[Gamla hamn från Beckbruket. Fotograferat senast 1962, för det var
den sista sommaren som det flottades i älven. I dag finns endast rester kvar av kajanläggningen och vegetationen är tät. Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll
via Stig Haglund bild ur Holger Haglunds samlingar.
(Bild inf. 2006-03-28.)]
Ännu i mitten av 1700-talet slutade älvens västra
strand vid ”Skatan”, och hamnen låg sålunda strax innanför
älvmynningen. Utanför denna låg endast en liten, kal sandholme,
Leppisanden (den blivande Läppogubben),
men f.ö. fanns intet land mellan Skatan och det c. 2 km längre ute belägna
Djupsten. Man hade således från lastageplatsen en god utsikt över
skeppsfarleden, som gick norrom Djupsten och över Alörsfjärden.
Från Alörn gick de större fartygen ut till havs förbi Hällgrund;
de mindre tog tidigare ofta vägen genom Granskärs sund, men började
omsider alltmera använda sig av stora farleden.
Älvens uppgrundning
begynte rätt snart att menligt inverka på sjötrafiken i den nya
hamnen. Stadens hamnförhållanden var f.ö. ett ämne, som av
konkurrentstaden Jakobstad utnyttjades under de ständiga tvisterna mellan
grannstäderna. Redan i mitten av 1600-talet profeterade Jakobstads borgare
i en klagoskrift till Per
Brahe, att ”hela Nykarleby stad omsider skulle övergivas för
hamnförhållandenas skull”, och år 1681 säges i en skrivelse
till landshövding D. Wrangel, att ”skutorna kunna utlöpa genom
åminnet blott med halv last och måste föras ut till Djupstenarna
för att där intaga den andra halva lasten”. Nykarleby magistrat
framhöll i en skrivelse till Wrangel, att det minsta djupet vid åminnet
var 4 alnar (c. 24 fot), men att det tidigare varit endast 23 alnar
och årligen fördjupades genom vårfloden och isen. Det sistnämnda
kunde visserligen förklaras, om man tar i betraktande själva det strömstarka
utloppet, men ej vattnet därutanför, där älven avsätter
sitt slam. Mycket i de av städerna lämnade uppgifterna får väl
föras på överdrifternas konto, t.ex. den som Jakobstad i nämnda
skrivelse till Per Brahe ger, nämligen att dess hamn är den bästa
i hela Österbotten. År 1759 nämner emellertid Myrman, att hamnen
vid åminnet blivit obekväm och grund liksom den första hamnen
vid Nålörn, och att ”fartygen fullastades först vid Allianceholmen,
vanligen kallad Djupsten”,
utan att dock ge närmare uppgifter om, från vilken tid detta begynt
ske. Då det grundaste stället befinner sig vid Rågårdshällan,
som ligger nedanför Gamla hamn, är det ju möjligt, att de största
fartygen ej kunnat med full last utlöpa där ens under den tiden, då
hamnen låg vid Nålörn.
[Åminne. Notera stockarna bakom buskarna! Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2013-02-08.)]
I uthamnen vid Djupsten kunde till
en början alla fartyg lastas, men i slutet av 1700-talet endast de, som låg
djupare än 12 fot (c. 3,6 m), under det att de större fullastades först
vid Alörn, dit efter år 1840 all sjötrafik dirigerades. Med lastpråmar,
riggade med gaffelstorsegel och storfock, fördes varorna ut från åminnet,
och ännu långt in på 1880-talet färdades man därvid
även innanför Läppogubben genom det s. k. Lillodjupet. Dessa omlastningar
blev både kostsamma och tidsödande. Efter stadens brand år 1858
upptogs hamnfrågan ånyo, och man beslöt då att flytta hamnen
till nuv. Andra sjön, dit en
ny kronofarled leddes år 1864. Till en början bibehölls dock
därjämte lastageplatsen vid åminnet. Allteftersom trafiken drog
sig till Andra sjön, såldes och bortfördes det ena magasinet efter
det andra vid Gamla hamn. Av stadens packhus flyttades två till Andra sjön,
där det ena av dem alltjämt befinner sig. Ännu år 1910 stod
ett av Grundfeldts magasin kvar vid Gamla hamn, men såldes redan samma år.
Den
tid lastageplatsen låg vid åminnet var trots de ogynnsamma hamnförhållandena
stadens storhetstid i fråga om sjöfart och handel. Minnen från
denna tid utgör de vid Gamla hamn genom älvbranten grävda nedfartsvägarna
och den i relativt oskadat skick [var den på femtiotalet, men
inte i dag] bevarade stenkajen.
Namnet Gamla hamn betecknar i nuvarande
tid den forna lastageplatsen på älvstranden.
[Gamla hamn från Beckbruket i november 2018. Förstoring.
Foto: Stig Haglund.
(Inf. 2018-11-25).]
Åminne benämnes
Nykarleby älvs f.d. mynning (dial. minne från fornsvenskans mynne).
Oaktat den sedan förflyttat sig en ansenlig sträcka har namnet bibehållits
huvudsakligast som beteckning på den förra lokalen och avser väl
att märka den östra, aldrig den västra älvstranden. Namnbegreppet
har dock utvidgats något i den mån en ökad bosättning längs
stranden från Åminne
gård norrut ägt rum.
I mitten av 1700-talet hade Bådan
form av ett par små bankar, som nyligen uppstigit ur havet, och hela Alörn
fanns inte till, varför man från Åminne hade en vidsträckt
utsikt över skärgården i väster till Rödklubban, de
norra Brudholmarna, Frösö, Kubban, Hummelskär och Aspskär
och mellan holmarna norrom Frösö ända ut till havs. Ännu omkring
år 1910 hade man över den då skoglösa upplandningen mellan
Djupsten och Läppogubben, ”Läppolöten”, fri sikt till
Alörn.
Rågårdshällan är
en bergsklack i mitten av älven utanför Åminne gård. Enligt
Nykarleby dombok av år 1650 vidtalades Hans Knutsson Drake att ”uppremma
och märka den hällan, som i åminnet ligger, att de vägfarande
sådant akta och undvika kunna”. Därmed kan knappast åsyftas
någon annan än Rågårdshällan, som sålunda ännu
låg under vatten eller vid vattenbrynet och antagligen ännu icke fått
sitt namn, eftersom det ej nämnes. I en kartbeskrivning av år 1726
är den dock namngiven, ” ligger 90 alnar från
östra landet efter gammal rågård. |