Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


FOTBOLL

 

Flygande start

En knapp vecka efter det att Nykarleby Idrottsklubb bildades kom medlemmarna samman för att nominera två (!) fotbollslag. Detta hände den 21 juni 1917 som därmed kan betecknas som ett födelsedatum för allt vad NIK-fotboll heter.

[Redan 1913 hade man spelat fotboll.]

Att man så tidigt fann sin verksamhetsform kan i någon mån verka överraskande. Men fotbollsspel var ingalunda något okänt fenomen i svenska Österbotten under seklets andra årtionde. I Gamlakarleby spelade Idrottens Vänner sin första match 1907 och året därpå möttes lag från Jakobstad och Kronoby. Sannolikt kom impulser också från seminariet och det är idrottshistoriskt belagt att man vid sekelskiftet spelade fotboll vid seminariet i Sordavala.

De två lag som nominerades 1917 var något ”krympta” med dagens mått mätt. Det första laget bestod av nio spelare, det andra av sex, varför man kan förmoda att vissa spelare fick dubblera.

Alltnog, här skall återges sekreterarens anteckningar kring lagens sammansättningar:

”Till lag I valdes följande: drivare Valter Gyllenberg, kapten Richard Nordling och E. Nygård. Halvbackar: E. Nordling, Verner Blomström och E. Hägglöv. Fullbackar: V. Andersson och J. Backlund, målvakt: Aarne Jernström”.

Till lag 2 valdes som drivare V. Nygård, som också var lagets kapten samt E. Eriksson och Georg Högbom. Halvbackar var Verner Gustavsson, H. Holmström och K. Liljeqvist.

I en marginalanteckning kan man dock utläsa att ytterligare medlemmar var aktuella för ett fotbollslag: J. Gustavsson, H. Markkula, E. Holmström, E. Andersson, M. Nygård, H. Casén och A. Frilund.

Man plockade alltså in 22 medlemmar — vilket krävs för två lag — och det var i stort sett allt vad föreningen hade i medlems väg. Klubben startade ju med 26 medlemmar.

Hur det sedan gick för dessa pionjärer i kommande matcher framgår inte av det jernströmska brevet. 1919 har dock ÖP ett längre referat som berättar att ”Nykarleby fotbollslag” spelade 3—3 mot Jakobstad IF.


”Energiskt spel”

Eftersom man i referatet talar om att ”nykarlebylaget var ute efter revansch” så måste man tolka detta så att lagen mötts tidigare. I den aktuella matchen får hemmalaget många plus och vitsordas för ett ”energiskt spel”.

I sitt referat anser skribenten att:

nykarlebylagets löpare presterade ett jämnt och säkert spel,
spelarna stod för säkra träffar,
laget var nu också bättre rustat till fots, ehuru endast en spelare hade fotbollskängor och
planen var betydligt bättre än i Jakobstad.

Att hemmalaget fick nöja sig med oavgjort kunde också bero på ”spel mot vinden, som tilltog i styrka”. Och när det gäller de enskilda spelarna så klagar skribenten över att ”några lämnade sina platser”.

Fotbollsintresset höll i sig. Annorlunda kan man inte tolka annonsen i april 1920 där ”intresserde fotbollssparkare” kallas till möte å Granbergs café. Nu har också skyddskåristerna tagit sig an fotbollen, men i en match i maj förlorade deras lag 0—5 till kollegerna från Jakobstad.

Stadens torg var tidigt den utvalda och givna spelplatsen. Torget var under en stor del av säsongen i rätt gott skick om man beaktar vilka andra möjligheter som egentligen fanns. Men där fanns många praktiska bekymmer, något som en insändare i ÖP visar:

”Sparka ej bollen i telefontrådarna, ärade fotbollsspelare, ty det kunde hända, att platsen då befunnes mindre lämplig för sporten. Redan under den första fotbollsmatchen i tisdags hade bollen lyckats trassla till en del trådar, så att kontakter och kortslutning uppstodo”.

Detta kan vara en av förklaringarna till varför laget ibland var portförbjudet till torget och man fick träna ”ute på nan lindo”. Detta omtalar Helge Solvin.

— Vi fyllde ett fotbollsskinn med gräs och så sparkade vi!


”En glänsande victoria”

I likhet med varje annan aktivitet så hade fotbollsspelet sin nedgångsperiod i mitten av 1920-talet. Några som helst notiser om vare sig träning eller spelade matcher för perioden 1924—26 finns inte att uppbringa. Men så 1927 kommer verksamheten igång igen.

NIK-laget mötte nu GBK och tog hem en ”glänsande victoria”, som ÖP uttryckte det. Segern skrevs klara 5—1. Någon inträdesavgift betalades inte, men referatet omtalar att man bar upp kollekt!

”En yngling med stånka i hand ... i ödmjuk ton anhöll om en slant”.

Vilka spelare kunde då ingå i ett lag under senare delen av 20-talet? I en match mot Drott, där man förlorade 1—4, spelade följande NIK:are: Hill, Gajewski, Nyman, Pettersson, Portin, Håkansson, Sigfrids, Sigfrids, Holmström, Hagman och Rosenbäck. Det sannolika är att flera av dessa spelare var egentligen seminarister, men representerade icke desto mindre NIK.

Åren kring 1930 uppvisar emellertid ett tomrum i NIK-fotbollens verksamhet. Inga annonser utlovar några matcher och inga referat finns som skulle skildra någon match. Och ändå spelades det fotboll i staden!

Enligt en muntlig redovisning så var det skyddskåren som nu hade hand om fotbollsspelandet i staden. 1934 väcks så intresset för fotbollen igen på föreningsplanet och i en majannons talas det om ”propagandalöpning och fotbollsmatch”. På seminariets plan ordnades en match mellan lag ”sammansatt av gamla hajar i staden, främst tjänstemän, samt lärarkårens representationselva”.

Denna match fick en osedvanligt hurtig uppbackning. Man talade om en sensationell nyhet, om århundradets match och om ett spel enligt mottot ”antingen segra eller falla med ära”. Domare i matchen var Josef Herler och linjemän lektor K.T. Oljemark och bankdirektör Einar Hedström.

Som synes: via en propagandamatch ville man väcka nytt intresse för fotbollsspel i staden!

Här kan lämpligen återges lagens sammansättningar. Staden ställde upp med följande ”hajar”: K. Nyberg, Wilkman, Högbom, Huhta, Holmström, Andersson, Henriksson, Olsson, Huldén, Nordlund och Westström.

Lärarkåren representerades av: Åström, Holmqvist, Huldén, Björkvall, Stark, Bergman, Sahlgren, Forssander, Rostén, Wikström och Viklund.

Matchen, ja. Den vanns av staden med 6—1 trots ”pedagogernas hjältemodiga försvar”.

Följande år möttes de två lagen igen och nu slutade matchen 1—1 ”till pedagogernas favör”. 1937 spelade man åter jämnt, 3—3.

Dessa propagandamatcher bör på sitt sätt ha bidragit till ett ökat fotbollsintresse inom NIK. 1935 spelade klubblaget mot Standard och efter segern 7—2 konstaterades att ”stadens lag var mycket överlägset ... För övriga var spelet å ömse sidor humant och behärskat”.



NIK:s fotbollselva av årgång 1936. I bakre ledet fr. v. Nils Granberg, Armas Pihiainen, Tor Hägglöf, Mauritz Siegfrids, Ragnar Birck, Erik Lund och Lundén. Knästående: Tor Willman, Gustav Rajander och Runar Eng.
 ͸ NIK:s fotbollselva av årgång 1936.
I bakre ledet fr. v. Nils Granberg, Armas Pihiainen, Tor Hägglöf, Mauritz Siegfrids, Ragnar Birck, Erik Lund och Lundén.
Knästående: Tor Willman, Gustav Rajander och Runar Eng.


Bygdeserie

1936 blev för fotbollen ett gott år i NIK-verksamheten. Det mesta stämde redan från början, man kom tidigt samman till träning och i en maj match vann laget hela 13—0 över Standard. NIK-elvan kom ner på jorden igen i en match mot GBK. Trots 1—1 i paus blev det förlust 3—5 och motiveringen skrevs så här:

”Andra halvtiden hade Gamlakarleby-laget vinden i ryggen och då denna dessutom friskade i nästan till storm under spelet, hade hemmalaget ett hårt arbete”.

Ett fullgott bevis på att fotbollen nu vunnit terräng också på landsbygden gav den enkla serie som gällde en instiftad pokal. Sex lag ställde upp — Oravais IF, Jeppo IF, IF Envig, Hembygdens Vänner, Lepplax IF och NIK.

Serien sparkade i gång den 21 juni (1936) och NIK vann sin premiärmatch över Envig med 9—3. I fortsättningen spelade klubben 6—0 mot HV, 3—6 mot OIF (trots 3—1 i pausen), 0—1 mot Lepplax och seger 2—1 över JIF. Om den matchen skrev ÖP:

”Under andra halvlek ilsknade spelet till, så att domaren fick ständigt vara på sin vakt för att hålla de agerande på den s.k. mattan”.

När bygdeserien var slutspelad stod Lepplax som vinnare med 9 p före HV 7 och NIK 6 p och 20—12 i målkvot. Placeringen var tillfredsställande, något som inte kan sägas om säsongens sista match, vänskapsmötet med Drott — 2—12.

Följande år tog NIK också tre segrar i serien: 7—0 över såväl OIF som Envig och revansch på Lepplax med 2—1.


NIK:s elva vann 1937 (2—1) över Lepplax medföljande spelare, fr.v. uppifrån räknat: Nils Granberg, Armas Pihlainen, Mauritz Sigfrids, Helge Söderlund, Bertel Hägglöf, Ragnar Birck, Tor Hägglöf, Runar Eng, Karl Forsman, Gustaf Rajander och Tor Willman.
 ͸ NIK:s elva vann 1937 (2—1) över Lepplax med följande spelare,
fr.v. uppifrån räknat: Nils Granberg, Armas Pihlainen, Mauritz Sigfrids, Helge Söderlund, Bertel Hägglöf, Ragnar Birck, Tor Hägglöf, Runar Eng, Karl Forsman, Gustaf Rajander och Tor Willman.
[Förstoring. Wiks hotell till höger. Susanna Siegfrids tillhandahöll originalbild.]

 

NIK:s elva vann 1937 (2—1) över Lepplax medföljande spelare, fr.v. uppifrån räknat: Nils Granberg, Armas Pihlainen, Mauritz Sigfrids, Helge Söderlund, Bertel Hägglöf, Ragnar Birck, Tor Hägglöf, Runar Eng, Karl Forsman, Gustaf Rajander och Tor Willman.
[Nykarleby fotbollslag i Vestersundsby 1937. Alvar, Mauritz och Bror Siegfrids, Nisse Granberg, Armas Pihlainen, Ragnar Birk, Tore Hägglöf, Runar Eng, Tor Vikman, Karl Forsman och Gustav Rajander. Förstoring.
Susanna Siegfrids tillhandahöll.
(Inf. 2014-01-04.)]


I Landsortsserien!

”Andra dag pingst brakar det lös ... men våra pojkar har beslutat att inte sälja sig för intet. Och nu gäller det att rädda Nykarlebys fotbollsära. — samt med full hals heja på våra pojkar. Pix fås i Aaltonens kiosk”.

Denna frejdiga text stod att läsa inför NIK:s dittills största utmaning — spel i Landsortsserien 1938. Förutom NIK spelade följande lag i serien: Lapuan Virkiä, Seinäjoen PS, Oravais IF, IF Envig och Lepplax FBK.

Inför den första matchen mönstrade NIK följande uppsättning: Renvall, Villman, Nordling, Backlund, Hägglöv, Birck, Nyberg, Sigfrids I och II, Pihlainen och Granberg.

Här kan genast avslöjas att upptakten gick perfekt för NIK:s del. Seger över SPS 3—1 (0—1!) och likaså vinst över Envig, 3—2.

Den tredje matchen gällde mötet mellan tabellettan NIK och tvåan Lepplax. Det mötet samlade verklig storpublik till torget. Efter en trevande inledning och en oviss ledning 1—0 i pausen, kom så hemmalagets verkliga urladdning med fem mål i snabb takt och en bejublad slutseger med 6—0.

”Lepplaxborna redo väl ut stormen under första halvlek, men under den andra föll laget samman”. En rak prosa, alltså.

NIK:s segerrad bröts emellertid i Lappo, där hemmalaget ”tack vare den partiska domaren” vann med 3—0. Efter detta återstod så sista matchen i serien, då tabellen skulle få sitt slutliga utseende. Det gällde matchen mot Oravais — men det blev egentligen ingen seriematch alls!

Det började med att utsedd domare uteblev, matchen kom inte i gång på utsatt tid varför ”herr Strang ryckte in”. Men nu vägrade OIF spela en ”full seriematch” med motiveringen att man inte kom i gång på rätt tid. Seriematchen förvandlades till en vänskapsmatch och spelades under en timme!

Den matchen vanns av NIK med 4—0, men varken ÖP eller någon annan kan ge besked om hur serien avslutades och vilken placering NIK sist och slutligen fick.

Följande sommar var serielagen endast fyra till antalet. NIK kom trea efter segern över Envig men förlust åt både HV och Lepplax. Nu är vi framme vid 1939 och krigsvintern har den effekten att 1940 blir ett år då ”NIK:s lag nog inte fann formen helt”.

1941 tappade laget det lilla som fanns kvar av formen: Lepplax—NIK 19—2 (10—1) och Lappo—NIK 6—1. ”NIK:s spel under all kritik”.

Den sommaren och innan kriget satte sin långa spelpaus hade klubben detta lag att tillgå: Lars Renvall, Tor Villman, Erik Backlund, Ragnar Helala, Erik Nyberg, Reino Ahinko, Gunnar Backlund, Jarl Högbacka, Bror Sigfrids, Rudolf Olson och Armas Pihlainen.



Årtalet är 1945. NIK på väg i gengasbuss till match mot KPV. Fr.v. Armas Pihlainen, Bjarne Lundqvist, Helmer Sund, Ragnar Nordström, Aarne Kuula, Erik Backlund, Runar Anttila, Ragnar Birck, Reino Ahinko (i dörröppningen), Bjarne Rönn, Helge Söderlund och Gustav Eng.
 ͸ Årtalet är 1945. NIK på väg i gengasbuss till match mot KPV.
Fr.v. Armas Pihlainen, Bjarne Lundqvist, Helmer Sund, Ragnar Nordström, Aarne Kuula, Erik Backlund, Runar Anttila, Ragnar Birck, Reino Ahinko (i dörröppningen), Bjarne Rönn, Helge Söderlund och Gustav Eng.


Lovande omstart

När NIK 1945 skulle inleda seriespelet igen tog man verkligen i på allvar. En tränare inkallades från Helsingfors och det mesta såg bra ut i början. Men den förstärkningen blev inte av det slag man väntade sig och snabbt nog stod man utan tränare. Men ett intressant fotbollsnamn började nu skymta — Bjarne Lundqvist.

Säsongen fick en föga lovande upptakt i och med 0—3 mot Drott, men allvaret skulle börja först med L-serien, där NIK var med. Matchen mot Virkiä från Lappo klassades tidigt som en toppmatch och ÖP gav mötet stort utrymme.

En rekordpublik på 600 personer sökte sig till torget. Och det rapporterades att publiken fick valuta för pengarna: ännu sju minuter före slutet stod matchen och vägde, 1—1. Men så:

”Sandström gav en boll i centrum och Kuula hade bara att sätta foten på. Målet var ett faktum och segern bärgad”.

En annan viktig match gick på bortaplan, i Kajana mot KaPa. Det blev visserligen förlust, 1—4, men NIK:s spel fick stort beröm och ”unga reserven Frilund” fick ampla lovord.

I augusti 1945 gjorde klubblaget en avstickare till utlandet. Efter en match och 1—5 mot Torneå PV åkte NIK:arna över till Haaparanda. En sådan utfärd skulle knappast noteras ens idag, men för ett ”efterkrigslag” som NIK var en resa till Sverige år 1945 en oförglömlig upplevelse.

”Pass arrangerades i all hast på måndagmorgonen och kl. 14 kunde våra spelare överskrida riksgränsen. Där blev det ett kalas på bakelser, choklad, kola och annat gott”.

Att värdarna vann en fotbollsmatch med 5—2 var sedan av mindre betydelse. Huvudsaken att laget hade fått smaka på rikssvensk godis.

1946 gick det hyfsat i L-serien. Efter 0—6 mot Torneå spelade laget 2—2 mot OPS, tog seger över JBK och Vasa AIK med 2—1 resp. 4—0. Men förluster måste också antecknas: mot Drott 0—4 och Into 2—3.

Klubbens första (?) internationella match på hemmaplan spelades då ett engelskt, icke namngivet, lag kom till Nykarleby. Värdarna var oartiga nog att vinna med 5—2.

”Engelsmännen var snabba unga pojkar allesammans. Vad som brast var samspelet”.

41 år senare fick engelsmännen äntligen revansch ....


Nästan nytt lag

Under ett par år är verksamheten i nedan och man tvingas konstatera att ”trots prisvärda försök under våren att få bollen i gång” så vill det sig inte. Det krävdes av allt att döma en väckarklocka för att entusiasmen åter skall frodas och signalen kom faktiskt 1948.

Nykarleby får en ny (konkurrerande) idrottsförening med fotboll på programmet! Föreningen kallar sig Nykarleby Idrottsbröder (NIB). Några NIK-spelare söker sig över till den nya föreningen och när NIK efter en ”omskakande paus” nominerar sitt lag finns där ett delvis nytt innehåll.

Annons i ÖP: ”Följande spelare böra senast söndag f. m. kvittera ut utrustning av Lundqvist: Hauta-aho, Eng, Helmer Sund, Markkula, Söderlund, Hans och Bjarne Lundqvist, Erik Sund, Nyström, Lindfors och Jakobsson”. I uppräkningen finns flera debutanter som längre fram skulle göra sig kända som framstående i laget.

Än en gång tar fotbollen ny ansats och 1949 markerar en allt tydligare förskjutning av verksamheten till fotbollens fromma. Nu inleds en regelbunden rapportering till lokaltidningen, som i juli publicerar den allra första bilden av en NIK-spelare. Den som avbildas är Ragnar Österholm —”NIK:s klippa i försvaret”. Bild nummer två återger Nils Nordling varpå det är Bjarne Lundqvists tur. En bild i veckan är tumregeln.

Fotbollsintresset sprider sig och som en nyhet antecknas att ”ungmör utmanar stadens ärade gifta kvinnor”. Utmaningen ledde till en kraftmätning, där flickorna visade sig vara de bättre, åtminstone vann de matchen 1—0, målgörare Hjördis Sund.


1949 spelades Århundradets match, den mellan ungmör och fruar. Bilden visar fru-laget med följande spelare: i övre raden fr.v. Agnes Hägglöf, Ragni Sund, Lisbeth Rönn, Martha Ljunge och Svea Marklund. Andra raden: Heidi Hägglöf, Lilly Nylander och Marianne Ljunge. Nedre raden: Irene Lundqvist, Hjördis Nordling och Astrid Hauta-aho.
 ͸ 1949 spelades Århundradets match, den mellan ungmör och fruar. Bilden visar fru-laget med följande spelare:
i övre raden fr.v. Agnes Hägglöf, Ragni Sund, Lisbeth Rönn, Martha Ljunge och Svea Marklund. Andra raden: Heidi Hägglöf, Lilly Nylander och Marianne Ljunge.
Nedre raden: Irene Lundqvist, Hjördis Nordling och Astrid Hauta-aho.


Ungmö-laget i övre raden: Göta Sund, Brita Ljunge, Lisbeth Gleisner, Hjördis Sund och Vivan Wikman. Andra raden: Gerda Fagerholm, Marita Rönn och Ulla Frilund och nederst: Anna Hellman, Dolly Engstrand och Katri Lassus. Längst t.v. står den blomsterprydda domaren Bjarne Lundqvist, som enligt säkra uppgifter lär ha varit mutad till den grad att ungmö-laget vann 1-0.
 ͸ Ungmö-laget
i övre raden: Göta Sund, Brita Ljunge, Lisbeth Gleisner, Hjördis Sund och Vivan Wikman. Andra raden: Gerda Fagerholm, Marita Rönn och Ulla Frilund och
nederst: Anna Hellman, Dolly Engstrand och Katri Lassus. Längst t.v. står den blomsterprydda domaren Bjarne Lundqvist, som enligt säkra uppgifter lär ha varit mutad till den grad att ungmö-laget vann 1—0.


Nu kommer också juniorerna in i verksamheten och klubben får ihop lag av både B- och C-juniorer. Men sommaren är ändå allra viktigast för representationselvan: laget spelar sig till kval för Landskapsserien!


Kvalseger, men ...

Efter en bra spelsäsong följde ännu ett kraftprov: kvalificeringsmatch för avancemang till L-serien. Huvudmotståndare var Oulun Kärpät och den avgörande matchen spelades på stadens torg.

En stor publik levde starkt med i spelet, där hemmalaget gjorde det första målet genom högerinnern Bjarne Lundqvist. Men Kärpät utjämnade varpå Helmer Sund klämde in 2—1 och ”från nättaket hördes musik”. Mera musik blev det sedan Bjarne återkom och fastställde slutresultatet till 3—1.

NIK hade avancerat till en högre serie!

Men.

I slutet av april följande år (1950) stod följande notis att läsa i ortstidningen:

”En tråkig nyhet måste NIK meddela sin trogna fotbollspublik, nämligen att klubben inte kan deltaga i årets landskapsserie, dit laget kvalificerade sig senast höst. Orsaken till detta är Sverige-febern, som grasserar bland de äldre spelarna”.

Beslutet måste säkert ha haft sina födslovåndor och att tvingas göra ett så drastiskt avgörande måste ha varit svårt för styrelsen. Nu skulle det bli mest spel av karaktären vänskapsmatcher och så junior fotboll förstås. Långväga gäster tog man också emot — Bolidens FFI spelade en match på torget och vann 5—2.

Ändå skulle just 1950 ha passat bra för spel i en högre division eftersom staden nu äntligen kunde erbjuda en spelarena med gräs som underlag. Innan året var till ända premierades en duktig trio: Helmer Sund, Göran Gleisner och Ragnar Österholm.

1951 gjorde klubben ett nytt försök att återkomma i L-serien, men stupade nu mot Pedersöre-Pojkarna. I en avgörande match på hemmaplan såg inledningen lovande ut eftersom klubben ledde 2—0. Emellertid mäktade det gästande laget vända på matchen och slutligen vinna med klara 5—2. Sedan var det en klen tröst att man tidigare under sommaren besegrat GBK med klara 10—1 och FV-47 med hela 9—0.


För 40 år sedan (1949) ställde NIK upp med denna elva, uppe fr.v. Bjarne Lundqvist, Helmer Sund, Göran Gleisner, Gustav Bergfeldt och Bertil Hägglöf. I andra raden: Erik Sund, Ragnar Österholm och Börje Söderlund och nere Nils Nordling, Rudolf Olson och Gustav Eng.
 ͸ För 40 år sedan (1949) ställde NIK upp med denna elva,
uppe fr.v. Bjarne Lundqvist, Helmer Sund, Göran Gleisner, Gustav Bergfeldt och Bertil Hägglöf.
I andra raden: Erik Sund, Ragnar Österholm och Börje Söderlund och nere Nils Nordling, Rudolf Olson och Gustav Eng.
[I bakgrunden Våghuset som stod där Bussstationen finns i dag.]


P-P har eljest varit det lag som NIK utkämpat de allra hetaste dusterna med. Lagen har i stort sett varit jämnstarka och det hörde till säsongöppningen att dessa två skulle ta mått av varandra innan seriespelet tog vid.

Trots ett misslyckat kvalspel så hade laget en hyfsad säsong: 20 matcher med nio segrar och tio förluster. Målkvoten skrevs jämn 60—56. Bästa målskytt var Göran Gleisner med 18 fullträffar och Bjarne Lundqvist med 17.

— Vid denna tid kunde en lagkomposition innehålla brödrapar med efternamnet Sund, Gleisner och Lundqvist.


Det ville sig inte

Efter olympiasommarens (1952) spel och framgångar — seger i kretsseriens II klass före GBK och Haapajärvi — följde en period då NIK-fotbollen hade motvind. 1953 beklagar man sig över ökande bortflyttning, att spelare avtjänade värnplikten och att en kvintett spelare gått över till P-P. Varken 1953 eller 1954 hade klubben ett seniorlag som var intakt hela spelsäsongen.

En ytterligare orsak var att Nykarleby IB levde upp igen och tog några spelare från NIK. Det var ganska naturligt och även riktigt att klubben i detta läge satsade på juniorerna.

A-juniorerna med ett dussin matcher 1954 kom fyra i serien och B-juniorerna med 11 matcher kom trea. Pris gick till Oskar Kronqvist och Arvo Salonen, de duktigaste i A-juniorlaget. I övrigt så hörde följande unga spelare till laget: R. Tonberg, O. Englund, A. Markkula, B. Örling, T. Storskrubb, L. Backlund, S. Jansson, M. Huhtikangas, C. Hellund och G. Wiklund.

Juniorerna var så pass duktiga att de utmanade seniorerna och klarade 3—3. Nu ökas också kontakterna ut till byarna, där fotbollsintresset hade stigit på ett märkbart sätt. Det gällde för sektionsledningen att på olika sätt fylla luckorna.

Ännu 1955 förblev ett ”fatiår” vad seniorerna angick, men på juniorsidan satsade man på tre lag — A-, C- och D-juniorerna. Markby utmanade Ytterjeppo och årsberättelsen finner tröst i det faktum att ”dock sextiotalet medlemmar sparkat boll”.

Den som gav sig tid att vänta skulle snart erfara att av de duktiga juniorerna skulle det omsider bildas ett duktigt seniorlag.

1956 visade att en markant standardhöjning var på gång. Visserligen gick man än en gång bet på att avancera till L-serien, nu efter 1—2 i avgörande match mot Into i Jakobstad. Men säsongfacit var prydligt: 11 segrar och endast två nederlag i totalt 14 matcher.

Byafotbollen organiserade sig så att man spelade i två zoner. I den ena gruppen återfanns Markby, Kovjoki och Soklot medan den andra bildades av Staden, Kyrkoby, Forsby och Ytterjeppo.

A-juniorlaget från 1950 med sin tränare Bjarne Lundqvist. De övriga i övre raden Jens Sund, Bror Casén, Jarl Gleisner, Alf Hägglöf och Sven-Göran Juth. I mellersta raden: Birger Blomström, Börje Söderlund och Erik Sund. I nedre raden: Börje Tonberg, Karl-Erik Häggblom och Hans Marklund.
 ͸ A-juniorlaget från 1950 med sin tränare Bjarne Lundqvist. De övriga
i övre raden Jens Sund, Bror Casén, Jarl Gleisner, Alf Hägglöf och Sven-Göran Juth. I mellersta raden: Birger Blomström, Börje Söderlund och Erik Sund.
I nedre raden: Börje Tonberg, Karl-Erik Häggblom och Hans Marklund.
[Nuvarande Nordea på Bankgatan 8 i bakgrunden.]



Upp i L-serien!

Mönstret för ett seriespel har förändrats påtagligt genom årtiondena. På 1950-talet gällde att först avverka ett spel i distriktsserien och om det gick vägen där, så fick man en chans till kvalspel för Landskapsserien. Och det var vad som hände NIK år 1957!

Om vi börjar med distriktsserien så var NIK helt i en suverän klass och vann med en förkrossande målkvot — 43—3! Enbart de fyra första matcherna efterlämnade 33—3 i målkvot. Den siffermässiga överlägsenheten svarade mot en rad utklassningsvinster, t.ex. 11—0 mot P-P, 7—0 mot Larsmo BK och 12—0 mot JBK III.

Framgångsrikaste målspottare var Sven ”Petter” Jansson med 13 fullträffar och tvåa Bjarne Lundqvist med 9. I kvalomgången blev det idel segrar för NIK och därmed reparerades ”skadan” från 1950 — nu skulle laget spela i L-serien!

Det lag som förde upp klubben till en högre serie såg ut såhär: Lars Hjerpe, Harry Forsbcka, Rolf Jansson, Erik Sund, Stig Fagerholm, Börje Söderlund, Folke Holmström, Gunnar Wiklund, Arvo Salonen, Ralf Hollfast, Bjarne Lundqvist, Jens Sund och Väinö Kortesniemi. Både ”Petter” Jansson och Oskar Kronqvist tog del när permission gavs.

1957 var alltså ett prima år för NIK:s fotboll, alla årgångar. Ett fullgott bevis gavs på hösten när ”fotbollsutrustningen” skulle samlas in: 63 spelare hade skor och dräkt att återbörda! (Jfr. situationen 1919 då ”endast en spelare hade fotbollskängor”!)


NIK i tipsmatch

Lagets spel i L-serien blev förstås ingen lätt uppgift och trots ett fint kvantitativt uppbåd — 3 seniorlag! — så var ”klimatet nog så kärvt”. Serien omfattade åtta lag och när höstsummeringen gjordes återfanns NIK på sjätte plats.

Sifferraden i tabellen skrevs så här: 14 2 6 6 18—46 10

Kontraktet var räddat om också med smal marginal.

Serien vanns av VPV från Vasa och det kanske mest minnesvärda från sommaren -58 var tipsmatchen VPV—NIK. Här hade tipparna en lätt uppgift: serieledaren möter på hemmaplan ett av sladdlagen!

Men NIK satte alla tips på ända, matchen slutade 4—5 och en säker etta förvandlades till en ”snopen tvåa”.


Sensationslaget från 1958, laget som mot alla tips slog VPV och förvandlade (på tipskupongen) en säker etta till en snopen tvåa. Spelarna fr.v. Bjarne Lundqvist, Erik Sund, Lars Hjerpe, Oskar Kronqvist, Lars Backlund, Gunnar Wiklund, Stig Fagerholm, Henry Forsbacka, Christer Semskar, Sven (Petter) Jansson och Rolf Jansson.
 ͸ Sensationslaget från 1958, laget som mot alla tips slog VPV och förvandlade (på tipskupongen) en säker etta till en snopen tvåa. Spelarna
fr.v. Bjarne Lundqvist, Erik Sund, Lars Hjerpe, Oskar Kronqvist, Lars Backlund, Gunnar Wiklund, Stig Fagerholm, Henry Forsbacka, Christer Semskar, Sven (Petter) Jansson och Rolf Jansson.


NIK-lagen spelade på flera nivåer och detta faktum gjorde att klubben behövde domare också ur egna led. Den uppgiften sköttes främst av Gunnar Wiklund samt Stig och Bjarne Fagerholm, som därmed fyllde två viktiga uppgifter. Aktiva spelare och domare, fast inte på samma gång.

Tränarfrågan var ett tämligen kroniskt bekymmer för klubben. Sommaren -58 sköttes uppgiften av Bjarne Lundqvist och Stig Fagerholm, som därmed hade ännu en tredje mission.

Den andra sommaren i L-serien bjöd dock på ett klart bakslag. Nu var laget inte mäktigt hålla konkurrenternas tempo och det blev en enda lång räcka av motgångar: förlust i samtliga 14 matcher! Målkvoten stannade vid 14—95 och efter ett sådant facit kunde det inte följa annat än en degradering.

Den klena framgången kunde till en del förklaras av att målvakten Lars Hjerpe, som var en verklig stöttepelare sommaren innan, hade flyttat bort. Det fanns ingen ordinarie tränare att tillgå och en summarisk lägesrapport talar om att ”drygt halva laget slutat”.

Som en illustration till lagets trängda situation kan här återges ett permissionsförord som skrevs till chefen för stabskompaniet och som gällde soldat Gunnar Wiklund.


Gunnar Wiklund kom mycket tidigt med i NIK-idrotten. Under sin aktiva tid spelade han i klubbens fotbollselva, var ofta domare för att senare bl. a. sitta ordförande i idrottsnämnden.
 ͸ Gunnar Wiklund kom mycket tidigt med i NIK-idrotten. Under sin aktiva tid spelade han i klubbens fotbollselva, var ofta domare för att senare bl. a. sitta ordförande i idrottsnämnden.


”Vi anhåller härmed vördsamt om att vår medlem, sold. Gunnar Wiklund, måtte beviljas permission för att medverka i landskapsseriematchen Nykarleby Idrottsklubb —Vaasan Kiisto i Nykarleby söndagen den 28 juni kl 14.00.

Med tanke på NIK:s prekära läge i serien samt att matchen är tipsmatch hoppas vi att sold. Wiklunds permissionsansökan beviljas. Vi önskar ytterligare framhålla att sold. Wiklund hör till klubbens främsta forwardspelare varför hans medverkan i laget vore nödvändig”.

Wiklund fick permission, men Kiisto vann ändå matchen, 3—5.


”Petter” gör 30 mål

Normalt krävs det en lång återhämtning för ett lag som råkar ut för en degradering, men i NIK:s fall kom resningen tämligen snabbt. 1960 inleddes med medverkan i Finlands cup, där respasset dock skrevs ut efter första matchen och 1—8 mot Virkiä i Lappo.

I kretsserien kom laget fyra och i distriktsseriens II klass nådde laget en tredjeplats efter Drott och GBK. — Som synes var det fråga om ett rätt brokigt system i seriespelet.

1961 bjöd på en internationell match, då NIK tog emot Skellefteå IF. Den matchen blev ett fint fall framåt, som det hette, då hemmalaget vann med klara siffror, 8—4. Målgörare: Sven Jansson (3), Arvo Salonen (2), Stig Fagerholm, Väinö Kortesniemi och Jarl Gleisner. Nämnda Sven Jansson — Petter kallad — var under flera år lagets verkliga målspottare. 1961 antecknades han för hela 30 fullträffar och i genomsnitt gjorde han tjugotalet mål under flera år. När NIK under en säsong gör 83 mål så är vart tredje mål signerat av Petter!

För att höja intresset bland unga bollspelare ordnades i flera repriser olika slag av teknik-tävlingar. 1961 vann Guy Kajander, då han samlade 1611 p. Guy stod för: löpning 60 m 8,2 sek, bolljonglering med fötter 119 och dito med huvudet 28, dribblingsbanan avverkade han på 27,7 sek och i ”längdsparkning” nådde han 93 m.

Några år in på 60-talet hölls ribban rätt lågt, bollsparkandet fortlöpte enligt mottot skynda lagom och riktigt stora ambitioner kom inte i dagen. Ute i byarna var verksamheten i full gång, där blommade byaserierna ut i full prakt.


Erik Sund var under många spelår en pålitlig och teknisk spelare och efter sin aktiva karriär fortsatte han som medlem och ledare i bollsektionen.
 ͸ Erik Sund var under många spelår en pålitlig och teknisk spelare och efter sin aktiva karriär fortsatte han som medlem och ledare i bollsektionen.


Jämn byaserie

I början på 60-talet får alltså byaserierna stark medvind, detta så mycket lättare, då seriespelet fick en fastare organisation. NIK insåg att en nyrekrytering behövs och ett medel är att hålla byaserierna i gång. 1961 var Soklot, Markby, Ytterjeppo, Kovjoki och Forsby med i en enkel serie.

Intresset i byarna var stort och där framgångarna kom där växte entusiasmen ytterligare. Ytterjeppo inledde stort med 6—0 över Kovjoki och med samma siffror segrade Soklot över Markby. När seriespelet var över blev det ”delad pott” för Ytterjeppo och Forsby.

1962 kom så Staden med i leken medan Markby stod över. Ytterjeppo försvarade sin tätposition och vann serien på 18 p före Kyrkoby 15 och Staden 9. Här kan nämnas att Ytterjeppo spelade hela säsongen utan matchförlust.

I fortsättningen sprids sedan seriesegern på ett föredömligt sätt så att också Kovjoki, Staden och Kyrkoby blir delaktiga av triumfens sötma. Ännu inne på 70-talet löper byaserien vidare, alla lag hänger inte med alla år, men sammantaget är intresset starkt ute i landskommunen.

Men representationslaget har det rätt kämpigt och i mitten på 60-talet uteblir framgångarna. Man tvingas på sektionshåll rent av konstatera att ”huvudintresset också i år tycks riktas på friidrotten. I söndags var man i tillfälle att notera fotbollens sorgliga tillbakamarsch — 2—7 mot Reima”. I kretsserien kommer NIK nästjumbo.

Också i klubbens styrelse är man en smula bekymrad, något som kan utläsas ur årsberättelsen för 1966:

”Vi hoppas att seniorfotbollen nu nått botten under sin downperiod och att kommande året skall ge större framgångar. Detta är ingen omöjlighet om blott träningen intensifieras och lagandan förbättras”.


Alarmerande rubrik

De NIK:are som helst minns somrarna -87 och -88, då klubben avancerade så storartat, skall veta att föreningen hade det motigt värre precis tjugo år tidigare. Då var det inte fråga om något avancemang, fastmer om en fotbollens överlevnad.

Redan i april 1967 stod denna alarmerande rubrik att läsa i ÖP: ”NIK tvingas sluta med seniorfotbollen”. Där fanns inte ens ett frågetecken, så läget var verkligen brydsamt.

Tidigare under vintern hade man noga diskuterat igenom problemet och bl. a. kontaktat de aktiva som lovat bättra på med träningen. Men klubben behövde en stamtrupp på minst 16 spelare och en sådan uppslutning var inte att räkna med.

I en tidig vårmatch förlorade laget mot Larsmo BK med 1—2. Efter den matchen läste Christer Sandvik i ett ÖP-referat lusen av NIK-spelarna. Ifråga om rak text så var detta ett närmast unikt referat, och inte oväntat så följdes den av en livlig debatt.

Det hela redde så småningom upp sig. Hotet om en ytterligare nerflyttning, nu till grundserien, skrämde så pass att laget gick med i kretsserien. Och värre än 1—4 mot Kunto blev det sedan inte.

En bidragande orsak till att en ljusning kunde skönjas låg i det faktum att idrottsgården kunde erbjuda ökade och bättre träningsmöjligheter. Tre träningskvällar i veckan samlade 12—15 seniorer och tjugotalet juniorer, så visst var en återhämtning på gång.

Emellertid yppade sig ett annat bekymmer: ingen ville ta över ledningen av sektionen och svårt var det att få tränare.

Omsider träder där fram en utomordentlig trotjänare — Elof Broman.

Ja, egentligen var Broman gammal i gamet, kom in i sektionsarbetet 1958 efter en kortare aktiv karriär. Men det är nu som hans mera målmedvetna arbete tar vid. Början gjordes med att han från ett medlemskap i sektionen ”avancerar” till viceordförande och sedan ordförande.

Nu (1969) höjde Broman rösten och uttalade inte bara en förhoppning, fastmera ett krav, att f. d. aktiva fotbollsspelare skall träda till och fylla en ledar- eller tränarroll.

— Det kommer femtio pojkar till träning i ungdomsgården, men det finns inte tillräckligt många som tar hand om dem!

Bromans ord gjorde småningom effekt och NIK-fotbollen går sakta men säkert en ljusnande framtid till mötes. Där fanns emellertid ännu ett problem att försöka komma till rätta med — sportplanen! Grusplanen ansågs vara i dåligt skick och gräsplanen blev alltför sent på säsongen spelduglig.


NIK gästade i början på 70-talet Hörnefos och spelade en vänskapsmatch, som slutade 2—2. Laget bestod av följande spelare,
 ͸ NIK gästade i början på 70-talet Hörnefos och spelade en vänskapsmatch, som slutade 2—2. Laget bestod av följande spelare,
stående fr. v. Stefan Nyman, Harry Kajander. Sten Blomqvist, Berndt Lundqvist, Bengt Ahlström, Ben-Olof Nyström, Rolf Hjort och lagledaren Elof Broman.
Nere sitter Ralf Emaus, Olof Wikman, Ulf Sundvik och Henry Grönlund.


Trea i fyran

70-talet fick en hyfsad upptakt och antalet spelare ökade stadigt. 1970 räknades ”77 spelare i NIK-tröjan”, av dessa 25 seniorer.

Årtiondet kommer att bjuda på spel i olika divisioner och början görs i den s.k. fyran, alltså division IV. Här nådde laget en hedrande tredje plats och för Thor Sourander kunde man bokföra hela 27 gjorda seriemål.

1971 spelar klubben bland sju andra lag i fyran, kommer nu på sjätte plats och har en starkt negativ målkvot, 8—34. Trots den föga uppmuntrande säsongen är intresset ändå på uppåtgående och 1972 heter det i årsberättelsen:

”... ett enormt intresse för fotboll finns nu bland ungdomarna i Nykarleby med omnejd”.

Klubben inregistrerar hela fem lag med sammanlagt 102 spelare. 16—18 seniorer ”genomgick” en träning om 85 pass och innan säsongslutet har NIK-lagen avverkat hela 94 matcher.

Efter denna imponerande uppräkning verkar det närmast motsägelsefullt att tala om att laget åkte ur div. IV och sommaren 1973 spelade i femman! När den hösten kom kunde sektionen dock rapportera att laget ”gått upp till fyran efter många om och men”. Bl. a. bjöds där på en omspelsmatch.

Säsongens bästa forward var Sven Andersson, bäst i försvaret var Ralf Ström och främst i målskytte var Grels Wikman. Och så utnämnde man också de två träningsvilligaste — Lars-Erik Bergman och Harry Kajander.



Näringslivet i staden har städse stöttat NIK-fotbollen. Här ses bankdirektör Ulric Nyman överlämna en pokal till bollsektionens Elof Broman, allt under överinseende av John Strang.
 ͸ Näringslivet i staden har städse stöttat NIK-fotbollen. Här ses bankdirektör Ulric Nyman överlämna en pokal till bollsektionens Elof Broman, allt under överinseende av John Strang.


Täta tränarbyten

Det finns en post inom ett lag som inte sällan blir ledig ifall lagets spel går på kryckor — tränarens. NIK har fått erfara den sanningen i ganska rikt mått genom åren. Speciellt tydligt kom problemet i dagen på 70-talet och även i början på 80-talet.

Inom sektionen visste man mycket väl att det inte var tjänligt för ett lag att råka ut för täta byten. En tränare borde helst — och nu handlar det om teori — stanna så länge att han har tid och ”råd” att jobba långsiktigt och inte vara pressad att få fram en omedelbar utdelning.

1973 jobbade Henry Grönlund förtjänstfullt utifrån de förutsättningar som fanns. Året därpå trädde Allan Maukonen till och följande år var det dags för en aktiv att ta över, Rolf Emaus. Han lyckades hålla laget kvar i fyran och för seniorlagets del utvisade säsongfacit att man vunnit precis lika många matcher som man förlorat, summa 13.

Efter Emaus kom Erkki Virtanen in som tränare och han avlöstes av Bror Ström, som stannade två år. Grels Wikman höll i tömmarna 1979—81 (återkom 1984) och även Ari Manninen gjorde två pass, 1982—83 samt 1985. 1986 var det så Mats Nylén som dirigerade, och det var nu som ”det tände till” varefter Pekka Kultanen tog över och de ”gyllene åren” för NIK-fotbollen fick sin stolta fortsättning.

Efterhand som fotbollen tillvunnit sig uppskattning och en bredare uppslutning har ytterligare krafter engagerats, utvalda i form av andratränare och målvaktstränare.

Här kan 1985 tas som ett exempel, det år då Ari Manninen tränade A-laget. Ralf Ström var målvaktstränare, Ralf Emaus lagledare, Håkan Junell och Kauno Penttinen ”drog” B-juniorerna, Torolf Käld C-juniorerna och Gustav Häger D-juniorerna.


Börje Nygård, stadsdirektören som spelat i både landslag och mästerskapsserie, stod för ett välgörande nytänkande, när han engagerade sig i NIK-fotbollen.
 ͸ Börje Nygård, stadsdirektören som spelat i både landslag och mästerskapsserie, stod för ett välgörande nytänkande, när han engagerade sig i NIK-fotbollen.


17 år i fyran

1970 genomfördes en reform av seriesystemet som innebar att bl.a. NIK flyttades från kretsserien till division IV. Serien omfattade under det första året endast sex lag och NIK klarade sig fint: tredje plats, 11 poäng och målkvoten 33—18.

Så följde ytterligare tre säsonger med hemvist i fyran då klubben 1974 drabbades av en degradering. Den motgången togs mycket hårt och man hade inför en ny sommar endast en målsättning — tillbaka till fyran! Och det lyckades.

Efterhand växte antalet lag som spelade i division IV och 1977 var man uppe i hela tolv lag. Just det året gick det bra för NIK som kom trea, andra gången under 70-talet.

Men detta årtionde höll på att få en avslutning av oönskat slag i det att elvan så när åkte ur serien. Detta fungerade som en väckarklocka och med ökad energi gick sektionen in i sitt arbete. 1978 och 1979 ordnades s.k. fotbollsskola med prima draghjälp av Henry Kallvik och Harry Kajander. Man var på det klara med att ett tidigt grundläggningsarbete var det enda som skulle garantera ett framtidens lag. Och hur rätt fick man inte!

1980-talet skulle komma att bli NIK-fotbollens gyllene decennium, mer framgångsrikt än något tidigare årtionde. Upptakten var lovande i det att representationselvan höll sig tämligen stadigt i fyran. Starten, eller sommaren 1980, var den mer blygsamma med en åttonde plats. — Så fick laget nya tränings- och matchdräkter, kanske det hade sin andel i uppmarschen?


3—4 i omspel

1981 började det hända saker. Dussinet lag spelade i fyran och NIK gjorde en helt godkänd våromgång, hade målkvoten 15—7 och förlorade endast mot Reima, Hovsala och Jymy. Under höstomgången gick det ännu bättre, då elvan förlorade endast en match (0—1 mot Kunto) och spelade oavgjort mot Reima och Myran.

Summa summarum: NIK tog hela 33 poäng, endast en poäng efter Reima som direkt och utan kval avancerade till trean. NIK däremot ställdes i kvalomgången mot Vasa-laget VPV, en uppgift som på förhand betecknades som mycket svår.

I den första matchen som spelades i Vasa förlorade NIK knappt 2—3 för att sedan hemma nå 1—1. Alltså förlorade klubben med sammanlagda 3—4, ett nederlag som inte var enbart knappt utan rent av hedrande.

Jan Lind var sommarens främsta målskytt med 14 fullträffar, Sven Andersson kom upp till nio och John Aspnäs fem. Laget gjorde totalt 48 mål i seriespelet.

I fortsättningen spelade NIK-laget ett mycket jämnt seriespel, nådde inte nivån från -81 men var heller aldrig i fara att åka ut. Laget parkerade under fyra säsonger på i stort sett samma plats i tabellen — 1982 7:de, 1983 6:de, 1984 6:de och 1985 7:de. Den jämna standarden kunde också utläsas ur slutkolumnen som berättade att elvan under de fyra åren fick ihop 21, 26, 26 och 25 poäng. En imponerande jämnhet!


Ny målinriktning

Nejdidrotten i hela sin bredd var stadd i förvandling. Stark medvind hade redan IFN och nu tog IF Minken hand om skidningen och orienteringen. Vad blev då över åt NIK?

Inom klubbens ledning dryftades frågan i många repriser och man var enig om att NIK också behövde sin specialitet. Och då låg förstås fotbollen allra bäst till.

Men det var ingalunda någon samfälld och alltigenom enhällig målsättning som nu skisserades upp. Ännu 1982 hette det att ”fotbollen blir bara dyrare och dyrare”. Och då ställde man förstås kostnaderna för den verksamheten i relation till andra sektioners anslag.

Det som till en början var enbart sektionsledningens idéer och förhoppningar skulle snart delas också av huvudstyrelsen. Något år senare var man ense om att ”en storsatsning bör göras på fotbollen”. 1983 kan man också konstatera att hälften av NIK:s budget går till fotbollen.

Det vore sannolikt falsk historiebeskrivning påstå att alla medlemmar nu applåderade detta med fotbollens ökade anslag, ja, dominans i verksamheten. Men man hade å andra sidan ytterst svårt att ställa andra arbetsformer med förtur, när det ankom på årsmötet att godkänna ett budgetförslag.

Nykarleby IK hade funnit sin nisch!

Det effektivaste sättet att vinna ett ökat understöd bland medlemmarna var att fotbollslaget spelade sig upp ur fyran. Detta var man inom sektionen helt på det klara med och sålunda ställdes nu en plats i division III som slutmål. Kalkylen fanns tidigt med och 1983 sade eldsjälen Ralf Ström i en ÖP-intervju:

”Det är farligt tänkande att vara nöjd med division fyra”.

Dock tvingades sektionen ännu samma år konstatera att ”säsongen gått i vågor” och att man spelat med ”ett tunt lager — 16 spelare”. Men förhoppningen om avancemang uttalades i samma andetag och upprepades i flera årsberättelser. Men från en sjätte- eller sjundeplats sker ingen uppflyttning.

Vändningen kom 1986.


Med Mats Nylén, som trädde till som tränare, kom också de djärva målen in i NIK-fotbollen. Mats var lika duktig på spelplanen och var en nyttig målgörare i en rad matcher.
 ͸ Med Mats Nylén, som trädde till som tränare, kom också de djärva målen in i NIK-fotbollen. Mats var lika duktig på spelplanen och var en nyttig målgörare i en rad matcher.


Nylén tände

På en bildlikt talat bred front gick man så 1986 in för att höja både fotbollsspelets kvalitet och klubbens profil. Något motto skrevs inte ut, men i en tidningsintervju sa man helt frankt:

— Nu jäklar!

Bollsektionen föregick med gott exempel, tog sin uppgift på ännu större allvar och samlades till möte åtta gångar. En ny tränare knöts till laget — Mats Nylén. Mats hade ett framgångsrikt förflutet i både GBK och Vasa IFK. Hjälptränare blev Guy Kajander och dessa två i samarbete lyckades tända laget och ge träningen en märkbart ökad stegring.

Alldels ända fram kom man inte under första sommaren, men positionen i tabellen förbättrades påtagligt. Tredje plats och en svit som såg ut såhär:

22 14 2 6 60—18 30.

Terjärv US kom etta i fyrans sluttabell med 35 p och tvåa blev Hovsala BK.

NIK:s målkvot var ju inte att klaga på, 60—18. Flesta fullträffar svarade Torolf Käld för, 16 mål, och sedan följde Leif Ojalammi och Mats Nylén, båda nio strutar var. Nylén vann den säsongen såväl poängligen som den s.k. Stjärnligan.

Ett jippobetonat inslag hann man också med. Det var den s.k. straffsparks-cupen, dit man lyckades locka en celeber gäst i form av förra svenska landslagsmålvakten Ronnie Hellström. Finalen kom att stå mellan Bror Åström och Gunnar Mäenpää, en duell som Åström vann efter ”förlängning”.

Den framgångsrika säsongen -86 avslutades med ett mera än vanligt festligt bokslut. Men redan i december samlades spelarna för en ny serieuppladdning. Och alla tecken var positiva: 24 spelare mötte upp!


”Bollen går NIK:s väg”

Rent siffermässigt kunde man bevisa att något speciellt var på gång säsongen -87. Klubben kom tidigt i gång med träningen, ett andra lag kunde mobiliseras för spel i kretsserien, hundra elever kom till fotbollskolan och representationslaget hade 3—1 i facit av träningsmatcherna före seriestarten. Och för att bevisa att man arbetar på lång sikt så knöts sex juniortränare till klubben.

I förberedelsearbetet ingick också ett träningsläger i Sollefteå, stadens vänört. I Sollefteå medverkade laget i Folksam-cupen och gjorde det med framgång. ”Gott gry i Nykarleby”, stod att läsa i lokalpressen.

Mera sifferfakta. NIK:s bollsektion tog en, som många ansåg det, rövarchans genom att inbjuda anrika engelska klubben Manchester City till match i Nykarleby den 29 juli. NIK fyllde ju 70 det året, så där fanns också en ”riktig” anledning till fotbollsfest.

Man visste i förväg att besöket kommer att kosta 50 000 mk. För att klara av den kostnaden borde Skogsvallen invaderas av 1 500 personer.

Det kom 2 639! Tala om succé.

Publiksiffran klassades som landsrekord för en division 4-klubb. Hur matchen slutade? Gästerna vann, precis som väntat, med klara 5—0 (2—0), men sektionsbasen Börje Nygård sade efteråt:

— Visst förlorade vi matchen, men arrangemanget blev en seger!

Före den historiska matchen hade man hunnit invigningsspela på nya Skogsvallen. Den 1 juni hände det och stadsfullmäktiges ordförande John Strang agerade ”öppningssparkare”. Efter detta förspel följde så en match, där hemmalaget vann 4—1 över grannstadens JaPa.

Seriespelet i fyran hade därmed fått en framgångsrik fortsättning — hur skulle säsongen i stort forma sig?

Någon brist på optimism kunde inte spåras i NIK:s led och redan tidigt deklarerade Börje Nygård i en intervju i NP:

— Jag vågar påstå att aldrig tillförne har Nykarleby-fotbollen seglat i sån medvind som för närvarande.

Med facit i hand så vet vi ju att den fotbollsfrälste stadsdirektören fick mera rätt än han egentligen vågade tro året 1987.



Pekka Kultanen (bilden) och Mats Nylén blev de injektionssprutor som NIK behövde för att komma upp ur fyran. Båda var ytterst värdefulla både såsom tränare och aktiva spelare.
 ͸ Pekka Kultanen (bilden) och Mats Nylén blev de injektionssprutor som NIK behövde för att komma upp ur fyran. Båda var ytterst värdefulla både såsom tränare och aktiva spelare.



Sexton vinster i svit

NIK:s spel i fyran blev fylld av idel framgångar och laget klarade av konststycket att spela 16 matcher i svit utan nederlag. Första förlusten kom mot HBK (0—1) så pass sent som den 24 aug.

Den avgörande matchen väntade i Öja. En vinst där och NIK skulle ta steget upp till division III. Segern bärgades komfortabelt med klara 4—0 och därmed var uppflyttningen ett faktum: NIK var uppe i div. 3!

17 år av spel i division IV var nu historia.

I ett vinnande lag är alla spelare vinnande spelare. Ändå var alla helt ense om att Pekka Kultanen säsongen igenom hade svarat för en avgörande insats. Tack vare Pekka fick laget en ny speldisciplin och en framåtanda som kanske laget aldrig tidigare ägt. Pekka själv gjorde hela 30 mål (tre av de fyra i matchen mot Öja) och han kom särklassig etta i poängligan — 52 p. Ett annat friskt tillskott var Ulf Kortesniemi, som både ifråga om målskyttet och poängligan var en lika suverän tvåa: 23 mål och 37 p.

Att säsongen -87 skulle bli något alldeles extra gav laget aningar om redan i cupspelet, där laget envist hängde med. Totalt ställde 196 lag upp i Finlands cup och först i sextondelsfinalen, då alltså 32 lag återstod, fick NIK respass. Med knappa 0—1 förlorade laget i Kemijärvi.

I det skede då summeringen kunde göras fann Ralf Ström de rätta orden: — Nu rullar bollen NIK:s väg!

NIK:s representationselva jämte ledare år 1987. Övre raden fr. v. Henry Kallvik (tejpare och massör), Guy Kajander (mat. förvaltare), Robert Penttinen, Mikael Junell, Torolf Käld, Ari Manninen, Mats Nylén (spelande tränare) och Ralf Ström (lagledare). Andra raden: Börje Nygård (manager), Carl-Johan Nygård, Pekka Kultanen, Sven Andersson (målvaktstränare), Andreas Backlund, Lars-Erik Strömberg, Stig Rosenberg, Fredrik Backlund och Olof Skrifvars. Nedre raden: Stefan Stara, Ulf Kortesniemi, Stefan Kula, Pekka Siekkinen, Stefan Barrner, Kennet Björkholm, Niklas Nygård och Stefan Blomqvist.


Bättre upp: tvåan!

Det blev alltså en ståtlig present som fotbollslaget kunde överräcka till sin 70-åriga förening. Men eftersom vi i skildringen nu är inne i närhistorien så kunde laget ha gjort ännu ett tillägg: — Mera är att vänta om ett år!

Detta ”mera” kom så 1988 då NIK:s elva skrev ett stolt stycke fotbollshistoria i och med avancemanget till ytterligare en högre serie — division 2.

”Inför nästa fotbollssäsong strävar NIK till att göra så gott ifrån sig som möjligt i trean”. Så skrevs i rapporten från föreningens årsmöte i november 1987.

Den nya uppsättningen av ”dragare” kunde nu presenteras. Pekka Kultanen blev lagets tränare och Ari Manninen hans bisittare. Ralf Ström valdes till lagledare och materialförvaltare med Guy Kajander som vice. Sven Andersson utsågs till målvaktstränare och Henry Kallvik skulle ge spelarna massage.

Fotbollssommaren -88 kommer sent att glömmas. Som genom ett trollslag blev NIK hela nejdens kelgris. Lilla Nykarleby hade spelat sig upp i nivå med anrika fotbollsstaden Vasa!

Här kan kapitlet gällande NIK-fotbollens mer aktiva del lämpligen avslutas med den framåtblick som sektionsbasen Börje Nygård gav i NP:

”Nu gäller det att börja planera för säsongen 1989 och att det kommande året blir oerhört intressant och spännande vågar jag nog utlova redan nu. Att deltaga på denna nivå i seriesystemet är krävande, men Ni pojkar har säkert noterat, att Ni på intet sätt behöver känna några mindervärdeskomplex, utan gott kan ta Er an vilka motståndare som helst”

Vilka spelare var det då som gjorde det smått otroliga säsongen -88? Här är truppen:

Pekka Siekkinen, Carl-Johan Nygård, Frej Björses, Ari Manninen, Mikael Eklund, Stefan Kula, Lars-Erik Strömberg (utlånad till P-P), Stefan Blomqvist, Graham Brenton, Torolf Käld, Mats Nylén, Pekka Kultanen, Stefan Stara, Grels Wikman, Matti Parhiala, Kenneth Björkholm, Mikael Junell och Niklas Nygård.
 ͸Pekka Siekkinen, Carl-Johan Nygård, Frej Björses, Ari Manninen, Mikael Eklund, Stefan Kula, Lars-Erik Strömberg (utlånad till P-P), Stefan Blomqvist, Graham Brenton, Torolf Käld, Mats Nylén, Pekka Kultanen, Stefan Stara, Grels Wikman, Matti Parhiala, Kenneth Björkholm, Mikael Junell och Niklas Nygård.


NIK avancerar 1988 till tvåan med denna besättning:
 ͸ NIK avancerar 1988 till tvåan med denna besättning:
Nedre raden Kenneth Björkholm, Stefan Blomqvist, Mats Nylén, Pekka Siekkinen, Stefan Barrner, Stefan Stara och Niklas Nygård.
Andra raden: Sven Andersson, Ari Manninen, Carl-Johan Nygård, Pekka Kultanen, Stefan Kula, Frej Björses, Ralf Ström och Guy Kajander.
Övre raden: Grels Vikman, Matti Parhiala, Torolf Käld, Mikael Junell, Mikal Eklund och Börje Nygård.



Pigga initiativ

Vid sidan av det mer angelägna seriespelet har förstås klubbens fotbollssektion sysslat med annat också. Det har gällt att ”hitta på” ett och annat, närmast uteslutande i syfte att få in pengar till verksamheten. En del initiativ har fått kortare, andra längre livstid, precis som idéer ofta får.

1968 debuterade bolagsfotbollen i staden och även om den inte var att direkt koppla till klubbens arbete, så fanns där indirekt en betydande samverkan. Debutåret vanns serien av ett lag bestående av spelare från kombinationen banktjänstemän/lärare före Sjöholms. Fem år senare konstaterades att Prevex och Farm Frys är lika bra, både kom upp till åtta poäng.


Ulf Kortesniemi är en speciellt nyttig spelare i klubben eftersom hans kombination målvakt-utspelare är en mångsidighet som laget har stor nytta av.
 ͸ Ulf Kortesniemi är en speciellt nyttig spelare i klubben eftersom hans kombination målvakt-utspelare är en mångsidighet som laget har stor nytta av.
[Ulf gjorde sedermera karriär och var med i laget Ljungskile när det år 1997 sensationellt tog sig in i Allsvenskan.]


1975 kom en annan debut — motionslaget Cosmos! Laget skulle enligt en notis ”plocka upp spelare som blivit över”.

Samma år gav sektionen ut en egen publikation kallad ”NIK-julen -75”. Där fanns bl.a. förord av pastor Göran Hellberg, en hel del aktuell text och så förstås annonser.

Idéerna strömmade till just det året och en supporterklubb bildades. Dess enda syfte var att skaffa fram pengar åt klubben och dess fotbollsverksamhet. Och av något senare slag kommer så sponsorer med varierande givmildhet in i bilden.

Det har förvisso långt tidigare funnits mer eller mindre glada givare inom företagarvärlden, men faktum är väl att detta med en så-synlig-som-möjligt sponsorering blivit ett måste, också för NIK. En som därom kunde ge besked är Henry Blomqvist, en ”penninginsamlare av format”, som Bjarne Lundqvist uttrycker det.


Många om äran

Ett segerrikt fotbollslag skapas inte över en säsong, dess tillblivelsehistoria är lång. Ja, den är ofta längre än man i stunder av stor framgång vill tro.

Ett framgångsrikt NIK i slutet på 80-talet fick ta över en tradition, en rik fond av erfarenhet, ja, en idrottskultur. Under gångna årtionden lades grunden, skapades förutsättningarna för dagens glädjande utdelning. I ett sammanhang som detta, i en historik, är det skäl att den sanningen blir utsagd.

Under drygt 40 år har NIK hållit sig med en specialsektion för bollsporten, i första hand då fotbollen. Sektionens storlek har varierat, men ett bekymmer har den haft svårt att klara av — ordförandeskapet.

I dag är det en närmast självklarhet att sektionen har sin ordförande, men klubbens historia kan tala om hur mödosamt det stundom varit att få någon som axlar ledarskapet. Täta byten vittnar om detta, men lika påfallande har det varit att några engagerat sig helhjärtat och med en beundransvärd uthållighet.

1946 var Gunnar Vilkman ordförande i sektionen, men hans mandat blev endast ettårigt. Samma var fallet med Armas Pihlainen året därpå och väl inne på listan över dem som satt endast ett år blev fortsättningen denna: Nils Nordling, Helmer Sund, Runar Tonberg och Stefan Nyman.

Två år sköttes sysslan på 50-talet av Jarl Gleisner liksom fallet var med Harry Kajander under 70-talet. Av uppräkningen framgår redan nu att det oftast var fråga om aktiva eller f.d. aktiva spelare, som valdes att leda sektionsarbetet.

Bjarne Lundqvist kom omgående efter krigsåren in i bollsektionen för att 1948 bli dess ordförande. Den sysslan skötte han tre år i svit, då andra uppgifter inom klubben tog över. 1962 kunde han rent av dubblera, d.v.s. vara ordförande i såväl förening som sektion. 1974—75 återkom han i sektionen och kom sålunda att under sex år leda den idrott som han mer än någon annan omhuldat.

Sex tjänsteår blev det också för Erik Sund, som debuterade som sektionsbas 1954, återkom 1956—58 och avslutade med åren 1960 och 1961. Utöver detta kommer så Sunds många år av medlemskap i sektionen och en lång aktiv period i A-laget.


Under ett drygt decennium stod Elof Broman i spetsen för NIK:s fotbollsverksamhet. Engagemanget tog vid redan på 50-talet och intresset sitter stadigt förankrat hos denne meste sektionsbas.
 ͸ Under ett drygt decennium stod Elof Broman i spetsen för NIK:s fotbollsverksamhet. Engagemanget tog vid redan på 50-talet och intresset sitter stadigt förankrat hos denne meste sektionsbas.


Bromans dussin

Den i särklass mesta sektionsordförande som klubben haft är ändå Elof Broman. Som 20-åring gjorde han 1959 ett ”provår” för att återkomma 1963. Då inledde han en karriär som ger honom en särklassig position inom bollsektionen.

Under hela 11 år i följd hade Broman hand om fotbollsverksamheten inom NIK. Att det inte var så speciellt lätta och bekymmersfria år torde framgå av tidigare skildring. Men Bromans intresse var grundmurat och det var med stor hängivenhet han lotsade sin skuta vidare.

Broman satt också med i föreningens huvudstyrelse och gjorde en betydande insats när idrotts- och ungdomsgården blev verklighet. Till bilden av Broman hör inte oväntat också aktiva spelar i föreningens lag och en aktiv insats vad gäller klubbens motionsverksamhet.

1980 invaldes Ulric Nyman till sektionen och han blev omgående dess ordförande. Klubben fick åter en ledare med ett utpräglat intresse för fotbollen. Det finns i dag all anledning att erinra sig den grundläggande betydelse som Nymans insatser hade i början på årtiondet.

I fem år ledde Nyman bollsektionen. Hans idoga gärning bröts emellertid av en svår sjukdom som den 4 juli 1984 ändade hans unga liv. Nykarleby IK hade mist en medlem, som med ett öppet sinne och en varm hand hade tjänat sin förening.

Sedan 1985 leds sektionen av Börje Nygård, stadsdirektören, som under flera årtionden varit en fotbollens varmaste vän. Sin aktiva karriär gjorde Nygård i Jakobstad, i Drott, som 1960 var uppe i mästerskapsserien. Bland meriter under sin aktiva era kan man ytterligare plocka fram ett landskampsuppdrag i såväl A- som B-landslaget. Så visst har Börje ett förflutet som inger respekt och verkar förtroendeingivande.

Det nya som Nygård tillfört NIK-fotbollen är en ny syn på sin egen kapacitet: ingenting är egentligen omöjligt!

Han har kanske tydligare än någon annan betonat vikten av en resultatinriktad satsning — man får utdelning av sitt slit. Ett annat synsätt à la Nygård kunde skrivas så här:

smakar det så kostar det.

Ingen kan förneka att han haft framgångar i sin filosofi!


Fotbollen har en speciell förmåga att väcka känslor. Vid medgång är glädjen spontan och äkta, något som NIK-fotbollen stod för i så rikt mått från 1986.
 ͸ Fotbollen har en speciell förmåga att väcka känslor. Vid medgång är glädjen spontan och äkta, något som NIK-fotbollen stod för i så rikt mått från 1986.


Årtiondenas lag

Med stor tveksamhet tog Bjarne Lundqvist emot en begäran som gick ut på att han skulle komponera de skilda decenniernas bästa NIK-lag. Han skulle plocka samman spelare från de skilda åren och få fram bästa tänkbara elva för vart och ett årtionde.

Lundqvist har fått bistånd av äldre och jämnåriga f. d. aktiva i NIK:s led. I fotbollen kan man inte som ex. i friidrotten mäta prestationerna i meter eller tiondelar och därför är uppgiften att ta fram ett årtiondets fotbollslag egentligen en omöjlighet. Men försöket är gjort och lagen kan gott diskuteras.

1930-talet: Gustav Rajander, Tor Willman, Karl Forsman, Runar Eng, Tor Hägglöf, Ragnar Birck, Alvar Siegfrids, Mauritz Siegfrids, Armas Pihlainen, Nisse Granberg.

1940-talet: Lars Renkonen, Nils Nordling, Jarl Högbacka, Helmer Sund, Gösta Eng, Ragnar Österholm, Bertel Hägglöf, Helge Söderlund, Reino Ahinko, Göran Gleisner, Bjarne Lundqvist.

1950-talet: Lars Hjerpe, Christer Semskar, Harry Forsbacka, Oskar Kronqvist, Rolf Jansson, Erik Sund, Stig Fagerholm, Börje Söderlund, Gunnar Viklund, Arvo Salonen, Sven ”Petter” Jansson, Väinö Kortesniemi, Viljo Hauta-aho, Jens Sund.

1960-talet: Olof Wikman, Ben-Olof Nyström, Thor Sourander, Harry Kajander, Jarl Gleisner, Ulf Sundvik, Guy Kajander, Sture Sund, Henry Blomqvist, Bernt Lundqvist, Toivo Storskrubb.

1970-talet: Johnny Hansell, Ralf Ström, Ari Manninen, Jan Lind, Sven Andersson, Ralf Emaus, Sten Blomqvist, Erkki Virtanen, Grels Vikman, Jan Viddas, Henry Kallvik.

1980-talet: Pekka Siekkinen, Ulf Kortesniemi, Torolf Käld, Stefan Blomqvist, Stefan Kula, Mikael Junell, Pekka Kultanen, Mats Nylén, Mikael Eklund, Frej Björses, Matti Parhiala, Graham Benton.


Vilka tabeller!

Slutvinjetten från ett seriespel utgörs av en avslutande tabell, som kallt och siffermässigt talar om hur vart och ett lag har klarat sig. Ibland är den läsningen mindre angenäm, ibland kan den upprepas om och om igen. NIK har fått pröva på båda!

1987 och 1988 skrevs dock idrottshistoria i staden och därför skall här återges de två årens sluttabeller.

Så här såg tabellen ut när div. IV var slutspelad hösten 1987:

NIK 22 19 2 1 90 19 40
Hovsala BK 22 19 1 2 87 15 39
PsInto 22 13 2 7 55 35 28
IK Myran 22 12 1 9 54 39 25
IF Standard 22 10 3 9 42 41 23
Ura, Kannus 22 9 3 10 46 55 21
JBK 22 7 5 10 53 50 19
Reima 22 6 4 12 41 55 16
Öja-73 22 4 7 11 48 65 15
Jaakon Pallo 22 5 5 12 41 85 15
Esse IK 22 6 2 14 35 65 14
Jymy 22 2 4 16 25 78 8

 

Och så här prydlig var tabellen hösten 1988 sedan div. III var avklarad:

NIK 22 16 5 1 59 19 37
GBK 22 16 2 4 63 18 34
LappBK 22 13 5 4 51 28 31
Hoppet 22 11 4 7 56 45 26
Sepsi-78 22 9 7 6 40 34 25
TUS 22 11 1 10 45 43 23
PeIK 22 6 9 7 29 29 21
KaIK 22 9 3 10 36 37 21
No Stars 22 5 6 11 31 47 16
PP 22 6 2 14 34 67 14
Unitas 22 3 5 14 25 52 11
Pohti 22 2 1 19 26   76 5


Bollsektionen av årgång 1988—89. I övre raden fr.v. Lars Sjöholm, Dick Sundqvist, Harry Holmberg och Ralf Ojalammi. I nedre raden Ralf Ström, Börje Nygård ordf. och Henry Blomqvist. På bilden saknas Lars-Peter Sjöholm.
 ͸ Bollsektionen av årgång 1988—89.
I övre raden fr.v. Lars Sjöholm, Dick Sundqvist, Harry Holmberg och Ralf Ojalammi.
I nedre raden Ralf Ström, Börje Nygård ordf. och Henry Blomqvist. På bilden saknas Lars-Peter Sjöholm.




Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 154—196.


Nästa kapitel: Orientering.


Läs mer:
En halvsekellång fotbollskrönika från Nykarleby av Folke Holmström.
(Inf. 2006-04-01.)