Alexanders ansåg sig aldrig bäst |
— ett av de mest anlitade banden |
HENRY BÖRJADE sin spelmansbana på långfredagen 1950. Han fick rycka in som stand in åt en seminarist, som var på påsklov. Det var på numera nedbrunna Karleborg i Nykarleby, och orkestern var Börje Tonbergs. Dansen hade man annonserat ut som en alla tiders långfredagsdans, vilket gav upphov till kritiska diskussioner och insändare i gamla ÖP. Både annonserna och danstillställningen den dagen väckte kritik.
Och från den tiden har Henry fortsatt med gitarren. I början var han intresserad av dragspel. Han började med det vid 14 års ålder, gick igenom en korrespondenskurs för dragspel och trivdes med instrumentet. Men systern hade en gitarr som han började spela på, och då han gärna sjöng också, blev det allt mera gitarr. I orkestrarna har gitarren alltid behövts, så därför har han fortsatt med gitarr av bara farten. Under militärtiden 1956spelade Henry också, men det var svårt att hålla ihop någon orkester för flere spelningar den tiden. Då han blev civil fortsatte han i Beguine en tid. Carey hoppade av och Brylle Nylund kom i stället. Orkestern blev Brylle Nylunds orkester där det gamla Beguine-gänget fortsatte en tid. Vårvintern 1953 startade Leo Herberts med Herbert Österblad, Jalle Nylund, Rafael Hellsten som snart avlöstes av Stanley Granvik, och Henry på gitarr och Maj-Lis Caldén som vokalist. Hon avlöstes 1959 av Vivan Hassel som hängde med ett par år. Herbert lade också av efter några år. Då kom Raymond Fors in, och orkestern bytte namn till The Alexanders. Det var det gänget som höll ihop den längsta tiden. Det var nästan bara sångsolisterna som hoppade av och ersattes med nya. Efter Vivan kom Maja Granvik, sedan Arla Granvik, sedan Lis-May Nygård och sist Inger Lindström. Stanley med basson slutade också under Alexanders-tiden, och ersattes med Magnus Wannäs.
— Gänget i Alexanders var verkligt sammansvetsat, säger Henry, som slutade sommaren 1967. Det var tidsbrist som gjorde att han beslöt sig för att sluta efter tolv och ett halvt år. Han är egen företagare — driver en ackumulatorverkstad tillsammans med en kompanjon [WIKRO] — och tyckte inte tiden räckte till för både musiken och verkstaden. — Det går inte att spela om man inte hinner ägna musiken tillräckligt mycket tid, säger han. Man kan inte spela bara för pengarna; främsta anledningen måste vara att man trivs med det.
Ofta spelade The Alexanders i Sydösterbotten. Resorna blev långa och betungande. En gång körde Henry Herberts Pobeda till skrot då han somnade vid ratten. Ett par orkestermedlemmar skadades, och man fick skaffa en del instrument efter den törnen. En annan gång lossnade takräcket då orkestern var på väg till en spelning. Förstärkare och basfiol blev skrot; då vi lyfte upp säcken med basfiolen, var det som att lyfta en hösäck, skrattar Henry. Den kvällen var Stanley arbetslös, men vi lyckades låna förstärkare. Nu har Henry som sagt lagt av. Efter tolv och ett halvt år unnar han orkesterbekymren åt andra. Han stod också för sången i orkestrarna; sjöng hellre än bra, säger han själv anspråkslöst. Nu sjunger han i Sångens vänner varje vecka. Där är han ordförande, vilket medför också en del administrativt jobb. Och då och då ställer han upp och spelar på någon gammaldans i någon tillfällig orkester. Ibland är han också med i ett storband i Nykarleby, har jobbat som gitarrlärare inom medborgarinstitutet osv. Intresset för musiken, sången och gitarren finns kvar. Då Henry spelar för sig själv, blir det mest klassiskt på gitarr, men någon gång mandolin. |
Cander, Österbottniska Posten, nr 1 den 4 januari 1974.
Från issuu.
En lördagkväll i mitten på 1980-talet spelade The Alexanders eller kanske namnet då var Trio Alexander, på Restaurang von Döbeln. Jalle Nylunds trumset var inte stort, men det lät väldigt bra, speciellt visparna har satt sig i minnet. |