I N:o 46 af vårt blad för förra året meddelade vi en bild der generalen, friherre Döbeln, efter afslutadt slag står på slagfältet vid Jutas med hatten i hand, hembärande tack till Gud, segerns herre. Denna gång meddela vi en afbildning af den för några år sedan [1885] på slagfältet resta minnesvården, då många af våra läsare sannolikt icke komma i tillfälle att se monumentet i verkligheten.

För att läsaren skall se af huru stor vigt slaget vid Jutas var, anföra vi här en kort redogörelse för förhållandena de krigande arméerna emellan vid den tidpunkt slaget vid Jutas stod.

Sedan fienden blifvit besegrad den 18 april 1808 vid Siikajoki och den 27 april vid Revolaks måste den draga sig tillbaka söderut först till Gamla-Carleby och derefter till Vasa. En afdelning ryssar af 1,500 man, som qvarlemnats i Nykarleby måste midsommardagen utrymma platsen. Emellertid hotades den förföljande svenska arméen att tagas i ryggen af ryska trupper som voro förlagda i det inre af landet. Detta gaf Klingspor, svenska befälhafvaren, mod att våga ett slag i Lappo, der svenskarne förnämligast genom Döbelns och hans Björneborgares tapperhet, segrade efter en tretton timmars strid.

Genom sin overksamhet lät dock Klingspor segern gå sig ur händerna och fienden samla sig förstärkningar. Snart utgjorde den ryska hären i Finland 55,000 man och den mot Klingspor kämpande afdelning räknade 10,000 man. Ryssarna började derföre nu gå anfallsvis tillväga. Väl tillbakaslog Döbeln den 10 augusti 1808 vid Kauhajoki en fiendtlig styrka, och den 17 augusti vann Adlercreutz vid Alavo en vacker seger; men då Fieandt den 21 augusti vid Karstula rusade undan för öfvermakten, anbefalde Klingspor en allmän reträtt till Ruona bro, hvarest emellertid Adlercreutz den 1 Sept. med knappt 4000 man besegrade den dubbelt så starka fienden. Ordre kom från Klingspor att fortfarande draga sig undan. Men ej nog härmed. Då Klingspor tog nu en omväg vesterut till Vasa fick fienden tillfälle att på förhand besätta vägen till Nykarleby, hvarigenom den svensk-finska arméen utsattes för faran att kringrännas. Från detta öde räddades den dock genom Döbeln, som ehuru sjuk, satte sig i spetsen för sin brigad och genom den ärofulla striden vid Jutas den 13 September öppnade vägen för den genom Vörå, Oravais och Munsala tågande hufvudarméen. Dagen efter drabbningen vid Jutas utkämpade hufvudarméen den blodiga kampen vid Oravais, hvilket slag vi nyligen skildradt i vårt blad.

Det är detta ärofulla slag, som skalden så vackert besjungit i skaldestycket „Döbeln vid Jutas“ och hvilket man genom minnesvården vid Jutas velat fästa i efterkommandes minne.

Det var den 25 September 1885 Jutas-monumentet blef avtäckt, hvarom vi meddelade en redogörelse. Vi inskränka oss derföre nu endast till att lemna redogörelse för monumentet för dem som icke äro i tillfälle att taga sjelfva monumentet i ögonsikte.

Minnesvården är rest på vestra sidan om vägen på en bergskulle som sluttar mot vägen. Fotställningen eller piedestalen består af granit — hopstapplad i form af en afskuren kägla (stympad kon) och på dess afskurna öfra del reser sig en kolossal tafla, i form af en fornnordisk bautasten. På midten af framsidan på bautastenen är en porträttmedaljong i halfupphöjdt arbete af hjelten vid Jutas friherre v. Döbeln med öfverskrift „Jutas 18 13/9 08“ och under: G. C. v. Döbeln“ samt nedanför namnet ett svärd och en eklöfsqvist korsslagna.

Uti fotställningen finnes anbringade fyra taflor af slipad sten, tvenne större åt vägen och tvenne smärre på andra sidan. Inskriptionen på de större är på svenska och finska, ur Döbeln vid Jutas, följande vers:

„O fosterland hvem spanar dina öden?
Förborgadt är om lyckan eller nöden
Engång skall röjas i din framtids drag;
Men hur du jublar då, men hur du klagar,
Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
Du minnas denna, minnas Döbelns dag.“

På taflorna på andra sidan af piedestalen finnes, också på båda språken, följande inskription:

„Af fosterlandet till tappres minne.“ och å den andra: „Björneborgarne, Gyllenbögels fricorps.“