K A P I T E L  T J U G O T R E

Småstadsskildraren

”Jag gör film därför att jag är intres-
serad och fascinerad av hantverket”

Anders Engström (f. 1963)

Anders Engström hör till den unga generation finlandssvenska filmskapare som just nu är starkt på kommande. Han är född i Nykarleby 1963 och har fått sin filmutbildning vid Kalix folkhögskola i Sverige 1983–84 och London International Filmschool 1985–86.

I London studerade han filmfotografi, vilket också starkt märks i hans bildberättande. Bilden är viktig för Engström, men man kan också spåra ett visst samhälleligt engagemang i hans filmer.

Anders Engström hör till den unga generation finlandssvenska filmskapare.
(Foto: Gunnar Bäckman)

Sitt genombrott gjorde Engström 1989 med den en timme långa filmen Flaggstölden. Claes Olsson producerade filmen. Flaggstölden bygger på verkliga händelser som utspelades i Vasa i början av 80-talet. Två glada studenter knyckte en natt en flagga från Vasklotbron. Den byggmästare som hade i uppgift att ta ner flaggorna blev anklagad för att han knyckt den och dömdes mot sitt nekande till böter. När studenterna läste om detta i tidningen så gick de självmant till polisen med flaggan och meddelade att det var de som stulit den. Polisen vägrade dock tro på dem och igångsatte en omfattande utredning som pågick i flera år.

För Flaggstölden fick Engström statens filmpris och satte genast i gång med nästa projekt: Korthuset. Denna film har också en viss verklighetsbakgrund. Filmen är ett försöka att beskriva den konsumtionshysteri som var rådande i slutet av 80-talet i Finland. Konkret bygger filmen på de många fall när byggfirmor i smyg rivit gamla vackra trähus för att bygga nya sterila hus.

Den samlade österbottniska pressen väntar på ett uttalande av direktör Blombladh i Anders Engströms svarta komedi Korthuset 1990.
(Foto: Jarmo Aho)

Resultatet blev en 49 minuter lång svart komedi om en gryndare som en kväll kör över en saxofonist. Istället för att föra honom till sjukhuset tar han hem honom till sin osmakliga lyxvilla. Då börjar saker och ting hända; dels beträffande grynderns byggplaner och dels i hans privatliv.

Filmen fick genomgående positiv kritik. Jukka Kajava förliknar i Helsingin Sanomat filmens dramatiska uppbyggnad vid Harold Pinters verk. Pinter är engelsman och räknas till världens främsta filmmanuskriptförfattare.

Efter Korthuset anställdes Anders Engström av den Finlandssvenska Televisionen för att göra en tevefilm. Han skrev själv manuset och filmens spelades in i Pargas: Lonely Planet (1992). Handlingen i alla Engströms filmer utspelar sig i en småstad, där alla känner alla. I Lonely Planet är den konkreta scenen skolvärlden. En ny lärarinna kommer till den lilla skolan. Hon har en mystisk bakgrund och kommer inte överens med skolans rektor. När hon börjar intressera sig för en missanpassad elev som alla anser vara psykiskt störd går hon för långt och för hela det lilla samhället emot sig.

Denna film mottogs inte lika bra som Engströms två första filmer. Kritiken var ganska sval; man påpekade att Engströms postmodernistiska kulisser inte kan dölja att dramat är mycket tunt.

Småstadsproblematiken, skolvärlden och barn som beter sig konstigt fortsatte att intressera Engström och efter Lonely Planet satte han i gång med sitt verkliga elddop: Den fyra delar långa teveserien Småstadsberättelser. Det är fråga om fyra 60 minuters berättelser som alla har en egen intrig och som alla spelades in med hemstaden  Nykarleby som kuliss. Idén bygger på att varje avsnitt har ett par huvudpersoner, som sedan i de övriga avsnitten är bifigurer.

Som manusförfattaren använde Engström irländaren och Hollywoodveteranen Gerald Wilson, som varit Engströms lärare i filmskolan i London. Engström tog Wilson till Österbotten, bilade runt med honom och berättade historier som han hört i bygden. Wilson for tillbaka till Irland och skrev raskt ner fyra berättelser, som Engström själv sedan bearbetade.

Wilson har tidigare skrivit manuskript åt många kända regissörer i Hollywood. Senast 1973, då han skrev manuskriptet till Michael Winners actiondrama Scorpio med Burt Lancaster i huvudrollen.

I Småstadsberättelser komprimerar Anders Engström allt det han vill säga med film och använder hela sitt kunnande. Rent dramatiskt, skådespelarmässigt, går han in på en ny linje. Han låter skådespelarna göra långa dialogscener framför kameran, något som knappt existerar i hans tidigare mycket rappt klippta filmer. Detta lyckas i de scener där han använder garvade skådespelare som Åke Lindman och Heidi Krohn, men misslyckas med unga skådespelare som saknar livserfarenhet.

De fyra berättelsernas namn är: Skuggor, Prästen, Läraren och Polismästaren. Skuggor handlar om att man aldrig kan lämna något bakom sig, Prästen om trosfrågor, Läraren om man ska lära för livet eller skolan och Polismästaren om rätten att dö på ett värdigt sätt. Av dessa fyra avsnitt, som mycket väl kan ses som fyra separata filmer, höjer sig Prästen och Polismästaren över de andra två. Prästen därför att den handlar om något som fortfarande verkar vara tabu i finländsk film: religion och frågan om Gud existerar eller inte. Polismästaren därför att skådespelarprestationerna hos huvudrollsinnehavarna Lindman och Krohn är verkligt fantastiska.

Anders Engström har gjort sig ett namn som småstadsskildrare med en rad ganska klassiska skildringar av livet och instängdheten i en liten stad. Här tillsammans med fotografen Robert Nordström.

Vid sidan om dessa fiktioner har Engström gjort rockvideor (bland annat med banden Wild Force och Ragnar Hare) och skrivit cirka hundra (!) barnprogramsinserter (Barnens bio och den nordiska samproduktionsserien Myggan) för FST:s barn- och ungdomsredaktion.

Vidare har denne produktiva unge man även gjort ett antal författarporträtt för Finlands litteratursällskap, som spridits på video till bibliotek och institutioner.