XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING
Den nya bad- och tvättinrättningen väcker kritik
Tillkomsten 1949—1950 av den nya bad- och tvättinrättningen invid kraftverket och Topeliusparken uppfattades inom staden som ett praktiskt problem, ej som ett estetiskt eller kulturellt. Att byggnaden stängde den berömda utsikten över älven för husen vid Lybecksgatan tycks man ej ha reagerat för. Tre gamla stadsbor, nämligen Einar Hedström, Henrik Wik och Maria Castrén protesterade emellertid kraftigt mot placeringen av den i och för sig nödvändiga inrättningen. Ute i landet väckte byggnadsplanerna en häftig kritik. Stiftelsen Z. Topelius' barndomshem slog alarm. Kulturpersonligheter i hela Finland protesterade mot bygget. Dr Paul Nyberg insände som ordf. i stiftelsen en protestskrivelse till stadsfullmäktige, daterad den 16 juli 1949. Den anlände till stadsfullmäktiges ordf. Joh. Åbonde den 20 juli, två dagar efter det att arbetet på byggnaden redan vidtagit. Protesten föredrogs ej i fullmäktige utan undertrycktes till den 19 jan. 1950. Då skrivelsen sedan gick till stadsstyrelsen för utlåtande, var bygget så gott som färdigt, varför den ej föranledde någon åtgärd. Nyberg framhåller i sin skrivelse, som aldrig företetts allmänheten i Nykarleby, att stiftelsen med oro och beklämning erfarit, att ett av ortens vackraste landskap, strandpartiet ovanför älvkröken vid Nybrobacken, löpte fara att totalt förvanskas och förfulas genom den annars nog så nyttiga inrättningen. Han önskade staden all möjlig framgång i sina strävanden att förbättra levnadsvillkoren för sina invånare, men här var det fråga om sådana oersättliga kulturvärden, som allra minst en liten stad hade råd att offra i kampen för tillvaron. Enligt stiftelsens åsikt fanns det i Nykarleby två stadsdelar, vilkas skönhetsvärden man under alla omständigheter borde slå vakt om och vilka därför borde förbli oförändrade, nämligen området kring bron och den nu ifrågavarande strandremsan vid Topeliusparken och Lybecksgatan. Dessa partier bestämde i hög grad stadens utseende och gav den sökande främlingen de starkaste skönhetsintryck. Älven var för Nykarleby en oförliknelig naturtillgång och vid bebyggelsen av dess stränder borde på det mest finkänsliga sätt hänsyn tagas till dessa skönhetsvärden.
Skrivelsen kom som sagt aldrig till behandling i stadsfullmäktige, utan refererades endast som ett delgivningsärende till lämpliga delar, sedan det under ett halvt år legat under gröna klädet. I stadsstyrelsen föredrogs ärendet vid ett tillfälle, då den lokala oppositionens representant var frånvarande. Någon ansökan om stadsplaneändring hade ej heller inlämnats. Däremot refererades frågan redan den 29 juli 1949 i ortstidningen. Nyberg hade enligt tidningen kallat byggnadsplanerna ”en upprörande kulturskandal”: ”Man kan lugnt säga, att Nykarleby spårar ur, ifall planerna verkligen tar form.” Det föreföll, som om stadens invånare ”för tillfället mest består av inflyttade personer, som saknar känsla för dess historia och minnen”. Däremot var flera Jakobstadsbor mycket upprörda över det obetänksamma tilltaget och ”beklagade djupt stadens sorgliga öde att ha råkat i ovärdiga händer”. Att man på detta sätt med berått mod förstörde ett värdefullt kulturminnesmärke var en skandal, som upprörde hela landet. Detta enligt ÖP. Stadsdirektör Mouritzen förnekade i ett bemötande, [Lars Pensar är av åsikten att den anonyma artikeln skrivits av någon annan.] att det fanns någon ”storopinion” inom och utom staden emot ”vårt nybygge”. På sin höjd var det tre personer i staden (Hedström, Wik och Castrén), som klagat över planerna, ”och det har väl ingen betydelse?” Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige hade fattat ett absolut enhälligt beslut i saken, ”och dessutom har vi landets stadsarkitektur på vår sida”, försäkrade Mouritzen. Stadsarkitekt Ekelund hade sålunda granskat och godkänt de uppgjorda projekten. Den nya byggnaden passade enligt honom väl in i miljön. Inrättningen skulle enligt Mouritzen få en ”oerhört stor betydelse” och placeringen skulle ej komma att störa i nämnvärd grad. Häremot invände Henrik Wik, att ingen i staden, ej ens ”de tre” var emot en för staden lämpad bad- och tvättinrättning. Det var endast platsen, som ansågs mindre lämplig, ”synnerligast som andra lika förmånliga och goda platser bättre skulle lämpa sig för nybygget”. ”Bad- och tvättstugufulingen” blev även senare föremål för mycken kritik från såväl utomstående som från stadsbors sida. Byggandet av kraftverksdamm och el-verket på 1920-talet förändrade den historiskt betydelsefulla Nybroplatsen helt, men den ståtliga utsikten över älven var ännu ej fullt stängd. Genom bastubygget satte man sedan definitivt en mur för utsikten över älven både uppåt och nedåt. Miljonbygget bredde även ut sig på Topeliusparkens bekostnad. Genom att stänga ut den arkitektoniskt och kulturhistoriskt ovärderliga Lybeckska gården och bygga för utsikten över älven hade man förtagit staden ett av dess största skönhetsvärden. Början till stadens omvandling från stilren 1800-talsidyll till en ordinär småstad i betong och asfalt var härmed gjord och följdes snabbt av Grundfeldtska husets rivning. |
