efter tjänstgöringens slut? Genom att följa soldatsläkter, som stannade kvar på orten, kunde man också måhända få en aning om det arv soldaterna lämnade efter sig och likaså utreda, i vilken grad ättlingar till desamma i nedstigande led ännu finnas på orten. — — —

För att draga några slutsatser av allmännare bärvidd äro uppgifterna både ofuliständiga och såsom omfattande endast en kommun baserade på ett alltför ringa material. Men då skildringen omfattar 175 soldater, boende under tiden 1734—1809 på 26 torp, torde den dock ungefär kunna avspegla förhållandena åtminstone i svenska Österbotten.

Backmans intresse för en tillämpad genealogisk forskning framgår också av en rad andra titlar i hans bibliografi. I Genos har han år 1937 ett bidrag. Något om ståndscirkulationen inom den sursillska släkten, en analys omfattade 4173 personer. Materialet uppdelades på släktleden och undersöktes t.ex. beträffande yrkesfördelningen, varvid Backman ansåg sig kunna finna en bekräftelse av biskop Terserus bekanta uttalande från år 1660, att en stor del av de manliga medlemmarna hörde till prästeståndet eller var ståndspersoner och att de kvinnliga var gifta med sådana personer. Den nu så moderna namnforskningen hade en föregångsman i Backman genom skriften Något om tidpunkten för släktnamnens tillkomst hos Nykarleby stads borgerskap 1675—1729 (Österbottniska Posten 1931) och De föddas (döptas) namn i Nykarleby stad under 200 år, 1730—1929 (GSÅ 14—15, 1933) i vilken 4431 personers förnamn analyseras. Icke helt överraskande är Johan och Karl, Anna och Maria de vanligaste namnen genom tiderna i Nykarleby — liksom helt säkert på många andra orter i vårt land. I dagens medicinska forskning är genealogin en viktig hjälpvetenskap. Också på detta område visade Backman att materialet i kyrkböcker och befolkningstabeller har mycket att ge. Backmans sista arbete inom den medicinska litteraturen utkom 1935 i Finska Läkaresällskapets handlingar, Ett försök till släktanalys (FLH 1935) som nära anslöt sig till en tidigare utredd släkt i Nykarleby landskommun. Också flere andra bidrag till den genetiska forskningen är noterade av Backmans hand.

Backmans sista stora arbete har titeln Emigrationen från Munsala socken. En enquete av Samfundet Folkhälsan i svenska Finland. (BKFNF 88: 7, 1945). Undersökningen hade genomförts 1944 i Munsala socken och byggde på ett material omfattande 2033 personer. I 48 statistiska tabeller redogör Backman för emigrationens omfattning, för emigranternas öden, för emigrationens inverkan på befolkningsförhållandena i Munsala och en rad andra omständigheter.

Alla de nämnda undersökningarna är till sitt format begränsade, undersökningar på mikronivå. Men Backman ville pröva sina metoder också i större format. Som medhjälpare fick han professor Severi Savonen. Professor Savonen har i en intervju för mig berättat att det nog var Backmans entusiasm och arbetsinsats som gav upphov till det monumentala verket Lungsotens förlopp i Finland åren 1771—1929 (även på finska: Keuhkotaudin kulku Suomessa vuosina 1771—1929, och på tyska: Verbreitungslauf der Lungentuberkulose in Finnland in den Jahren 1771—1929, Tuberkulosförbundets skriftserie 1934). Som släktforskare hade Backman kommit att reflektera över det faktum att Finland är det enda land i världen som har en enhetlig av prästerskapet förd fortlöpande statistik över dödligheten och dödsorsakerna ända från 1749. Formulär sändes ut till alla landets församlingar och över 90 procent besvarade uppgifterna. Denna undersökning är utan tvivel ett synnerligen värdefullt arbete både ur historisk och ur medicinsk synpunkt, helt säkert i hela världen en unik prestation.

Genom dessa axplock bland Backmans skrifter har jag försökt aktualisera den genealogiska forskningens möjligheter att ge bidrag även till andra forskningsgrenar. Det är särskilt på ett område som den genealogiska forskningen i dag borde kunna engageras till ett nytt jätteuppbåd. Medan de sista resterna av den transatlantiska emigrationsvågen under årtiondena före och efter sekelskiftet håller på att skatta åt sin förgängelse har på olika håll i vårt land, liksom även i de andra nordiska länderna, uppstått ett utomordentligt stort intresse för emigrationsforskning. Tillsvidare är de skriftliga bevisen för detta intresse tämligen fåtaliga, men det torde inte ligga någon överdrift i påståendet att Anna-Leena Toivonens doktorsavhandling om den sydösterbottniska emigrationen till Amerika kommer att få många efterföljare. F.n. är olika projekt i gång vid Helsingfors Universitet, vid Åbo Akademi och vid Turun Yliopisto. Suomi-Seuras forskningar fortsättes av Suomalaisuuden Liitto, som dock främst intresserar sig för den moderna emigrationen till Sverige. Seminarier, kurser och symposier hör till dagens bild på detta område. Instundande sommar kommer både ett internordiskt emigrationsseminarium att gå av stapeln i Mariehamn och ett finlandssvenskt symposium för emigrationsforskning att hållas på Kilens hembygdsgård i Sideby.

Det är självklart, att det material som den genealogiska forskningen arbetar med och i vilket emigranterna ständigt åstadkommer för genealogen förargelseväckande luckor, är av allra största betydelse för emigrationsforskningen. De källserier som emigrationsforskaren bearbetar är desamma som genealogen är färdigt förtrogen med, nämligen kyrkoboksmaterialet (kommunionböckerna, flyttningslängderna, frånvarandeböckerna, t.o.m. födelse- och dödsböckerna), mantalslängderna, passförteckningarna, passagerar- och skeppslistor m.fl. Av särskilt värde är Finska passexpeditionens arkiv från Petersburg som omkfattar tiden 1809—1918, alltså hela den ryska tiden. Var och en som gett sig in på emigrationsforskning vet, att t.ex. den officiella emigrationsstatistiken som i enstaka fall finnes från år 1880, i regel dock först från 1893, är klart otillförlitlig. Primärmaterialet finns i kyrkböckerna. När emigranten infann sig hos sin kyrkoherde för att begära ett ämbetsbetyg antecknades detta oftast i kommunionboken med anteckningen Till Amerika 1879. Men det var ingalunda regel att prästbevis togs ut före avresan. Trots det registrerades saken på två sätt: dels vid husförhöret inom läslaget, då genomgången av de olika hushållen avslöjade att den och den befann sig i fjärran land. Då antecknades i anmärkningskolumnen I Amerika. Studerar man registreringen av nattvardsgången finns det kanske t.o.m. en möjlighet att fastställa när avresan sannolikt har skett. Mantalslängderna ger också nyttiga upplysningar därigenom att »de från orten avvikne» registreras. Här är svårigheten endast den att samma person registreras inom samma kategori år efter år, varför emigrationsvolymen inte kan bedömas utgående enbart från mantalslängdernas uppgifter. Passagerar- och skeppslistorna, av vilka Finska Ångfartygs Aktiebolagets nyligen upptäckts, ger upplysningar om färdvägarna och den slutliga destinationen. I Göteborgs landsarkiv finns skeppslistor, i vilka ett stort antal emigranter från Finland, i synnerhet från Österbotten är registrerade.

Woldemar Backmans forskningsinsats på två särskilda fält har gett mig tanken att Genealogiska samfundet skulle vara den rätta institutionen att nu göra en insats för emigrationsforskningen. Backmans emigrationsundersökning är den ena utgångspunkten, hans lungsotsundersökning på makronivå den andra. Vi behöver äntligen få till stånd ett riksomfattande emigrantregister, en motsvarighet till Genealogiska Samfundets för forskningen så lättillgängliga avskriftssamling i Riksarkivet. Ett annat initiativ som också leder tanken till behovet av ett sådant emigrantregister är det av Jalmari Finne grundlagda Suomen kiinteän asutuksen yleisluettelo, m.a.o. ett slags motsats till Finnes register. Varken avskriftssamlingen eller Finnes register kan vara tekniska förebilder för hur ett sådant register skall läggas upp. Förberedelserna måste vara noggranna, och uppläggningen skall från början beakta möjligheten att bearbeta materialet med datateknik. Det är fråga om en enorm uppgift — men otvivelaktigt lockande och fascinerande.

Professor Woldemar Backmans naturliga utgångspunkt såväl i den dagliga gärningen som i hans betydelsefulla forskargärning var ett levande människointresse. På en människas liv och på en nations liv inverkar en rad samverkande omständigheter. I grund och botten är det sökandet efter en totalbild av människans situation i hennes miljö som är den yttersta drivkraften i Woldemar Backmans verksamhet som läkare, forskare och skriftställare — liksom detta är och alltid kommer att vara drivkraften i Genealogiska samfundets verksamhet.