„Ant han dansa med mej“

Lustigt och sorglustigt från staden,
som blivit allas strykpojke.

Nykarlebyborna hemma och i förskingringen samt alla verkliga vänner av landets minsta stad har länge lagt märke till att Nykarleby sedan några år tillbaka fått tjänstgöra som allas strykpojke. Staden har blivit en allmänning för olika slag av kåsörer och s. k. utsända — tyvärr mest av det sämre slaget. På denna allmänning behöver man inte taga någon hänsyn, och man kan därför förhålla sig till sanningen som det bäst passar en i stycket. Nyligen talade en insändare i en huvudstadstidning om det „mörko landet“ och avsåg tydligen därmed skalde- och seminariestaden. Tyvärr drar sig en del stadsbor själva sig icke för att göra i eget bo. Man har berättat, att staden en gång sände en representant till huvudstaden för att i något sammanhang föra ortens talan. Vad representanten sade och gjorde där, vet man inte så noga, men några dagar senare serverade en huvudstadstidning ett skandalreportage med tydlig adress och likaså tydliga spår av en viss lokalkännedom.

Två farbröder ritar och berättar.

För några dagar sedan fick man taga del av ett stort upplagt reportage från Nykarleby, i ord och bild. Bilderna var fina, men ack vilka grodor och osakligheter i texten. Vi har trott, att det numera är bara seminarister, som i sin första kria faller för frestelsen att begagna sig av den billiga och fullkomligt utnötta schablonen om de betande korna i parker och esplanader. Men också för stortidningens utsända blev frestelsen för stor. Det är sant, att man på stora bron i Nykarleby rätt ofta kan möta en större eller mindre hop drivna kor, men detta är inte detsamma som „hjorden betar och klockan klingar“ i Topeliusparken, som alltid tilltalar främlingen för lugnet och den goda ansen. Stadens gator skakar ofta om passagerarna, men det förhållandet har sin förklaring i att staden är illa dränerad, varför gatorna trots massor av grus och stora kostnader „rör på sig“. Vilken stad kan samla in höstlöven ett och ett, varefter de dalar ned, Lilla Nykarleby har inte råd att dagligen sända ut kompanier av gatsopare, men var putsar man sina gårdsplaner, portgångar och gatuandelar med sådan iver som i Nykarleby? — Eller tag en titt i stadens parker just nu, sedan höstens alla löv fallit. Där är minst lika väl putsat som i närheten av Hufvudstadsbladets paradingång vid Mannerheimvägen.

Kända och okända skalder.

I Nykarleby är man sorgligt okunnig om att där någonsin skulle bott en skald med namnet Ernst v.(on) Knape. Avser reportrarna från huvudstaden Ernst Viktor Knape, är infödingarna säkerligen genast med på noterna. De älskar och aktar sin förra stadsläkare, icke minst för hans verkligt fina pärla „Ant han dansa med mej“, Nykarlebyborna är nog smått besvikna över att Hjalmar Krokfors' vagga icke stod i Nykarleby, men de vill ändå inte fråntaga Kronoby denna ära, ehuru hans hemsocken inte hade rum för skalden och hans bättre hälft författarinnan [Viola Renvall], utan måste exportera dem till Pargas. I Nykarleby är man ändå glad över att seminaristen Hjalmar Krokfors i tiden här tillbringade — som han brukade säga — fem lyckliga ungdomsår (bland betande kor och fallande höstlöv),

„Bad- och tvättstugufulingen“.

Ärade utsända från stortidningen! Ring upp Mirjam Tuominen i huvudstaden och be henne säga sin mening om fulingen. Ifall konstnärinnan inte ändrat åsikt, ser hon på ankungen mera realistiskt och förstående än de ritande och berättande farbröderna. Någon har sagt, att Nykarleby kraftverk mal guld åt staden, och det är så sant. Men ett kraftverk får man lov att bygga vid en fors. Bad- och tvättstugufulingen är också annat än badstuga. Där finns nämligen stadens vattenintag och vattenreningsstation. Inte heller en sådan kan man placera var som helst. Av ca 1,000 löpmeter älvstrand har staden varit tvungen att disponera ca 50 meter, medan resten reserverats för parker och promenader. Vilken annan stad har råd att offra så mycket av dyrbar älvstrand, infödingar och utsända att njuta av? — Vad fulingen i övrigt angår, så har mängder av konstnärer och förståsigpåare mildare omdöme och synpunkter att komma med. Tråkigt nog har „fulingen“ besvärats av dåligt före i portgången, men det skall väl ha sin övergång. Ingen kan med fog påstå att staden inte behöver denna inrättning. I badstugan är det för det mesta lapp på luckan, ty invånarna i skaldestaden tycker som sig bör om yttre renhet. Alla i staden är inte anställda vid seminariet och har förmånen av att få besöka dess badstuga, Som allt nytt har även stadens tvättinrättning diskuterats mycket. Misstag har begåtts, men nu kan stadsborna och många, många andra glädja sig över en skinande vit tvätt. Från vattenreningsverket skall alla gårdar i sinom tid få vatten. I samband härmed kommer väl staden också att dräneras. Sedan detta skett, skall gårdarna helt säkert stå stilla på sin grund och gatorna likaså. — Bästa utsända! Tala gärna om fulingen, om det roar er, men nämn inte alltför ofta i samband därmed ett visst namn, ty då blir Nykarlebyborna rasande. Det namnet har något samband med Arava-skandalen.

Flyttar, flyttar inte.

Det som på senare tid mest oroat nykarlebyborna är tanken på seminariets flyttning. Alla sanna infödingar älskar seminariet och vill på inga villkor mista det. Hoppet, som länge stått nere vid noll, har nu plötsligt åkt högt upp. Det ser ut som om Arava-skandalen skall förbytas i ett lyckokast för staden och alla seminarievänner. En av statsmakten utsedd byggnadskommitté har nyligen besökt orten och gjort ett verkligt fynd. Arava-byggena är just det annex, som seminariet behöver. Kanske får man då säga: flyttar inte …

Arava på närmare håll.

Nu har således också statsmakten fått korn på strykpojken Nykarleby, vilket betyder struptag på några av infödingarna.

För att komma sig till människovärdiga bostäder — sådana finns inte många i „museistaden“ — tecknade sig för ett år sedan ett dussintal familjer för bostadslokaler i tvenne nybyggen i Aravas och således indirekt i statens regi. Regi-herrarna underlät mot lagens tydliga stadganden att hålla ett öga på entreprenören, som genast trollade bort åtskilliga miljoner av entreprenadsumman. I stället för att utreda, vart dessa miljoner tagit vägen, är regissörerna nu i färd med att försöka sopa igen de graverande spåren. Först gav man de bostadsbehövande det geniala rådet, att dessa skulle övertaga bygget genom att helt enkelt höja kostnadskalkylen med de borttrollade miljonerna. Men tänk, t.o.m. i det litterära Nykarleby har man så mycket sinne också för ekonomiska ting, att man genomskådade denna bluff från regissörernas sida. Men statens ansikte skall räddas, och spåren sopas igen. Enligt en år 1950 antagen lag skall seminariet på orten få rätt omfattande och för resten mycket välbehövliga nybyggnader. De nu halvfärdiga Arava-byggnaderna skall ställas till seminariets disposition. Det ligger visserligen inte ens i närheten av seminariets tidigare komplex, men vad gör det. Staden och landskommunen har varit så förutseende, att de byggt en idrottsplan i omedelbar närhet till Arava-husen. Detta lär taga skruv. Vad angår bostadsnöden i Nykarleby staten, eller vad angår det staten att tolv dumma nykarlebybor komme att sitta emellan — rättare sagt sitta på gatan eller bo i museer — bara man vid besvarandet av spörsmål i riksdagen kan visa, att staten gjort en affär, låt vara att Arava-bostadshus inte direkt är anlagda att betjäna en läroinrättning. —

Vad Albin Wickman och övriga i fråga spörjande riksdagsfarbröder skall känna sig snopna, när svaret på spörsmålet delas ut!

De godtrogna övergår till dagordningen.

De tolv godtrogna bostadsbehövande kippa nu efter andan under statens struptag. Det har sin övergång. De kan ju glädja sig över att läroinrättningen skall få stanna på orten, och under tiden är det lätt att svälta och spara för att kunna återbetala de 300,000—400,00 mk stora banklånen, som de måste upptag för att få det nu lyckobringande Arava-bygget i gång. Den pensionerade lärarinnan blandar som förr sitt Nés-kaffe i vindskupan ovanför kramboden. Den högsta lokal väktaren över nejdens folkskolundervisning kommer troligen att bevara sin bergfasta tro på det demokratiska samhället. För resten hinner knappast gräma sig, ty statens papperskrig och de många trådarna ut till periferin lär ge honom full sysselsättning dag och natt. Visserligen kan man ibland störas av de åtta värmegraderna i sin museivåning — tolv köldgrader på golvet när det är som värst. Det säges, att han i sin ungdom ätit flere tunnor närpesråg, och så har han säkerligen så goda försänkningar i sitt revir, att han kan bestå sig med fyra par tjocka ullstrumpor i de fyrtiosex nummer stora jaktstövlarna.

Nykarlebyborna är snälla och präktiga människor, och de älskar sin stad — allmänhetens strykpojke. De har sina problem också — svårigheter. Är de tysta och stilla av sig, säger man, att de sover sin Törnrosasömn. Gaskar de upp sig och får järnväg till staden, så är inte heller det bra. Vill de hålla sin usla kropp ren eller göra det möjligt att få gå klädda i rena kläder, så åstadkommer de „fulingar“ och gör sig skyldig till helgerån. Högt värderade utsända reportrar! Skjut inte alltid på pianisten (nykarlebybon). Också Nykarleby har sin mission att fylla, att vara landets minsta stad. Trots allt vore vårt land fattigare utan Nykarleby, allas strykpojke.

Vän av Nykarleby, trots allt.
[Enligt Erik Birck stadsdirektör Mouritzen.]