Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Gamla hamn

Gamla hamn, stadens forna fartygshamn och lastageplats, var den andra i ordningen vid den dåtida älvmynningen. Sedan hamnen på 1860-talet flyttats till nuvarande Andra sjön, började man kalla den tidigare hamnen Gamla hamn.

Tidpunkten för hamnens flyttning ut till åminnet (åmynningen) kan jag ej exakt uppge. Fartygen begynte väl småningom i stället för hamnen vid Nålörn anlöpa den rymligare ankarplatsen vid åminnet. Med denna nya fartygshamn förenades omsider även stadens upplags- och lastageplats, och åminnet blev officiell hamn. Forshaell säger, att den förra hamnen använts i över hundra år från stadens grundläggning. Det är antagligt, att den officiellt flyttades till åminnet, när efter Stora ofredens slut år 1721 ordnade förhållanden inträdde.

Hamnen vid åminnet låg bekvämt till, då varorna kunde forslas dit längs allmänna landsvägen, som där går alldeles intill stranden. Vid denna anlades en stenkaj, c. 65 m lång, därifrån en körväg ledde upp till landsvägen. Norrom denna körväg anlades, kanske av de större trafikanterna själva, två andra nedfartsvägar, vilka slutade med var sin liten stenbrygga. Den nordligare belägna bryggan sträckte sig c. 8 m ut i älven. Ett ”bålverk” (=stenskydd) hindrade de branta stränderna att rasa. Strandområdet fylldes småningom med upplagsmagasin. En av R. Davidsson uppgjord kartskiss av år 1862, alltså kort innan hamnen flyttades till Andra sjön, upptar inte färre än 29 magasin. Av dem låg 24 på det smala området mellan landsvägen och strandsluttningen och 5 österom vägen.

[Trappan i kajen fanns kvar ännu i april 2003. Beckbruket i övre högra hörnet. Förstoring.
Foto: Lars Pensar. (Inf. 2016-05-15.)

Vid hamnen hade stadens köpmän på 1600-talet ett skeppsbyggeri. Detta låg antagligen på den långsluttande västra stranden.

Vilken omfattning skeppsbyggeriet här haft, har man emellertid inte kännedom om. Handelsflottans storlek på 1600-talet är okänd. Enligt Forshaell hade stadens köpmän under åren 1768—1782 (alltså kort efter det den erhållit s.k. halvstapelrätt) utrustat 7 skepp om 100—240 lästers (ett äldre rymdmått på c. 29 hl [= 2,9 m³]) dräktighet för fraktfart på Medelhavet och Nordsjön, och dessutom fanns åtskilliga mindre fartyg, som användes på Östersjön. Handeln på Stockholm drevs år 1783 med 5 större och mindre fartyg. ”Utom de fartyg”, säger Forshaell, ”som staden behövt för sin egen del, ha här årligen några dessutom blivit byggda till salu och följande sommar vanligen försålts till Stockholm”. Även om man tar i betraktande, att många av fartygen byggdes på andra orter, var dock skeppsbyggeriet här tydligen ganska livligt, och det är antagligt, att de flesta inom staden byggda fartygen åtminstone under 1700-talet byggdes vid åminnet.

Stadens borgare lät dock som nämnts bygga sina fartyg även på andra orter; de beställde dem av bönderna i de närmast liggande socknarna. Redan i mitten av 1600-talet var borgarna i Jakobstad förbittrade över att Nykarleby beställde fartyg i Pedersöre socken, vilket de hade velat förbehålla sin egen stad. Dessa klagomål fortsatte in på 1700-talet. Synnerligen upprörda blev jakobstadsborna, då handelsman John Bladh i Nykarleby år 1711 inköpte ett helt skeppsbyggeri i Pedersöre, ehuru de själva ”för de hårda konjunkturernas skull ej vågade göra det”.

[Gamla hamn från Beckbruket. Fotograferat senast 1962, för det var den sista sommaren som det flottades i älven. I dag finns endast rester kvar av kajanläggningen och vegetationen är tät. Förstoring.
Elisabet Sund tillhandahöll via Stig Haglund bild ur Holger Haglunds samlingar.
(Bild inf. 2006-03-28.)]

Ännu i mitten av 1700-talet slutade älvens västra strand vid ”Skatan”, och hamnen låg sålunda strax innanför älvmynningen. Utanför denna låg endast en liten, kal sandholme, Leppisanden (den blivande Läppogubben), men f.ö. fanns intet land mellan Skatan och det c. 2 km längre ute belägna Djupsten. Man hade således från lastageplatsen en god utsikt över skeppsfarleden, som gick norrom Djupsten och över Alörsfjärden. Från Alörn gick de större fartygen ut till havs förbi Hällgrund; de mindre tog tidigare ofta vägen genom Granskärs sund, men började omsider alltmera använda sig av stora farleden.

Älvens uppgrundning begynte rätt snart att menligt inverka på sjötrafiken i den nya hamnen. Stadens hamnförhållanden var f.ö. ett ämne, som av konkurrentstaden Jakobstad utnyttjades under de ständiga tvisterna mellan grannstäderna. Redan i mitten av 1600-talet profeterade Jakobstads borgare i en klagoskrift till Per Brahe, att ”hela Nykarleby stad omsider skulle övergivas för hamnförhållandenas skull”, och år 1681 säges i en skrivelse till landshövding D. Wrangel, att ”skutorna kunna utlöpa genom åminnet blott med halv last och måste föras ut till Djupstenarna för att där intaga den andra halva lasten”. Nykarleby magistrat framhöll i en skrivelse till Wrangel, att det minsta djupet vid åminnet var 4 alnar (c. 2—4 fot), men att det tidigare varit endast 2—3 alnar och årligen fördjupades genom vårfloden och isen. Det sistnämnda kunde visserligen förklaras, om man tar i betraktande själva det strömstarka utloppet, men ej vattnet därutanför, där älven avsätter sitt slam. Mycket i de av städerna lämnade uppgifterna får väl föras på överdrifternas konto, t.ex. den som Jakobstad i nämnda skrivelse till Per Brahe ger, nämligen att dess hamn är den bästa i hela Österbotten. År 1759 nämner emellertid Myrman, att hamnen vid åminnet blivit obekväm och grund liksom den första hamnen vid Nålörn, och att ”fartygen fullastades först vid Allianceholmen, vanligen kallad Djupsten”, utan att dock ge närmare uppgifter om, från vilken tid detta begynt ske. Då det grundaste stället befinner sig vid Rågårdshällan, som ligger nedanför Gamla hamn, är det ju möjligt, att de största fartygen ej kunnat med full last utlöpa där ens under den tiden, då hamnen låg vid Nålörn.

[Åminne. Notera stockarna bakom buskarna! Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll.
(Inf. 2013-02-08.)]

I uthamnen vid Djupsten kunde till en början alla fartyg lastas, men i slutet av 1700-talet endast de, som låg djupare än 12 fot (c. 3,6 m), under det att de större fullastades först vid Alörn, dit efter år 1840 all sjötrafik dirigerades. Med lastpråmar, riggade med gaffelstorsegel och storfock, fördes varorna ut från åminnet, och ännu långt in på 1880-talet färdades man därvid även innanför Läppogubben genom det s. k. Lillodjupet. Dessa omlastningar blev både kostsamma och tidsödande. Efter stadens brand år 1858 upptogs hamnfrågan ånyo, och man beslöt då att flytta hamnen till nuv. Andra sjön, dit en ny kronofarled leddes år 1864. Till en början bibehölls dock därjämte lastageplatsen vid åminnet. Allteftersom trafiken drog sig till Andra sjön, såldes och bortfördes det ena magasinet efter det andra vid Gamla hamn. Av stadens packhus flyttades två till Andra sjön, där det ena av dem alltjämt befinner sig. Ännu år 1910 stod ett av Grundfeldts magasin kvar vid Gamla hamn, men såldes redan samma år.

Den tid lastageplatsen låg vid åminnet var trots de ogynnsamma hamnförhållandena stadens storhetstid i fråga om sjöfart och handel. Minnen från denna tid utgör de vid Gamla hamn genom älvbranten grävda nedfartsvägarna och den i relativt oskadat skick [var den på femtiotalet, men inte i dag] bevarade stenkajen.

Namnet Gamla hamn betecknar i nuvarande tid den forna lastageplatsen på älvstranden.

[Gamla hamn från Beckbruket i november 2018. Förstoring.
Foto: Stig Haglund.
(Inf. 2018-11-25).]

Åminne benämnes Nykarleby älvs f.d. mynning (dial. minne från fornsvenskans mynne). Oaktat den sedan förflyttat sig en ansenlig sträcka har namnet bibehållits huvudsakligast som beteckning på den förra lokalen och avser väl att märka den östra, aldrig den västra älvstranden. Namnbegreppet har dock utvidgats något i den mån en ökad bosättning längs stranden från Åminne gård norrut ägt rum.

I mitten av 1700-talet hade Bådan form av ett par små bankar, som nyligen uppstigit ur havet, och hela Alörn fanns inte till, varför man från Åminne hade en vidsträckt utsikt över skärgården i väster till Rödklubban, de norra Brudholmarna, Frösö, Kubban, Hummelskär och Aspskär och mellan holmarna norrom Frösö ända ut till havs. Ännu omkring år 1910 hade man över den då skoglösa upplandningen mellan Djupsten och Läppogubben, ”Läppolöten”, fri sikt till Alörn.

Rågårdshällan är en bergsklack i mitten av älven utanför Åminne gård. Enligt Nykarleby dombok av år 1650 vidtalades Hans Knutsson Drake att ”uppremma och märka den hällan, som i åminnet ligger, att de vägfarande sådant akta och undvika kunna”. Därmed kan knappast åsyftas någon annan än Rågårdshällan, som sålunda ännu låg under vatten eller vid vattenbrynet och antagligen ännu icke fått sitt namn, eftersom det ej nämnes. I en kartbeskrivning av år 1726 är den dock namngiven, ”— — — ligger 90 alnar från östra landet — — — efter gammal rågård.