K r i g s f å n g e n

Sann berättelse för ÖP av

William Knuts

Det var på vårvintern år 1918. Ett fångläger vid Nykarleby seminarium, ett annat vid „Rings” för estländare, samt en sjukstuga hos Nystedts invid Bankgatan [17]. Jag stod vakt åtskilliga veckor vid sjukstugan och såg huru människorna avtynade den ena efter den andra. Jag såg även människor från byarna komma med matvaror mot vilka de tillbytte sig olika föremål och klädespersedlar. Jag hade genom självstudier lärt mig fångarnas språk o. hade nu tillfälle att, trots hot om ståndrätt, praktiskt förkovra mina språkkunskaper. Ofta tjänstgjorde jag som tolk vid byteshandel o. dyl.

Jag kommer särskilt ihåg en morgon. Nattkylan hade börjat vika för dagsmejan. Jag vandrade med mitt gevär över axeln från infartsporten till trappan vid ingången till sjukstugan. Fram och åter, fram och åter insugande den friska morgonluften. Vad som försiggick där innanför bekymrade mig inte; för mig var det endast ett bevakningsområde. Jag gick och mediterade om krigets grymhet, över människornas lidanden, då jag plötsligt väcktes till nuet med ett „god morgon” på ett språk som jag väl förstod, samt gav tillbaka samma svar. På trappan stod en gestalt iklädd endast underkläder. Hans bleka utmärglade ansikte talade sitt tydliga språk om en tillspillogiven kamp mot övermakten, döden. I sin hand hade fången en fiol som han räckte till mej. Jag tittade närmare på instrumentet, räckte det tillbaka samt frågade vad det kostade:

— Sju bröd, hörde jag fången halvt viskande säga, varefter han klämde fast fiolen under hakan samt spelade ett musikstycke från sitt nu så avlägsna hemland med en sådan virtuositet att jag blev stum av häpnad. Där stod jag med ett tre linjers gevär över axeln och åhörde en musikandakt ute i den vårliga naturen. De vemodsfyllda molltonerna ackompanjerades av några morgonpigga talgoxars locktoner från Rummelbacken. Jag tackade för musiken, medan geväret fortfarande hängde över axeln på den av mor vävda o. i stenmossa färgade vadmalsrocken.

Sakta sänkte fången fiolen och samtidigt blicken. Hans tunt klädda magra kroppshydda darrade av den kyliga luften, de nakna fötterna var blåfrusna, hans tunna vita läppar hårt slutna. Vad var det som rörde sig i hans tankevärld? Fördömde han min hårdhet, jag som i alla fall var en fri människa, hade jag ingen människokärlek, begärde han ett för högt pris? — Min vandring började på nytt; från trappan till porten, från porten …

De vårliga dagarna förflöt hastigt i solens tilltagande värme. Fyra timmars vakt, två timmars reserv och två timmars vila. Under mina pass hörde jag i tankarna de välklingande tonerna, vilka allt som oftast förnyades från de öppna fönstren i sjukstugan. En vinkning och några ord växlades nu och då.

På Källbacken hade jag en gammal vän, Joel, han som lärde mig spela fram skalan på fiolens fingerbord, han som själv byggde sina fioler under parollen: när man gör det själv får man göra så bra man önskar.

Kanske kunde Joel skaffa fram de sju brödkakorna och tillbyta sig fiolen. En dag när jag hade fripass besökte jag Joel i hans hem samt berättade om fången, fiolen och de sju brödkakorna. Han sade inte ett ord utan gick in i skafferiet varifrån han hämtade en ryggsäck i vilken otaliga harar och skogsfåglar burits hem.

Nu fylldes ryggsäcken med tio stycken hembakade rågbröd. Vi talade icke många ord med varandra medan vi vandrade till sjukstugan. Vid porten stod en bekant vaktman, varför vi släpptes in. I ett av de små rummen träffade vi den eftersökta liggande på en av de tätt ovan varandra hopspikade britsarna. Från en liten trång plats av rummet hämtades fiolen, strängarna stämdes med vana om och magra fingrar. Genom de öppna fönstren inströmmade ren och svalkande luft, varför vistelsen inne ej besvärade nämnvärt.

Varsamt gled stråken över strängarna. Violinistens ögon var glänsande, halvöppna. Musiken ökade från ett svagt pianissimo, medan ögonen öppnades och liksom stirrade in i musikens himmel, ökande till ett kraftigt fortissimo. Jag stod och tittade, ömsom på min vän och ömsom på fången. Vilken av dessa två som lyftes högre i musikens underbara värld kan jag ej svara på, för mig själv gav stunden ett oförglömligt minne.

Min barndomsvän Joel vände blicken mot mig och sade: „Vet du, William, om jag vore i denne mans ställe skulle jag icke byta ut denna fiol mot några brödkakor om de också är hett efterlängtade att för en kort tid hålla livslågan tänd. Fiolen måste näst livet vara det käraste i denna situation för denne man, han får behålla fiolen och han får även mina medhavda rågbröd.”

Detta tolkade jag till fången, som varsamt lade bort instrumentet, sträckte fram armarna, på vilka Joel radade tio stycken rågbröd. Ett darrande „spasiba” [tack] kom över fångens läppar och jag svarade med „dasvidanje” [på återseende], varefter vi lämnade sjukstugan.

Åter hade några veckor förflutit, min vakttjänstgöring fullföljdes nu på ett annat ställe i staden, men jag kunde inte glömma fången med fiolen. En dag när vi i ett av klassrummen i Normalskolan åt vår medhavda proviant, frågade jag vaktmanskapet om de önskade höra vacker violinmusik. Alla var glada för en sådan omväxling under fritiden. Jag klev in till stabsherrarna en trappa upp, samt framförde min önskan om att få hämta en fånge från sjukstugan för att spela för oss. På villkor att jag ansvarade för fångens transport från och till sjukstugan kunde min anhållan beviljas. Detta lovade jag och gick ut, några hedersbetygelser var det inte fråga om. Jag vandrade samma dag till sjukstugan samt träffade min vän, fången, som numera verkade ganska frisk om också mager och svag. Välvilligt ställde han sig till mitt förfogande. Den musikbegåvade fången underhöll oss med sina vackra melodier, ömsom glada, men för det mesta i moll.

För oss Vakter serverades te med smörgåsar i festsalen, därifrån kom personalen, ävensom stabsherrarna o. lyssnade på den spelande fången.

Under en paus i programmet inbjöds violinisten på te och smörgåsar, men till festsalen vågade han inte gå utan att jag följde med.

Under tiden violinisten var borta hade någon av vakterna strukit med tummen på stråken, men hade just innan gjort smörgås med samma tumme. Alla var ledsna för denna ovarsamhet, som förorsakade att musiken måste avbrytas. Vakterna samlade ihop smör, bröd och andra matvaror, vilket vi förde med oss till sjukstugan att delas med violinistens olycksbröder.

Strax därefter erhöll jag två veckors permission, men när jag inställde mig till tjänstgöring hade jag glädjen ånyo träffa min gode vän, fången. Rödakorset hade arrangerat en fest för allmänheten i Normalskolans festsal till förmån för sin verksamhet. Även jag bevistade festen, där en balalajkaorkester uppträdde från fånglägret vid seminariet. Även uppträdde en fånge med violinsolo, samt ackompanjerades av kyrkans orgelnist. Jag kunde knappast tro mina ögon ty där stod min gode vän violinisten från sjukstugan iklädd en vacker grön officersuniform med en stor röd ros på bröstet. Hans musik erhöll ett gott mottagande och som belöning fick fången gå fri på hedersord, d. v. s. han kunde fritt röra sig inom stadens gränser.

Några dagar senare träffade jag åter samma person på torget. Han tryckte min hand en lång stund medan tårar sipprade längs våra kinder. Innan vi skildes sade han med darrande stämma; „Käre vän, du har räddat mitt liv och min fiol, tack.”

”Det ryska mlitärgeväret modell 1891 Moisin-Nagant, kaliber 7,62x54R kallades enligt ryskt kalibermått ”trelinjers”, skrivs 3´´´. Detta gevär modifierades av Finland till modellerna 1928, 1930, Pystykorva, alla med kaliber 7,62x53R.”

Lars Pensar juni 2003.