BARNDOMSTIDENS STUBBEN.

Jag hade en bror och två farbröder i lotsverkets tjänst och kom i mina slyngelår att vistas några veckor i högsommartid på Stubbens lotsplats utanför Munsala. Att jag fick ljusa och glada minnen därifrån, minnen som består i ålderns höst, kan man förstå.

Redan båtfärderna dit var en stor upplevelse. Den stora oljade båten, de vackra vita seglen, med den blodröda våden i mitten var som ett adelsmärke. Andra båtar var tjärade och seglen skrynkliga och smutsiga. Min bror som bar mörkblå uniformsrock med stora mässingsknappar och ett stort mässingsankare i den vita mössan, var för mig som en okrönt kung. När båten äntligen efter våra ansträngningar låg och gungade och barlasten, likaså efter möda och besvär, låg på bottnen var det härligt att se seglen svälla för vinden och se hur båten sköt fart så att svallvågorna vitnade till skum och sorlet blev musik som nästan leker i öronen än. Det hände att vi fick motvind eller stiltje, då var det mindre trevligt för rorsmannen. När båten äntligen landade och mat och grejor var av många händer burna till lotsstugan och en bastant smörgås var inmundigad, då var det grabben, som någon gång i andra grabbars sällskap ilade över de tusen stenarna, stora och små, till båken, som stod där så ärevördig och trygg. Man häpnade över innandömet, de väldiga bjälkarna, de stora stenarna, som höll båken stången mot de starka stormarna som kom med dån från Bottenhavets vidder.

När den första stugan och den första båken byggdes är något ovisst, men årtalet 1856 säger oss att den då fick sin första grundliga reparation. Den första stugan sägs det skall ha varit byggd av sten, men dessförinnan fanns det ingen lots på skäret, utan han seglade ut när något fartyg anhöll om lots. Under Krimkriget 1856–1857 sägs lotsarna ha dragit sig tillbaks undan fienden – engelsmännen – och ha bosatt sig på Luiskalholmen eller Bergkubban invid Björkskär. Allra först lär de ha bott på Storön, för att ej vara i vägen för fienden. – I detta sammanhang, en händelse. Där fanns en lots, som helt enkelt rymde ur sin tjänst och sökte skydd i de stora skogarna för att ej komma i den glupska fiendens våld. Byborna undrade vad straff han skulle få. Då var det en talför gumma som hävde upp sin mun och sade helt trosvisst: ”Han bli säkert hängd och han slipper ej ens med det.” Ingen engelsman kom dock och lotsarna fick återvända. En annan händelse från Krimkriget: Där kom tre fiskare seglande och skulle lägga ut skötarna. En storstiligt riggad brigg kom och kallade upp de något skräckslagna fiskarna. Befälet ville veta om det fanns några fiender, – ryssar. Först tilltal på ryska (de trodde väl befolkningen var rysk), sen på finska, men inget svar. Då kom det på svenska och då kom svar. Göras Isak, den värdige, intygade, ”att här finns inga ryssar, hä äre precis så” Gubbarna fick klättra ned till sin båt, men Isak hade en fransk likör i sin rockficka då de seglade bort.

Nu tillbaks till Stubben. Nedanför båken låg en insjö i miniatyr. På dess stränder stod 8–10 fiskarstugor som ägdes av fiskare från Nykarleby. Än i dag syns rester av bosättningen: knutstenarna av stugor och rader av stenar som föreställer hamnar och valda stenar, som tjänstgjorde som sköthängor. Där måste ha varit ett eldorado för fiskarna. Ett par släkter vistades där under mina barnaår. På Söderskatan donade Jossas Ant och Rikos Gusta från Oravais. Den senare hade sina raska gossar med. Det hände att det tog hela dagen i anspråk, när de måste kryssa eller ro båten den långa vägen från kyrkbyn till Stubben. Men det var sisu i Gustav och livet skall fram.

Ett skådespel som borde ha filmats, var när den långa regattan kom seglande på måndagsmorgnarna med Isak Flygar i täten. Han hade seglat många aktivister över till friheten under den orosfyllda Bobrikoffska tiden. Pojkarna från olika väderstreck var trygga när bonden–skepparen satt vid rodret. Ännu finns sådana som med tacksamhet bär ”Flygargubben” i sitt minne.

Från Kantlax, därifrån lotsarna var, fanns blott ett fiskarlag, som hade sin stuga något norr om lotsstugan. I detta lag fanns en kärnkvinna med. Hon rodde många gånger från Helsingkallan ute i Kvarken till Kantlax. I sanning en Arvid Mörnes ”Båklandets vackra Maja”. I stilla sommarkvällar var det hugnesamt att sitta högst på kullen och lyssna. Man hörde då koskällornas enformiga låt borta från Vexalalandet. Var det alldeles lugnt kunde man någon söndagsmorgon höra storklockans malmklang från kyrkan hemma i Munsala. Det var andakt över skäret de stunderna. Det var något av evighetsvärde över det hela. Munsalabor i förskingringen säger sig fälla tårar när de via radion hör hemsocknens storklocka ljuda. Min mor, nittioårig och blind, grät när hon hörde ”Vörå Bäckens” kända, kära röst och socknens storklocka klämtade. Då var det högtid för henne. Ber att i detta sammanhang uttala en önskan om en gudstjänst ute på Stubben någon gång. Just vid den lilla insjön där Nykarlebyborna hade sin vistelse. Prästerna från Nykarleby medföljde förr någon gång under sommarens lopp och höll gudstjänst där på skäret. Kunde de inte göra det även nu? En utfärd dit ut en sommardag, en gudstjänst i den storslagna naturen vore något av värde. Det vore också att hugfästa minnet av de sockenbor, som kämpat för livets uppehälle. En Boman-ättling fiskar där ännu varje sommar. Heder åt dem alla!

Det forskas i det ena och det andra i vår upplysta tid, men ingen har mig veterligen kommit på idén att tränga in i Stubbens förflutna, det vore på tiden att någon med forskarnit skulle åta sig det mödosamma jobbet.

Tiderna förändras. Då var Kubbon en mindre lotsstation med endast två lotsar. Blott en galeas såg grabben söka sig in genom Kubbsundet för att lossa eller lasta något i Nykarleby skärgård. Strax efteråt blev stationen indragen. Då var det skeppsfart, ångbåtar och galeaser som trafikerade längs kusterna. Himangoskutorna seglade kalk, salt och styckegods för affärerna nordanpå. Det gick mindre skutor till Oravais hamn och Tottesund. Storsundet utanför Kantlax var trafikerat av propsfartyg från andra länder. Kanske sundet når sin glansperiod även framdeles i samband med oljehamnen i Kanäs. Monässund var och är än i dag en god hamn där kapital borde investeras för framtiden. Hoppas det bästa.

När någon av männen återvände från sin lotstur hörde det till saken att slänga kassan som delades av männen på bordet. Var det Nyman som återvände slängde han en flaska med fransk etikett på bordet. De gamla som en och en gått bort förde ett liv som inte förstås eller godtas av en nutida mänska. De blev vidskepliga. De såg lillgubben och tomten. Ja, grabben som nedtecknat det här, lämnades ensam när de andra var ute. Han klättrade upp till takåsen för att se om lillgubben vågade sig dit upp. Visst grät han en tår men då kom Febis Kal till tröst och uppmuntran. Nyman gav jag en poäng för hans skämtsamma lynne. Där var en ilsken gumse som flög på honom då och då så att Nyman knäade. Han gick efter en gammal pliggsyl som han riktade mot gumsen då den gjorde ett nytt anfall. Fnyste men kom aldrig på mer. Nyman fick sedan gå ifred.