En utflykt till havs

[Karta över skärgården.]

Idag skall vi skriva ett bygdebrev för ortsborna som läser denna tidning på främmande mark. Emigranter har ofta uttalat önskan att vi mer än tillförne skulle skildra hembygden — berätta om små utflykter och sådant. Därför skall vi med några fattiga rader hälsa dem från den sommarfagra hembygden.

     Tidigt på söndagsförmiddagen cyklade vi med de närmaste genom byn glömmande för några timmar kor och mognande korngröda. Sedan vi på det alltid välputsade Henriksnäs växlat några ord med husbonden, som ännu är kry och minnesgod trots de åttiotvå åren, stod vi snart nere vid Grundön, där naturskönheten blommar. Under de få minuter vi satt nere på stenbryggan såg vi sjöfågelkullarna gona sig i vindstillan och solskenet. Djupön speglade sig i det ovanligt bruna vattnet och vi lade märke till vattenståndet som var osedvanligt högt, — ett säkert regntecken.

[Från Grundön mot norr den 17 juli 2004.]

     Byns skolmästare kom töffande i motorbåten efter oss. Hans lilla tös satt vi rodret. Snart blev vi fler i båten. Syster och svåger — han fick ta rorpinnen.
     Sedan vi på lärarens egen ö — Brännskärholmen, även kallad Häggblomsterholmen, välfägnats av frun och gått husesyn i deras imponerande skäristuga föreslogs att vi skulle ro ut och slanta gäddor. Men skolmästarn vred sig och fick slutligen fram:
      — Visst kan vi göra det, men hur vore det att sticka iväg litet längre utåt idag. Jag menar inte visa er bort från Holmen men …
      Javisst, ja. Visst skulle vi utåt idag. Vädret var idealiskt, tid hade vi, många timmar. Och snart var tanken fylld med bränsle och smörjoljan ifylld i kannan. Lärarn drog igång i skjortärmarna och vi sade retsamt:
      — Snart är det färdigt, du, med det roliga, då skolan öppnar.
      — Ja, svarade han, men i alla fall kan jag inte klaga på kort semester.
      Och så styrde svåger utåt. Vi lämnade skäristugor i tiotal bakom oss. Larsholmen föll om babord och Brudholmarna och alla de andra famnade oss.
      Töff-töff-töff … Töffandet gav oss nya synfält, härliga vyer, som man ville betala dyrt, men som ej köps för pengar. Det måste upplevas på ort och ställe. Holme efter holme steg fram för oss, den ena vackrare än den andra. Villor och kåkar lyste illande röda och gula och granna överallt. Vexala underbara skärgård öppnade idag stora famnen för oss. Nykarleby lika vackra arkipelag var lika givmild. Kuttrar och båtar och kanoter förde hundrade söndagsfria och glada människor över de fria vidderna. Höjden av avkoppling såg vi invid en holme där en ung dam satt ensam i snipan med sticksömmen i full gång. Vi konstaterade blott att envar skall koppla av på sitt eget vis.
      Töff-töff-töff … Utåt bara. Hällgrunds fyr reste sig allt högre i soldiset. Och den ena efter den andra av holmarna poserade sin skönhet för oss. Den yttre skärgårdens natur började observeras, men lummigheten var kvar. Där låg Hummelskär, Aspskär, Hästskär och Furuskär. Kursen lades nu på Tornskär ut i Kvarken.

     I fiskehamnen på Tornskär var det liv och rörelse. Där var mycket folk utom fiskaren Boman från Nykarleby, som bor här med familj hela somrarna och har kon med. Här fanns lärare, butiksfolk, fiskare, bönder och ungdom från Vexala. Och här var faktiskt storartat. Skärgårdshavet låg spegelblankt just nu, men klipporna var blankslipade av tusende stormar som piskat hällarna tills stugfönstret och väggen runnit av saltskum. Stugan stod grå och vindpiskad på klippan. Vi sprang över stenarna till platsen där tornet stått, men där nu endast de multnade resterna ligger kvar. Havtornen bjöd oss sina gula och saftiga men sura bär.
     Boman klagade på fisket just nu.

[Från Tornskär mot havet den 11 juli 2005.]



[Från Tornskär mot innerskärgården den 11 juli 2005.]

     Klockan har inte tid att stanna ens en så ljuvlig söndag som nu. Vi jordens bebrukare fick inte glömma korna och därför var det bara att starta igen om vi skulle hinna till nästa plats vi ämnade landstiga på. Vi gick inåt förbi Äggskär och Romsbådan, såg Glasmästargrynnan och Lamalot, Vexalafiskarnas utplats, och lade snart till vid Laxöns brygga, där fiskaren Blomqvist med maka lade ut.
     På Laxön mötte oss mycken fägnad. Såväl för ögat som annars. Fiskarstugorna låg inbäddade i hägnet av lövträd. Ryssjorna stod till tork. En yngling redde nät. Han har åtagit sig en summa, att reda ett nät per dag tills högsäsongen börjar. Somliga var till skogs att söka ryssjegjordar. Den som tror att fiskaren får ligga i lä medan fisken går i ryssjan är felunderrättad. Det gäller att ligga i och hinner inte vardagarna till får nog söndagsvilan åka den med.

[Krankborg, som också har anknytning till fiskaren Jarl Blomqvist, den 16 juli 2003.]

     I Sundells stuga var allt så pyntat och hemtrevligt att det syntes att kvinnor var i huset. Humor Anni och dottern Mariann.
     — Men sade Erik med glimten i ögonvrån, det är nog liksom roligt på hösten, sen mamma farit hem. Man får då dra in alla bragderna och breda ut på golvet så mycket man vill. Men med maten blir det nog si och så förstås.
     Sundells har korna med. De säljer helmjölk till villaborna, som ofta vallfärdar hitut. Sanden lockar — och havet.
     Vi drack ett gott utskärskaffe, som Anni kokat, och med ens var Mariann försvunnen. Var fanns hon? Då vi bligade mott solen utåt Kvarken såg vi Stubbens lotsplats och Marianns huvud. Hon simmar som bara den.
     Lärarn och vi stod en stund senare på stenarna och blickade ut till havs. Kavlugnt. Soldis. söndag. Frid. Då beslöt vi att fara hit en senhöstdag då stormen riktigt bryter och vrålar och rycker i strandalarna.
      Då vi lade ut från bryggan förargade det oss att vi inte velat störa några lättklädda damer på sanden. Att vara till Laxön och inte få trampa den gyllene sanden är inte riktigt. Men vi hade inte hjärta att störa de solbadande flickorna.
      Då kom en regnskur. Åskan mullrade dithemöver. Regnbågen byggde sin skimrande brygga i färger över hela panoramat. Vi har aldrig sett en så ståtlig regnbåge. Vi har inte upplevt en så ljuvlig söndag i sommar. Och det underliga är att vi upplevde den i den egna hembyn. Man behöver visst inte fara ner till Rivieran för att uppleva skönheten. Den finns på nära håll bara vi griper den.

     Och då vi kom hem knorrade korna i hagen. Vi hade förstås varit alltför länge, för klockan hade ju inte tid att stanna.