Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall

SKIDLÖPNING

Ovanstående notis står att läsa i den digra boken ”Efter 1809” (1981). Någon närmare källa anges inte, men det sannolika är att uppgifterna är hämtade från Österbottniska Posten eller Vasabladet. [Där kan de också ha publicerats, men åtminstone i Åbo Underrättelser.]

Den drygt 90-åriga uppgiften bekräftar för Nykarlebys del det faktum att skidlöpningen mycket tidigt fick en tävlingsriktad utformning. Att skida ikapp var egentligen inte så svårt att ordna i en tid, då skidåkning var en viktig del av människors kommunikation vintertid.

I hela norra svenska Österbotten är det ungdomsföreningarna som banar väg för en mera regelrätt tävlingsskidning. Ungdomsringarna tog sig an skidningen i såväl Karleby-, Pedersöre- som Nykarlebynejden. Medan man längst norrut ordnade ringskidning redan 1907 så sker starten i vår nejd något senare. Tredje ungdomsringen tillkom ju 1907 och det tog sannolikt några år innan verksamheten fick mera idrottsliga inslag.

Vissa uppgifter talar för att ringskidningen tog sin början 1912. I ett referat från 1921 omtalas nämligen att de individuella tiderna ”var så tillvida märkliga att de äro de bästa under alla 10 åren”.

Ungdomsföreningarna inom Tredje ringen tävlade om den s.k. Ringskölden. Man skulle arrangera turvist tävlingar under tio år och den förening som nådde de flesta inteckningarna vann priset för gott.

1921 ordnades ringskidningen i Nykarleby och vandringsprisets öde skulle nu avgöras. Vexala och Soklot hade vardera tre inteckningar. Reglerna var sådana att man räknade ”medeltiden” för de fyra bästa i laget. Totalt ställde 25 skidåkare upp: 11 från Soklot, 9 från Vexala och 5 från Nykarleby.

Det blev ungdomarna från Vexala som vann och lagets tid angavs till 36 min 25 1/4 sek. Soklot kom tvåa, 37.05 och Nykarleby trea, 39.31. Individuellt var Vexalas Anders Gustavsson etta före Nykarlebys Frans Rank.

Start kl 8!

Utöver ringskidningar förekom tidigt även lokala tävlingar, där sannolikt NIK stod som arrangör. I tävlingsannonser på 1920-talet angavs sällan vem eller vilken förening det är som arrangerar. I mars 1920 omtalar en ÖP-annons att en skidtävling skall ordnas i staden. Och för att undgå blidföre så satte man starten till arla morgonstund — klockan 8! Vidare berättas om ”inskrivning å Granbergs café en 1/2 timme före start”.

Detta lopp liksom en rad övriga vid denna tid gick längs ån, ett arrangemang som kunde ha sina risker under senvintern. Tävlingen gällde en pokal och vinnare blev Raj från Soklot.

1921 återkom NIK med ett lopp ”å bana Nybro—Gamla hamn, 20 km och 10 km isfält”. Frans Rank visade sig även nu vara den bästa bland seniorerna och junioretta kom Torsten Jacobsson.

Skidintresset i nejden var mycket stort i början på 20-talet och betecknande är att tävlingsarrangemangen kom i regel ganska sent på vintern. Men se vilken koncentration till söndagen den 19 mars 1922:

— Klubbkamp mellan Nykarleby, Soklot och Vexala med en omvänd prislista. Efter tävlingen ordnades en soaré.

— Munsala IK arrangerar skidtävling och avrundar med en kvällsfest.

— IF Blixten i Jeppo har sin skidtävling åtföljd av kvällsunderhållning.

— Skyddsåren i staden ordnar gevärsskjutning på 150 m.

Ett positivt drag hos NIK:s skidåkare var att de inte drog sig för att tävla utanför hemmaspår och då bjöd de övriga nejdåkrarna på mycket god konkurrens. Vexala-åkarna var redan i början på årtiondet mycket duktiga och när staden skulle möta dem gällde det att ha åtminstone Uno Stenman och Frans Rank i laget.

I en tävling i Vexala kom dessa två på tredje och fjärde plats, men:

”Stenman och Rank hade samma morgon färdats skidande till Vexala, vilket naturligtvis i hög grad minskade deras utsikter”

Det fanns vid denna tid även duktiga juniorer i klubben och i prislistorna återkom ofta namn som Olof Mårtens, Gunnar Östman, Julius Sund och Selim Rank.

Inte överraskande förekom ett tävlingsutbyte också med seminaristerna. 1922 arrangerades en tävling där Uno Stenman vann och hemförde ”segerpriset, det ståtliga väckaruret”.

Downperiod

Den nedgång som drabbade NIK:s verksamhet i medlet av 1920-talet gav sig självfallet tillkänna också inom skidningen. Betecknande var att Nykarleby inte fanns med alls i ringskidningen 1923—24. En insändare i ÖP reagerade så här: ”Vadan denna slöhet hos NIK? ... Sover klubben eller finns den inte mera till? En ringa tröst ... att också Munsala tycks tappa taget”.

Där man däremot inte tappade taget var i Vexala, där en storhetstid på skidor nu tog sin början. Bröderna Henriksnäs, Felix och Helge, slår igenom. Helge tog bl.a. juniorsegern under skidveckan i Borgå 1924.

Det faktum att Vexala-åkarna blir så framgångsrika att de tävlar jämt med förbudets skidelit får närmast den effekten att Nykarlebys skidlöpare tappar tränings- och tävlingshumöret. Man tycker att det är hopplöst att försöka ta upp konkurrensen och betecknande är att när man 1925 ordnade en klubbkamp, där Vexala var inblandat, så ställde Nykarleby inte ens upp!

Hugo Gleisner är en av de ytterst få som ger sig in i leken och han var modig (enligt egen utsago) att ställa upp i Vexala. Tävlingen gällde 20 km och för Hugo såg loppet ut att arta sig väl, då olyckan var framme och han bröt skidan. Hans kommentar var: — Spåret var hemmavänligt!

Bättre upp!

Men så vänder vinden, motvind blir medvind för NIK-skidningen. Bästa beviset på en ny och ökad konkurrenskraft gavs 1927, då klubben tämligen oväntat vann ringskidningen. Det var förresten klubbens första vinst sedan ringtävlingarna startade under tidigt 10-tal.

NIK vann nu främst tack vare sitt jämna lag. Alvar Sigfrids tog en uppmärksammad seniorseger, Olof Mårtens kom trea och Bernhard Eng femma. När det gällde juniorernas ringskidning så kom NIK på en fin andra plats efter närmast omöjliga Vexala. Nu var entusiasmen så stor att man rent av höll på att glömma ordna egna, interna tävlingar. 1927 hölls den första klubbtävlingen så sent som 13 mars. Ett par veckor senare förkunnar ÖP att staren anlänt till staden den 21 mars ... [Föregående år kom staren den 29 mars.]

I nejdkonkurrensen kan NIK hävda sig även 1928 då visserligen Vexala vinner dubbelt bland seniorerna, men Alvar Sigfrids kommer tvåa före Olof Mårtens. Gösta Munsterhjelm står antecknad som trea bland juniorerna.

När 1920-talet är till ända har skidentusiasmen åter ebbat ut. Men ännu 1929 är startfältet relativt stort när man gör upp om vem som är bäst inom föreningen. Och prislistan ger denna ordningsföljd bland seniorerna: Alvar Sigfrids, Bernhard Eng, Adolf Hellstrand och Torsten Hägglund. Och bland juniorerna: Bruno Backlund, Herman Villman, O. Vinter och Bror Sigfrids.

En omständighet är här viktig att notera. All Nykarlebyskidning var ingalunda enbart en NIK-angelägenhet. I minst lika hög grad förekom skidning och skidtävlingar i skyddskårens regi. Stundom var det svårt att skilja arrangemangen åt och vissa ÖP-notiser ger inte något klart besked.

— Tidtals var det nog skyddskåren som hade hand om all skidning i staden.

Så berättar Olof Mårtens och erinrar sig tiden då ryggsäcken skulle fyllas med tegelstenar för att få önskad vikt, och hur geväret skavade på ryggen!

Skid-DM 1932

1930-talet fick en prima upptakt då Bernhard Eng stod för bragden att besegra de fruktade vexalaåkarna Gunnar Storbjörk och Felix Henriksnäs. Och som ett ytterligare styrkebesked tog Nils Granberg segern i juniorklassen.

Vintern 1932 blev i tävlingshänseende en mycket intensiv säsong. Jakobstad arrangerade med pompa och ståt den stora skidveckan och för NIK bjöds ett stort arrangörsuppdrag — Norra distriktets skidmästerskap!

Tävlingsplatsen var förlagd till Karleborg, den plats där NIK-skidningen skrivit historia. I förhandsbeskrivningen av banan som mätte 10 km hette det:

”Denna gång från Ungdomslokalen över älven till Juthbacka och fortsätter sedan genom skogen via skjutbanan till Andra sjövägen. Därifrån går spåret över de s.k. Sjöbergen upp till Skogsparken och sedan över älven, runt staden tillbaka till startplatsen”.

Emellertid hade arrangörerna den oturen att vädret slog om dagen före mästerskapen, det blev blidväder så att ”marken på en del ställen började titta fram. Föret var sålunda det sämsta tänkbara”.

Man hade räknat med 60 deltagare, men då oväntat många avbröt kom prislistan att bli tämligen kort. De som bröt loppet ansåg att banan var svår och att ”hemmalagets gossar funno sig väl till rätta”.

Resultaten, ja. Huvudklassen, 20 km, vanns av pedersöreåkaren Hugo Eriksson medan Anders Henriksnäs kom trea och blev bästa åkare för NNIF. Nejdföreningen uppträdde sålunda som representationsklubb även i skidsammanhang.

Bästa ”riktiga” NIK:are var Bernhard Eng med en fjärdeplats och på sjätte plats återfanns V. Rikkinen. I lagtävlingen kom NNIF tvåa efter Terjärv US.

Bland juniorerna kom den förnämsta framgången för Nykarleby i och med att Armas Pihlainen tog silvret efter Larsmos Rönnqvist. Runar Lärka kom trea och på nionde plats och återfanns Nils Granberg.

Distriktsmästerskapet avrundades med soaré och ”efter programmet tråddes dansen med liv och lust till musik av Rapido orkestern”. Här kan inflikas att i samband med skidveckan i Jakobstad avgjordes även skolförbundets mästerskap. Den unga duon Pihlainen—Granberg kom trea och fyra. I lagtävlingen placerade sig Nykarleby samskola på andra plats.

Vad som ytterligare är värt att notera från det intensiva skidåret —32 är att det året gjorde damerna debut i klubbens skidning. I en pokaltävling fick damernas prislista följande utseende: 1. Ethel Vik, 2. Marta Löving, 3. Greta Vik och 4. Elsa Vik.

Särklassig duo

Bland NIK:s skidåkare var det två som skilde sig markant från mängden under medlet av 30-talet. Det var Bernhard Eng bland seniorena och Henrik Löving bland juniorena. Löving återkom förvisso som duktig senior, men det var i junioråren han slog igenom.

Betecknande för de två skidlöparnas klass är en prislista från 1935, där Eng hade en segermarginal på 1,50 min och Löving vann sin klass med hela 3.48 till godo på tvåan.

Två år å rad vann Löving juniorklassen vid tävlingar i Vexala. På den tiden var det en framgång i dubbel bemärkelse att vinna just i Vexala.

Apropå den skidduktiga byn:

”Vexala är numera en av skidsportens högborgar i svenska Finland”. Så skrev signaturen Mattias, alias Gunnar Byskata, i ÖP sedan Anders Henriksnäs kommit 25) och Gunnar Storbjörk 33) på 50 km i Lahtis bland 240 deltagare. Årtalet var 1935.

I och med att nejdföreningen upplöstet (1936) förändrades också tävlingskaraktären vad gällde skidningen. Envar förening ordnade sina tävlingar och även representationen utåt. Nu förefaller det som om skyddskåren intensifierat sin skidverksamhet och en effekt av detta är att NIK får allt svårare att mobilisera en skidtrupp. Betecknande var att när Vexala 1937 ordnade DM kom ingen NIK:are på poängplats.

1938 upptäckte man att en pokal ”blev över” från NNIF:s dagar och så ställde man till tävling om den. NIK kom fyra efter Vexala, Soklot och Jutas.

Också i stadens samskola gällde det att skida fort och det kan vara av intresse notera att förstaklassisten Lars Huldén år 1938 kom fyra efter Fjalar Frilund, Jarl Högbacka och Mikael Granvik. Men 1939 vann Huldén sin klass!

Under slutet av 30-talet drabbades skidsporten av snöfattiga vintrar. Speciella svårigheter i den vägen måste man uppleva både 1937 och 1939, då säsongdebuten lät vänta på sig. När den äntligen kunde begås i en klubbtävling 1939 kom tättrion att heta: Martin Gleisner, Henrik Löving och Fridolf Stenvall.

Både Gleisner och Löving var framgångsrika i X-kretsens (skyddskåren) tävling på 20 km. Bror Eng kunde också åka skidor och det med besked — pokalseger samma år i Jutas. Och en kommande duktig fotbollsspelare vann samma år pojkklassen, Helmer Sund.

Som synes: skidaktiviteten blommade upp just innan den ofrivilliga pausen kom i all föreningsverksamhet. Under krigsåren var det i stort sett enbart juniorerna som var med i skidverksamheten.

Seger direkt!

1945 instiftade NIK ett vandringspris, där Oravais, Jeppo, Vexala, Munsala och Nykarleby skulle göra upp om vem som var bäst i stafettskidning 4 x 10 km. Stafettskidning har alltid haft sin speciella tjusning och även dramatik, och att just den vägen återuppväcka skidintresset var en välbetänkt idé.

Tävlingen utlovades att bli också en publikvänlig tävling, ty ”mikrofon fanns, genom vilken publiken hela tiden fick veta hur tävlingen fortgick”. Tävlingsplatsen var som vanligt Karleborg och då vädret var det ideala och föret gott var publikframgången given. Men det stannade inte vid enbart den framgången — NIK vann stafetten!

Jeppo ledde efter första sträckan, men på den andra sträckan avgjorde Martin Gleisner efter en helt utsökt åkning. Referenten var i det skedet tämligen segerviss:

”... nästan säkert att NIK skulle bärga segern ty de övriga i laget voro inte heller första resans gossar”. De åsyftade gossarna var Gunnar Hauta-aho och Henrik Löving, som visade sig vara den snabbaste för dagen.

Resultatlistan kan gärna återges: 1) Nykarleby IK 2.09.42 2) Jeppo IF 2.12.11 och 3) Munsala IF 2.13.22.

Men i fortsättninge blev det sedan Vexala för hela slanten. NIK kom visserligen tvåa 1946 men fick de två följande åren nöja sig med fjärde plats.

En nästan lika strong upptakt fick Nykarleby när det gällde att tävla om den brett upplagda kommunkampen kring Hemförlovningspriset. Premiärtävlingen i Vörå resulterade i en bejublad dubbelseger för Nykarleby genom Henrik Löving och Gunnar Hauta-aho. Den starka seniorinsatsen underströks ytterligare genom att Martin Gleisner kom femma och Bror Eng sexa.

En så bred framgång borde väl ha renderat staden en totalseger men så gick det nu inte. Det var juniorerna som ”drog tillbaka” och såväl Vörå som Munsala placerade sig före Nykarleby i slutprotokollet.

I fortsättningen tycks det som om en tredjeplats skulle vara vikt för Nykarleby: fyra år i följd når laget samma placering! 1947 kan staden bokföra den enda juniorvinsten tack vare Erik Finnila.

͸ Erik Finnila var under 50-talets första år en lovande skidjunior inom klubben. På distriktsnivå klarade han sig, utmärkt, men så kom flyttningen till Sverige och karriärer tog slut.

Glesnade led

Väl inne på 1950-talet minskar tillgången på skidåkare och förutsättningarna till framgång är inte de bästa när NIK 1951 skall stå arrangör för pokaltävlingen. Tävlingen hade tillvunnit sig en enastående popularitet i de berörda kommunerna och publiksiffran i Nykarleby understryker detta — 700 personer!

Sjuttio åkare ställde upp och dagens stora vinnare var Munsalas eleganta skidåkare Bengt Eriksson, som vann huvudklassen i överlägsen stil.

För Nykarleby gick det sisådär. Bästa senioråkare blev Runar Nyman på en niondeplats på 20 km. Samma placering nådde Erik Finnila bland A-juniorerna och bland B-juniorerna kom Algot Kronqvist sjua. Högst på prislistan nådde Stig Fagerholm som i klassen under 16 år kom tvåa.

I lagtävlingen kom Nykarleby trea efter Vörå och Munsala.

I fortsättningen blir detta en pokaltävling utan Nykarlebys medverkan. 1952, redan året efter det att staden stått arrangör, fick man inte ihop något lag alls och uteblev. 1953 hölls den sista tävlingen om Hemförlovningspriset då Vörå tog sin femte och avgörande inteckning i vandringspriset.

127 deltagare!

NIK-skidningen har haft sina individuella framgångar, men laginsatsen har i nejdkonkurrensen ofta stannat vid det medelmåttiga. Men ett grundmurat skidintresse har funnits genom alla årtionden, något som kanske bäst dokumenteras när det drar ihop sig till egna tävlingar, klubbtävlingar.

Ett prima kvantitativt styrkebesked gavs 1946 då hela 127 skidlöpare tog del i NIK:s egna mästerskap. Överraskningarna duggade tätt och sålunda vanns seniorklassen av Sven Vikberg som besegrade favoriten Henrik Löving med 13 sek. Trea kom alltid pålitliga Martin Gleisner.

De övriga klubbmästarna blev: under 21 år H. Engstrand, u. 18 G. Backman, u. 16 Erik Finnila, u. 14 B. Viinanen, u. 12 H. Stihlfors, oldboys Holger Haglund och damer Esther Vikblad.

Notabelt är att NIK sände en stor trupp bestående av tio skidlöpare till DM. Några särskilda framgångar gjorde laget inte och bäst bland seniorerna var Henrik Löving med en trettonde plats på 15 km. Året därpå kom ändå en medalj i DM, då Erik Finnila kom trea på en juniordistans.

Utmärkande för all tävlingsaktivitet inom NIK har varit den stora ivern att ordna byatävlingar. Detta har varit fallet inom friidrotten men i minst lika hög grad inom skidningen. Det var inte ovanligt med 2—3 byatävlingar per vinter. Gick tävlingen i Soklot så hette seniorvinnaren oftast Martin Gleisner, i Kovjoki var Valter Ek den framgångsrikaste och i Markby toppades resultatlistan för det mesta av Runar Nyman.

Populär pokalskidning

1947 fick föreningen ta över en vandringspokal donerad av Birger Sjöholm. Det utmärkande för det vandringspriset var att man för att vinna inteckning måste mobilisera ett stort lag, hela tio åkare. I den första kraftmätningen byarna emellan vann Ytterjeppo före Soklot och Markby.

Uppslutningen var imponerande, 150 startande. Men vädret var ytterst ogint och då hela 43 åkare avbröt ”sprack” flera lag, däribland Kyrkoby, Forsby och staden.

Följande år togs lagsegern av Markby före Ytterjeppo och Soklot. Stadens lag räckte inte riktigt till och bättre blev det inte när ”en av de två startande under 16 år vände om vid halva sträckan”. Sedan hjälpte det inte att staden vann seniordistansen rent av trefaldigt.

Ytterjeppo återkom i toppen 1949 varefter följde två segerrika år för Markby.

Byatävlingar avlöste varandra och då dessa var att betrakta som ”öppna” tävlingar så kunde en aktiv åkare få täta tävlingsmöjligheter. Vintern 1950 hölls tävlingar i Kovjoki, Markby, Jutas och även i staden. I prislistan kunde samma namn återkomma och sålunda var Martti Leppiniemi segrare i såväl Kovjoki som Jutas. I Markby vann T. Björklund medan de tre främsta i stadens tävling var: Gunnar Hauta-aho, Per Willman och Henrik Löving.

Vid denna tid gjorde man försök att överlag höja intresset för skidåkning och sålunda tillkom Riksskidningen, en angelägenhet för hela landet. Norra ID ordnade ett budkavlelopp med tio etapper, start i Jeppo via Nykarleby och målgång i Gamlakarleby.

Glada donatorer

NIK-skidningen kunde vid denna tid glädja sig över generösa och glada donatorer, skidvänner som gav nya pokaler att tävla om. Utöver nämnda sjöholmska pokalen tillkom under 50-talet Ragnar Westerlunds vandringspokal och Lennart Blomströms 2 milspokal. Donatorerna var ute i ett gott ärende och mycket riktigt: intresset för skidningen steg påtagligt inom klubbens hela verksamhetsområde.

1953 inleddes kampen om Westerlunds pokal och inte helt väntat var det staden som vann före Markby. I stadens vinnande lag skidade: Helmer Sund, R. Lindfors, Jarl Gleisner, Stig Fagerholm, Mauri Huhtikangas, Oskar Kronqvist, Runar Tonberg, Clas Litens och Bo Finnström.

Ett gott styckte NIK-idrott ligger samlat i dessa nio namn.

1954 kunde tyvärr ingen pokalskidning ordnas och när det så följande år begav sig vann Markby. 1956 vann staden sin andra seger varefter en tredje stark skidby kommer in i bilden — Kovjoki och pokalinteckning 1957.

Kovjoki-laget var på sitt sätt unikt. Det fanns uppsättningar där fyra bröder Salo ingick — Paul, Runar, Harry och Sven! Av dessa skulle sedan speciellt Runar (pappa till hinderlöparen Jörgen) låta tala om sig med fina framgångar i synnerhet som junior.

De övriga i ett Kovjokilag kunde vara: Bror Heselius, Tage Sjöblom, Kurt Bränn, Bengt Hägg och Jan-Erik Högdahl.

͸ Bland de sportiga pojkarna Salo i Kovjoki var Runar den duktigaste. På skidor var han en tid NIK:s bästa junior och kunde då även bjuda gott motstånd åt föreningens senioråkare.

Staden återkom segerrik ännu en tredje gång, men nu är besättningen nästan helt ny: Clas Litens, Tor Nylind, Ulf Nybäck, Fredrik Almqvist, Jan-Erik Solvin, Roger Sund, Guy Kajander, Folke Litens och Jarl Frilund.

Frågan är om stamstaden någonsin varit duktigare i skidlöpning än just vid denna tid. Tre inteckningar i en pokal som förutsätter ett niomannalag, det var en strong prestation det.

I den individuella tävling som gällde Blomströmska pokalen på 20 km kom Markby att tidigt dominera. Det hela inleddes 1953 då Bengt Kronqvist vann för att året därpå avlösas av bykompisen Göran Malmsten. Han vann även 1955 och 1957, då pokalens öde avgjordes. Den som stack emellan 1956 var A-junioren Runar Salo, som spöade hela kopplet av äldre konkurrenter.

Dessa pokaltävlingar gav skidningen i klubben en välgörande injektion. Aktiva ur olika åldersklasser skulle vara med för att lagpoäng skulle nås och då deltagarantalet oftast var högt, 1956 86 skidlöpare, förstår man att intesset för skidåkningen var stort.

Nationell tävling

Möjligheterna att ordna någon större skidtävling i en mera krävande terräng har alltid varit begränsade. Detta gäller i stort sett hela Nykarlebynejden.

Äldre skidåkare kan berätta att man fick den största möjliga nivåskillnaden genom att utnyttja älvbranterna, speciellt då i närheten av folkhögskolan. I ett senare skede fann man att terrängen åt Andra sjön till kunde ge vissa variationer i topografin, en upptäckt som praktiseras ännu idag.

Det är dessa rent yttre villkor som avgjorde klubbens möjligheter att stå arrangör för någon skidtävling, typ distriktsmästerskap. Det är också mot bakgrunden av detta faktum man skall se historien som talar om att NIK inte framstått som någon arrangör av större skidevenemang. Emellertid. 1955 gjorde man gemensam sak med Munsala IFK och ställde till med en nationell tävling över två dagar.

Erkki Laasanen från Vetil blev dubbelsegrare, vann 10 km på lördagen och 25 km på söndagen. Tvåa på lördagen var P-P:s Nils Hellund medan Matti Mäntysaari belade andra plats på 25 km. De två arrangörsföreningarna hade inga större framgångar men Paul Salo kom tvåa bland äldre juniorer och broder Runar var fjärde bland yngre juniorer.

Nu stundar en period i NIK-skidningen då det är ont om senioråkare. Bättre är situationen då bland juniorerna och i de olika pojkklasserna hade man följande vinnare: Runar Salo, Curt Litens, Richard Ahlskog, Ulf Nybäck och Jan-Erik Bäckström. I den ”tunna” seniorklassen vann Karl Jaskari.

I byatävlingen 1957 bjöds publiken på ett stycke dramatik, sålunda skildrad i ÖP-rapporten: ”Just före mål föll han och bröt ena skidan. Han kröp den sista metern och vann med 4 sekunder”. Den som kröp i mål, men ändå vann var Runar Salo. Tvåa och knappt slagen var Göran Malmsten.

När årsmötet 1957 skall bestämma sig för vem som varit bästa senior resp. junior så faller rösterna på Bengt Kronqvist och Runar Salo.

͸ 1964 kom NIK:s pojkar 17—18 år på bronsplåts i skid-DM 3 x 5 km. Frank Lindh växlar här över till Folke Litens medan Markus Riissanen körde sista sträckan.

NIK utkämpade en klubbkamp med Munsala IFK, en kamp som slutade oavgjord, 2—2, eftersom föreningarna kunde bärga två segrar var. En fin förstärkning får NIK i och med att Sten-Erik Stenbacka, lektor vid seminariet, träder in i verksamheten. Stenbacka utkämpade en rad jämna dueller med Runar Salo. En kort visit i klubben gjorde Tor Nylind, som några år tidigare var förbundets bästa junior.

NIK:s 5-mil

1960-talet började bra för klubbens skidlöpare. Förutom de två vinsterna över MIFK kunde man 1961 bokföra betydande framgångar i DM-tävlingen.

Runar Salo kom fjortonde på 30 km och trion Salo — Karl-Erik Stenman — Sten-Erik Stenbacka placerade sig på femte plats i stafetten 3x10 km. Den placeringen torde vara en av de allra bästa i DM för NIK:s del på seniornivå, åtminstone vad gäller stafetten.

Men -61 var också året då långloppet debuterade och sålunda gjorde början på en tradition som mer eller mindre obruten hållit i sig. Till en början var sträckan 50 km —man talade om NIK:s 5-mil — men längre fram bantades distansen ner till 30 km. Till debuttävlingen skänkte stadens idrottsintresserade läkare Torsten Sourander en vandringspokal.

Det första långloppet blev synnerligen krävande och av 24 startande avbröt hälften. Vinnare blev G. Stenkull och tiden 4.21.36, tvåa kom Karl-Erik Stenman 4.40.25 och trea Folke Litens (15 år!) 4.45.25.

Än mera inträffade 1961: klubben köpte in ett gevär för 25.000 mk — skidskyttet kom in i verksamheten. Omgående visade Sten-Erik Stenbacka, Karl-Erik Stenman och Fjalar Björkroth att de väl behärskade såväl skidningen som skyttet.

Långloppets fortsatta utveckling blev det för skidlopp mest normala: ibland en god uppslutning och ibland ett lågt deltagarantal. Vädret kom tidtals att spela arrangörerna fula spratt och bl.a. 1966 ställde endast 16 deltagare upp.

Långloppsvinnare i fortsättningen blev: 1962—64 Richard Ahlskog, 1965—66 Helmer Nylund, 1967—72 Göran Andersson, 1973 inställt, 1974 Christer Holmbacka, 1975 Göran Sundgren, 1976 Yngve Nysten, 1977 Christer Forsbacka, 1978 inställt, 1979 Christer Holmbacka, 1980 Rune Nyman, 1981 Bror-Erik Kronqvist, 1982 Göran Andersson, 1983 Rolf Sjöblom, 1984 Mats Slangar, 1985 inställt, 1986 Rurik Sundström, 1987 inställt, 1988 Peter Åkerman och 1989 Greger Höglund.

͸ Rolf Sjöblom har under flera år räknats in bland klubbens duktigaste skidåkare. 1983 vann han föreningens eget långläpp. Bilden är från 1982 strax efter målgång i Botnialoppet.

Mot FSS-toppen

En specialitet för NIK-idrotten överlag har varit att man lyckats få fram duktiga juniorer. Skidningen har i det avseendet inte varit något undantag.

Tar vi FSS-rankingen som en måttstock så var junioren Folke Litens I-klass åkare 1962. Han efterföljdes året därpå av Markus Riissanen i sällskap med May Boman. Och året därpå ansluter sig Carola Gleisner och Lars-Erik Zittra till de ”rankade” juniorerna.

Men det fanns ett helt koppel utanför denna skara: Jarl Gleisner, Bror-Erik Kronqvist, Rolf Emaus, Boris Nyman och Frank Lind. I en växande konkurrens trivs också inspirationen och tävlingsaptiten och samma år åkte en trio rent av till FM för juniorer!

Mästerskapet gällde pojkar 17—18 år och även om placeringarna var blygsamma så var en viktig början gjord.

Boris Nyman placerade sig som 77:e, Ralf Emaus 102:a och Bror-Erik Kronqvist 177:e. Trion tog också del i stafetten, kom 24:e och bevisade att tätplaceringar är inom räckhåll.

͸ Frank Lind var i medlet på 60-talet en mycket lovande skidjunior med framträdande placeringar i DM och medverkan i NIK-laget som 1963 kom åttonde i junior-FM.

Bekräftelsen kom 1963 då trion Lind — Emaus — Nyman gjorde en verkligt strong insats och kom åttonde, endast 56 sek. från brons!

På den första etappen kom Frank Lind in som sjätte åkare till växlingen, Rolf Emaus åkte fint sin sträcka och var fyra på den etappen och så avslutade Boris Nyman, nittonde på sträckan och åttonde i mål. Den FM-insatsen kan gott klassas som en av de allra bästa NIK-skidningen har att visa upp.

Frank Lind fortsatte att övertyga som junior och kom 1965 femma i 17—18-års klassen vid ÖIDM. Frank jämte Folke Litens och Markus Riissanen tog sedan brons i stafetten. I FM blev placeringen sextonde. Lars-Erik Zittra togs ut för ett FSS-lag och kom i en landsomfattande tävling på 59:e plats.

͸ Markus Riissanen åkte med i juniorlaget av årgång 1965, det lag som tog brons i distriktets mästerskap. Laget var med också i FM och nådde en hedrande 16: e placering.

Också bland flickorna fanns framgångar att bokföra, främst genom Carola Gleisner som i DM kom trea i klassen under 16 år. Ett intressant juniornamn anmäler sig också i skidsammanhang — Bjarne Östman. Han klassades som skidjunior av I-klass, precis som fallet var med friidrottskompisen Lars-Erik Zittra.

Men — seniorsatsningen uteblev i stort sett för alla de duktiga juniorerna under 60-talet. NIK delade bekymren med alla andra föreningar: hur konservera intresset så att en lovande junior återkommer som en duktig senior?

Problemet har ytterst få föreningar lyckats lösa. För NIK:s del blev slutet av 60-talet och även början av 70-talet en period med medelmåttiga skidframgångar.

Pigga variationer

I klubbens skidverksamhet har programmet varierats på olika sätt, oftast i akt och mening att öka intresset för sporten. Detta med ädel tävling mellan gubbar och ungkarlar praktiserades flitigt på 60-talet.

I stafettskidningen var Soklot by framgångsrik och vann tre år i rad. Här kan med fördel räknas upp byalaget av årgång 1966: Yngve Wikblom, Gustav Segerstam, K-J. Kronqvist, Göran Segervall, Ralf Kronqvist, Jörgen Sjöholm, Stefan Segervall och Bengt Kronqvist.

Och väl inne på uppräkningar så kan NIK:s (= stadens) ungdomslag av 1968 namnges: Thea Nylund, Gunilla Gleisner, Greger Nybäck, Christer Marklund, Sune Gleisner och Bjarne Östman. Det var den säsongen då Bjarne Östman blev skolmästare i Esbo genom att vinna yngre pojk-klassen. Tvåa den gången kom skolkamraten Göran Björk och dessa två tillsammans med Kaj Grahn vann lagtävlingen.

1969 blev ett märkesår: Nykarleby fick sitt första el-upplysta skidspår! Invigningen skedde i januari, spåret mätte 1,7 km och eldsjälen bakom hela företaget var Rafael Riissanen. För honom var det ett angeläget beting att ro projektet i hamn och massor var de timmar Riissanen lade ner på skidspåret.

En noggrann uträkning talade om att spåret kostade 4398:14 mk. Väl investerade pengar och en ytterst välkommen anläggning också för NIK. I årsberättelsen talades det också om ”den kanske livligaste skidsäsongen hittills”.

Och då skall detta tolkas så att det s.k. el-spåret kom i flitig användning. NIK-skidningen klassades som tionde inom FSS, så även en tävlingsaktivitet upprätthölls.

͸ Bjarne Östman hade ett brett register i sitt idrottande som junior. I klassen under 16 var han klassad i I klass, precis som fallet var med en annan friidrottare, Lars-Erik Zittra.

Knatteskidningen pop

Nu kunde knatteskidningen intensifieras tack vare tillkomsten av det upplysta skidspåret. Man inledde med s.k. knatteserier, där resultaten från olika tävlingar, ofta fem till antalet, räknades samman.

Omsider höjdes kvaliteten på dessa ungdomars skidning och de kunde sändas till ett DM eller representera sin by i de populära byastafetterna. I ett par årsberättelser nämns en rad namn till vilka förhoppningar knyts: Jan Kronqvist, Ulf Nylund, Mats Edman, Kaj Finne, Åsa Strang, Gerd Kummel, Carola Back, Stefan Blomqvist, Jan Åström, Yngve Häger och Ann-Christin Wikblom.

Senioråkarna är alltfort få till antalet och mest notabelt från början av 70-talet är Yngve Wikbloms tionde plats i DM på 30 km. På spinnsidan är situationen något ljusare med Carola Lindgren och Gunilla Björklund som de mest pålitliga och bland damjuniorerna Brita Gleisner, som kom trea i DM 1974.

Det är dock knattarna som står för de stora deltagarsiffrorna. 1974 var ett prima år, då arrangerades nio klubbtävlingar och summan av deltagare var imponerande — 345! Och tre år senare kom hela 127 knattar till start i en serietävling.

Så kom då IF Minken till och därmed övergick representationen i skidspåret över till en enda nejdförening. För NIK:s del innebar detta att knatteskidningen fick ökad betydelse, liksom föräldrarnas stöd och medverkan. Sedan man väl funnit sin nya plats gick föreningen med liv och allvar in för uppgiften att träna de allra yngsta kategorierna.

Varje skidvinter präglas mera eller mindre av de förutsättningar som vädret skapar. 1975 var en skral säsong då många klubbtävlingar ”smalt” bort, liksom fallet var 1978 då bl. a. Nykarlebyloppet måste inhiberas. Skidsektionen hade tidigare en viktig uppgift i att hålla skidspår i skick. Senare kom också här samhället till en betydande ”undsättning”. Men ofta var sektionens resurser starkt begränsade och betecknande var år 1976 då man skulle anskaffa en snöskoter, då hette det att ”den motsvarar skidsektionens budget för två verksamhetsår”.

1982 — ett toppår

Åttiotalet fick en fin upptakt för skidsektionens del. NIK tog hem en Lions-pokal för gott och 1981 hade klubben nio unga åkare hemmahörande i I klass. Dessa nio var: Ann-Christin Wik, Minna Nyman, Kerstin Wik, Ingela Westerholm, Chatarina Nylund, Niklas Nygård, Ulf Nylund, Andreas Backlund och Kenneth Björkholm.

”Torde vara den största skidtävling som någonsin arrangerats i Nykarleby”.

Här avses arrangemanget av lilla-DM, en uppgift som delades med IF Minken. Hela 500 starter gjordes i tävlingen så knappast någon motsäger påståendet om tävlingens omfattning. Men 1982 var annars också ett intensivt skidår för NIK.

Byastafetten gällde nu ”stor-Nykarleby”, där Vexala var duktigast. Lions-klubben donerade en ny pokal och Göran Andersson vann långloppspokalen (den andra) för alltid. Femton år tidigare vann Andersson första gången!

På det mer interna och individuella planet gjorde Bror-Erik Kronqvist hyfsade insatser som senior. Han återkom senare i oldboysklassen och höll sig fint framme också i DM. Kronqvist kan räknas in bland klubbens mest uthålliga åkare — med genom alla åldersklasserna. En annan lång skidkarriär står Yngve Wikblom för. Och vill man ta ytterligare en uppgift från 1982 så kom Sören Kronqvist trea i skid-DM i klassen under 14 år.

Några år in på 80-talet slant knatteskidan föredömligt, med fint stöd av mamma och pappa. Men så kom vintern 1985, då det mesta i tränings- och tävlingsväg ”frös” bort.

Efter den prövningens vinter reser sig inte NIK:s knatteskidning till sin forna storhet. En nedgång är markant och sektionens rapport till årsmötet är inte längre lika optimistisk.

Tre blev nio

En återblick på skidsektionens historia talar om att det var efter krigsåren som den trädde till i mera fast form. Det började med en trio: Gunnar Hauta-aho, Bror Eng och Eliel Eng, den sistnämnda som ordförande.

Också här liksom i de andra sektionerna var det oftast f.d. aktiva som tog över ledningen av sektionen. Det kanske tydligaste exemplet gavs 1947—48 då Henrik Löving, en av klubbens allra bästa skidåkare, var sektionens ordförande.

Men ledaruppgiften i sektionen var av allt att döma inte speciellt lockande eftersom det finns perioder med täta byten. Ett år var blev det för Bernhard Eng, K. Nilsson och Per Villman tills så Sven Vikberg sitter kvar i två år.

Denne Vikberg kan räknas till klubbens riktiga trotjänare. Han var städse med och drog upp skidspåren, ofta i sällskap med Eliel Eng, då det stundade tävling. Och i ett speciellt kapitel har Vikberg haft huvudrollen under flera år — NIK:s biljardbord i Sockenstugan!

Ettårskontrakten duggar tätt under 50-talet, då sektionen leds av Helmer Sund, Oskar Kronqvist och Clas Häger.

Som synes så har fotbollen och friidrotten funnits med också i skidsektionens ledning.

Det dröjde femton år innan sektionen fick en ordförande som satt en längre period är två år. Det var Teodor Lund, som skötte sysslan under tre år och därmed är vi inne på 60-talet. — Teodor Lund stod för en fin arbetsinsats också då idrotts- och ungdomsgården byggdes.

͸ Rafael Riissanen var under ett par årtionden med i det mesta som rörde NIK-skidningen. På 60-talet satt han ordförande i skidsektionen och gjorde ett stort arbete för det el-upplysta skidspåret. [Polismästaren i Småstadsberättelser bodde i Riissanens hus.]

Efter ett år var för Martin Gleisner och Fjalar Björkroth är det så dags för NIK-skidningens stora trotjänare — Rafael Riissanen. Han debuterade som ”vanlig” sektionsmedlem i slutet på 50-talet och valdes 1963 till sektionsbas.

Under nio år i följd ledde Riissanen arbetet inom NIK-skidningen och han gjorde det med ospard möda och ett starkt intresse. Otaliga är de tävlingar av större eller mindre format som han förberedde och genomförde. El-upplysta skidspåret hör sannolikt till den mest bestående insatsen han stod för.

När en hängiven föreningsarbetare lämnar sin post är det ofta svårt att finna en ersättare. Väl inne på 70-talet fick man också inom klubben erfara den sanningen.

Det blev täta platsbyten och om vi tar dem i en räcka så har följande suttit som sektionsbas: Bengt Kummel, Roger Back, Henry Blomqvist, Stig Söderbacka, Sven-Erik Westerholm, Yngve Wikblom, Bruno Backlund och Stig Adams.

Under klubbens jubileumsår (1987) satt följande nio personer i skidsektionen: Heino Sundberg, Kaj Finne, Stig Adams, Boris Mattsson, Helge Nygård, Rolf Sjöblom, Ulf Nybäck, Anders Söderbacka och Nils Gleisner.

͸ Skidsektionen 1988—89 har denna sammansättning: sittande fr. v. Heino Sundberg, ordförande, Ann-Sofie Östman, Lisbeth Stenroos och Kaj Finne. Stående: Rolf Sjöblom, Olle Söderholm, Onni Välimäki, Stig Adams och Boris Mattsson.