XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING

Den nya bad- och tvättinrättningen väcker kritik


[Projektets upptakt i föregående kapitel.]

Tillkomsten 1949—1950 av den nya bad- och tvättinrättningen invid kraftverket och Topeliusparken uppfattades inom staden som ett praktiskt problem, ej som ett estetiskt eller kulturellt. Att byggnaden stängde den berömda utsikten över älven för husen vid Lybecksgatan tycks man ej ha reagerat för. Tre gamla stadsbor, nämligen Einar Hedström, Henrik Wik och Maria Castrén protesterade emellertid kraftigt mot placeringen av den i och för sig nödvändiga inrättningen. Ute i landet väckte byggnadsplanerna en häftig kritik. Stiftelsen Z. Topelius' barndomshem slog alarm. Kulturpersonligheter i hela Finland protesterade mot bygget. Dr Paul Nyberg insände som ordf. i stiftelsen en protestskrivelse till stadsfullmäktige, daterad den 16 juli 1949. Den anlände till stadsfullmäktiges ordf. Joh. Åbonde den 20 juli, två dagar efter det att arbetet på byggnaden redan vidtagit. Protesten föredrogs ej i fullmäktige utan undertrycktes till den 19 jan. 1950. Då skrivelsen sedan gick till stadsstyrelsen för utlåtande, var bygget så gott som färdigt, varför den ej föranledde någon åtgärd.

Nyberg framhåller i sin skrivelse, som aldrig företetts allmänheten i Nykarleby, att stiftelsen med oro och beklämning erfarit, att ett av ortens vackraste landskap, strandpartiet ovanför älvkröken vid Nybrobacken, löpte fara att totalt förvanskas och förfulas genom den annars nog så nyttiga inrättningen. Han önskade staden all möjlig framgång i sina strävanden att förbättra levnadsvillkoren för sina invånare, men här var det fråga om sådana oersättliga kulturvärden, som allra minst en liten stad hade råd att offra i kampen för tillvaron. Enligt stiftelsens åsikt fanns det i Nykarleby två stadsdelar, vilkas skönhetsvärden man under alla omständigheter borde slå vakt om och vilka därför borde förbli oförändrade, nämligen området kring bron och den nu ifrågavarande strandremsan vid Topeliusparken och Lybecksgatan. Dessa partier bestämde i hög grad stadens utseende och gav den sökande främlingen de starkaste skönhetsintryck. Älven var för Nykarleby en oförliknelig naturtillgång och vid bebyggelsen av dess stränder borde på det mest finkänsliga sätt hänsyn tagas till dessa skönhetsvärden.

Det är en heder för staden, framhåller Nyberg vidare, att ha fostrat män sådana som Zachris Topelius, Mikael Lybeck, Paul Werner Lybeck, Victor Malmberg, R.R. Eklund, Woldemar Backman, Ivar Heikel. Med staden förknippas ytterligare namn som Joel Rundt, Ernst V. Knape, Gånge Rolf med flere. Staden har för att hedra tvenne av dessa sina mest bemärkta män givit deras namn åt Lybecksgatan [Gatan uppkallad efter farfadern Janne Lybeck.], Topeliusgatan och Topeliusparken. Detta förpliktar staden att vårda sig om dessa gator och parker med den största hänsynsfullhet. Därför vore bebyggandet av den ifrågavarande platsen en gärd av oförlåtlig pietetslöshet mot dessa i hela Skandinavien kända litterära stormän. Den lybeckska gården, som dock utgör en av stadens få monumental byggnader och som jämte sin närmaste omgivning i kulturhistoriskt avseende äger ett stort värde, bleve totalt skymd och skulle inte mera göra sig gällande, om en modern, dominerande byggnad placerades vid dess sida. I gårdens norra vindskammare bodde Topelius under sina talrika senare besök Nykarleby. Den utsikt över älven mot Kuddnäs, som han älskade framom alla andra platser i staden och som tidigast öppnade bröderna Lybecks sinne för naturens skönhet, bleve nu brutalt avklippt och för alltid avlägsnad från stadsbilden.


Stiftelsen ansåg sig förpliktigad att framföra de allvarligaste betänkligheter beträffande den planerade åtgärden, som dessutom enligt dess uppfattning stod i strid med stadens byggnadsordning och gällande stadsplan. Skrivelsen gav samtidigt uttryck åt en kraftig opinion runt om i Finland bland dem, som med icke obetydliga penninggåvor bidragit till insamlingen för uppresandet av Topeliusbysten i hemstadens park och inlösandet jämte restaureringen av Kuddnäs. Det vore, slutar skrivelsen, skäl för stadsfullmäktige att taga tvättinrättningens placering under ny omprövning och att allvarligt överväga, om det trots allt icke vore med stadens egen fördel förenligt och överensstämmande med dess anseende som gammal traditionskulturort att utse en annan, mindre framträdande plats för den planerade inrättningen.

Skrivelsen kom som sagt aldrig till behandling i stadsfullmäktige, utan refererades endast som ett delgivningsärende till lämpliga delar, sedan det under ett halvt år legat under gröna klädet. I stadsstyrelsen föredrogs ärendet vid ett tillfälle, då den lokala oppositionens representant var frånvarande. Någon ansökan om stadsplaneändring hade ej heller inlämnats.

Däremot refererades frågan redan den 29 juli 1949 i ortstidningen. Nyberg hade enligt tidningen kallat byggnadsplanerna ”en upprörande kulturskandal”: ”Man kan lugnt säga, att Nykarleby spårar ur, ifall planerna verkligen tar form.” Det föreföll, som om stadens invånare ”för tillfället mest består av inflyttade personer, som saknar känsla för dess historia och minnen”. Däremot var flera Jakobstadsbor mycket upprörda över det obetänksamma tilltaget och ”beklagade djupt stadens sorgliga öde att ha råkat i ovärdiga händer”. Att man på detta sätt med berått mod förstörde ett värdefullt kulturminnesmärke var en skandal, som upprörde hela landet. Detta enligt ÖP.

Stadsdirektör Mouritzen förnekade i ett bemötande, [Lars Pensar är av åsikten att den anonyma artikeln skrivits av någon annan.] att det fanns någon ”storopinion” inom och utom staden emot ”vårt nybygge”. På sin höjd var det tre personer i staden (Hedström, Wik och Castrén), som klagat över planerna, ”och det har väl ingen betydelse?” Stadsstyrelsen och stadsfullmäktige hade fattat ett absolut enhälligt beslut i saken, ”och dessutom har vi landets stadsarkitektur på vår sida”, försäkrade Mouritzen. Stadsarkitekt Ekelund hade sålunda granskat och godkänt de uppgjorda projekten. Den nya byggnaden passade enligt honom väl in i miljön. Inrättningen skulle enligt Mouritzen få en ”oerhört stor betydelse” och placeringen skulle ej komma att störa i nämnvärd grad. Häremot invände Henrik Wik, att ingen i staden, ej ens ”de tre” var emot en för staden lämpad bad- och tvättinrättning. Det var endast platsen, som ansågs mindre lämplig, ”synnerligast som andra lika förmånliga och goda platser bättre skulle lämpa sig för nybygget”. ”Bad- och tvättstugufulingen” blev även senare föremål för mycken kritik från såväl utomstående som från stadsbors sida.

Byggandet av kraftverksdamm och el-verket på 1920-talet förändrade den historiskt betydelsefulla Nybroplatsen helt, men den ståtliga utsikten över älven var ännu ej fullt stängd. Genom bastubygget satte man sedan definitivt en mur för utsikten över älven både uppåt och nedåt. Miljonbygget bredde även ut sig på Topeliusparkens bekostnad. Genom att stänga ut den arkitektoniskt och kulturhistoriskt ovärderliga Lybeckska gården och bygga för utsikten över älven hade man förtagit staden ett av dess största skönhetsvärden. Början till stadens omvandling från stilren 1800-talsidyll till en ordinär småstad i betong och asfalt var härmed gjord och följdes snabbt av Grundfeldtska husets rivning.



På negativpåsen står: ”Kl. 10.45 första stenen lades på väggen av Tor Johnsson, 5.9.-49.”
[På negativpåsen står: ”Kl. 10.45 första stenen lades på väggen av Tor Johnsson, 5.9.-49.”
wkb 184.]



[Notera att dåvarande Åke Åströms, därefter Holger Haglunds och nuvarande Kim Finnes gård på den tiden var putsad.
wkb 185.]



[Fr.v. 1—3?, 4 Torsten Englund , 5 Joel Vik, 6—7?, 8 Ensio Markkula.
wkb 186.]



Dasset skymtar bakom jordhögen till vänster.

Ovanstående bilder: Foto: William Knuts, negativ vid Jakobstads museum.
Stig Haglund digitaliserade.
(Inf. 2008-02-29.)]


Huru gick det sedan för inrättningen? Den 4 nov. 1949 firades taklagsfest på bygget under övliga former. Den 30 maj 1950 uthyrdes bad- och tvättinrättningen till dir. T.A. Lybeck. Den 15 sept. s.å. hölls preliminär slutsyn, men först den 19 okt. 1950 kunde Nykarleby Tvätt och Bad AB äntligen öppna badavdelningen. Vid premiären konstaterades, att badet var prima och att inredningen tycktes falla i smaken. Dagen förut hade medlemmarna stadsfullmäktige och stadsstyrelsen inbjudits till provning. ”Man trivdes och använde sig flitigt av både bastu, kvastar och duschar”.

Svårigheter anmälde sig emellertid snart. Företaget visade sig olönsamt. Sedan arrendatorn av bad- och tvättinrättningen T. A. Lybeck avlidit, uthyrdes inrättningen från den 1 okt. 1951 till ing. I. Kjerulf, Jakobstad. Tvättinrättningens varmmangel såldes och ersattes med en kallmangel. Redan i april 1952 hade Kjerulf emellertid fått nog och sagt upp arrendekontraktet. Stadsstyrelsen övertog själv tillsvidare skötseln. Missnöjet med företaget var ganska allmänt och i stadsfullmäktige utspann sig med anledning av beslutet en lång och detaljrik diskussion om hela inrättningen. Det blev allt mera tydligt att man här begått en dumhet, som skulle komma att ådraga staden stora kostnader.

Definitiv slutsyn på bad- och tvättinrättningen förrättades först hösten 1952. Ett antal bristfälligheter antecknades, bl.a. i väggfyllningen i de mindre badstugorna. Större delen av bristfälligheterna avhjälptes emellertid av entreprenören. I samband med slutsynen lämnade stadsstyrelsen uppgifter rörande företagets ekonomi från det den öppnades. Det framgick, att inrättningen kostat staden c:a 17 milj. mk.



[”Tvätteriet” juli 2005. Stadsbastun stängdes år 19XX och år 2003 nedlades tvättinrättningen. På skylten står att Nykarleby arbetarinstitut, Nykarleby studiecenter (sedan 2003) och Nykarleby konstskola för barn och ungdom (sedan 2005) verkar i byggnaden. Även NY-TV håller till i byggnaden.]


Under några månader sköttes tvättinrättningen i stadens regi. I juni 1952 arrenderades inrättningen emellertid till tekn. Ö. Övergaard för en hyra av 30.000 mk per månad. Hyran steg småningom till 960 (ny)mk. Olika arrendatorer avlöste varandra. Sedan affärsmannen Johannes Syynimaa uppsagt sitt hyreskontrakt till den 31 dec. 1967 övertog staden på nytt driften av anläggningen. En grundlig renovering genomfördes. Badinrättningen försågs med el-bastuugnar och tvättinrättningen med nya automatiska tvättmaskiner och annan nödvändig maskinutrustning. Nya oljeeldade pannor anskaffades och en del utrymmen omändrades till el- och rörmateriellager [dörren längst till vänster]. Inrättningen öppnades på nytt den 15 maj 1968. Det visade sig dock svårt att få den lönsam. Redan 1969 översteg utgifterna i årskostnader inkomsterna.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 584—587.


Nästa kapitel: Olli Wikstedts stadsplan av år 1965.


Läs mer:
Einar Hedströms inlägg i debatten.
Några ord i oktober 1949.
Omdiskuterad bad- och tvättinrättning har en uppgift också i Nordens Betlehem av Vilhelm Nyby i Österbottniska Posten 1959.
Renoveringen 1968.
Panorama.


På lördagarna i slutet på sextiotalet brukade jag följa med pappa till bastun. Utsikten från duschrummet över älven var underbar, speciellt i vårflodstider.
(Rev. 2019-10-02.)