FÅRSKALL I SOKLOT SKÄRGÅRD.

”Gemenskapen var deras adelsmärke”


Fårskall i Soklot skärgård med århundrades traditioner var ett omtyckt folknöje i början av seklet, då tillandningar var samfälld egendom, och nyskiftet inte gått härjande och välgörande fram i bygden. Och då känslan för gemensamt väl levde stark hos de ganska likartade sociala skikten i bysamhället.

Det var livet fram i juni, då fjärilar hade bråttom, och sädesärlor for omkring efter myggor och ”trollsländor” och naturen klätt sig i bröllopsskrud. Mänskor och djur blev otåliga, och vindrollen i skären lockade, här är gudagott att vara. Allas får i byn, såväl böndernas som kåtornas fördes med båtar till långa Torsören, där de stortrivdes och blev sköna som Faraos feta nöt. – – –

Höäringen var slutförd och skäriängarna grönskade ”nyvällor”. I medlet av augusti väntade vi pojkar – och flickor med förresten – med spännande intresse på budkaveln, som förkunnade fårskall på Torsören. En eller flere personer från varje gård, beroende på antalet ägandes får, går i arla morgon till Grisselörn. Med många skötbåtar ror eller seglar man över Skraveln som bryter de långa havsvågorna, och Glåpe till Torsören och landstiger vid Fårkättan.

Stand-Matt står i fören i sin slitna ”petersburgsstass”, som han köpt i Kronstad för fyrtio år sedan och hoppar först iland. Han valkar sin buss och sportar med en min som om han vore hövitsman för skallfolket.

Tillandningsplatsen inbjöd till en tupplur på den fina sjösanden mellan otaliga strandstenar. Men man hade ju ansvar. Karlarna synade kättarna och botade dess skavanker. Man försåg sig med skallkäppar och var redo då Janne Harald tog kommandot. Jakob Farbror var en reslig och kraftfull gestalt. En ledartyp med ett brett leende, som fångade främst det unga släktet. Han var stark i arbetet, så länge goda tankar följde med och trivdes icke bland jordens tistlar. En sådan dag som denna var han på ypperligt humör. Han ägde en outgrundlig siarförmåga att ställa två, som hade ”tycke” o firmas varandra i skallgången.

– Mänskor reder sig icke utan varandra, utan går i kvav, om ingen kärlek värmer dem, sa Skräddar Moster.

– ”Till Norrskatan” – ljöd kommando, och i gåsmarsch bar det iväg till örens nordligaste udde ”Tjyvhällon”, medan några vakter dessförinnan ställts på näset vid ”Trutörn”.

En lång kedja – skallet – bildades längs örns norra sida med ett lagom stenkasts avstånd mellan varje skallgångare.

Så man kände sig viktig! En betydlig länk i en kedja som icke fick brista. När sista man placerats, gav Jakob Farbror signalen: – Skalle ska gaa – Skalle ska gaa–a–a ljöd från man till man. Skallet satte sig i rörelse och luften genljöd av höga rop och käppars slag mot stenar och träd. Det lät som domsbasuner och Jericos murar skulle fallit för mindre jubelklang.

I synnerhet där fårskockar ansatte och sökte lista sig genom kedjan lät det som nattens musik. Det blev påkostande timmar med hojtande och ropande i vildmarksterrängen, tills skallet omsider nådde det stängsel, som avgränsar Torsörn från Nykarleby tillhöriga Granskär. Och fårskockarna inringades och drevs in i kättan.

Hid med tobakspunjin – sa Smess Herman åt Ollas Jutt – för nu har vi gjort rätt för en piipo ryssblad. Och som det bolmades och hoverades, när skallfolket lägrat sig. Matsäckar framtogs och innehållet inmundigades. Man var inte kräsen den tiden. Kaffepannan ute i det fria var ett okänt styrkeinslag. Tyvärr, tröttheten övermannade och man slumrade gott i den mjuka havssanden. Herman, som var munvig och ägde talargåvor, var i berättartagen.

 ”Det var under husbehovsbränningens dagar. Ant och Anders i Söderliden kokade hembränt på vintern, och fiskade om sommarn. Ant var närig och hans valspråk lydde: Om det finns något att få, så laga att du får det!”

(fortsättning följer)

 

Fårskall i Soklot fortsätter …

Under annars likartade ”förhållanden” kom gods och guld in genom fönster och dörrar hos Antas medan för August allt droppade bort mellan fingrarna. En lördagmorgon kom August, som var mör och len i munnen, med en strömmingsfångst likt Petri fiskafänge till fiskelägret på Gråsörnsskatan och sjöng med ljudelig röst – det kostar Gud så ganska ringa, en fattig man att göra rik –, ja, men me te har han jo fullt sjåov ti lyckas, genmälde Ant stillsamt.

Icke alla gånger gick fårskallet programenligt. Var fårskocken aggressiv och skallfolket icke tagvar, kunde kedjan brista på den mest ansatta punkten. I synnerhet om västan låg på, ty fåren trivs bäst på vindsidan. I värsta fall måste det då uttröttade skallfolket trampa tillbaka till Norrskatan och ta om det från början. Men sådant inträffade blott i undantagsfall.

Så gällde det för varje hushåll att bland hundraden leta efter sina får, som hade öronmärken. – olika för varje gård. – ”Höger örändan av, vänster ipekifft och bätan under.” – Skärilamb hade fötts och mororna smågrälade om äganderätten.

– Tu si ju skinnbali (skönjbart) att min skälltacko har stinne juvr –. Kivens icke systrar, sade Herman med paradisisk mildhet. Jakob farbror har bestämt, att he fejtast skärilambi skall fördelas.

Byns nyhetskälla Löpar-Maj får fötter och ben, Ända-Kajs, som söker denna världens lusta, nöjer sig med rumpon, och Grindhaga-Sann kan behöv e nye huvu. Resten tillfaller byns fattiga.
– Hi – sa Eljasgubbe, medan rösten klev upp i diskant – ein rikti Salomo.

Och vågorna lade sig till ro. Fåren bands, bars i båtar och fördes över Glåpe till Sandörn, därifrån de unders höstens förlopp spriddes över hela Holman. Gemensamt namn för alla f.d. örar, holmar, kobbar och skär i Soklot byens nordligaste marker. Skallgången var slutförd. Havets brus saktade av. En mjuk dimma låg som ett pärlemorskimmer över hav och land när Grisselörens hamn nåddes.

Men havet kan ju stundom visa upp ett vredgat ansikte. Så var fallet en skallgångsdag i början på 1870-talet. En rivande nordanstorm, som de gamla kallar ”stugoväder”, uppstod på e.m., och skallgången måste uppges. Vindarna var som frustande hingstar – människorna maktlösa. – Det blev knalt med skrovlet, och natten kom – men ingen natt för vila. – Omsider mojnade han. Nordost far, och skallgången lyktas.

Slutet av oktober skulle fåren hemförlovas. Det blev skallgång i Holman, börjande med Sandörn, över Lodörn, Hästbådan o.s.v. tills fårskockarna efter många timmars skallgång nådde Låsgrinden – inkörsporten till byn – där Smess-Faster, farmor till Evert Smeds, som den erkände fåraherden mötte.

Farmor var kortvuxen, klar och klok i blicken, stark i konsten att med hemliga tecken och tydor tämja djur. Men ”Sjungos” brukade talesättet, att det var Vår Herre, som var stark i en människa.

Fåren lystrade till fasters – kom skälltackon min, k – o – m – och följde henne som trogna drickslamb.

Omsider var fårskocken inhägnad på Smessas gården där ägarna sökte och fann sina. Att några djur fattades varje höst, kunde inte hjälpas. Ryktena visste berätta om prickskyttar norröver, som gjorde strandhugg i skärgården.

Nu betar icke mer får på Torsören, sedan nyskiftet övergått ön, och endast några bönder i byn är ägare till densamma. De uråldriga traditionerna är brutna. Jakob Farbror, Smess Herman och andra redliga odalmän från flydda tider har sin hedersplats i sällare boningar bortanfrån frågornas port, där den sanne hövitsmannen för kommando.

Henrik Wik


Österbottniska Posten, slutet på 1940-talet.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Wik använder dels ålderdomliga ord och vändningar men, tror jag, hittar på egna skapelser också. Vissa meningar och satser är tankefragment som skribenten radar. Endel gamla ord och uttryck är intressanta. ”Stuguväder” är ju ett högst gångbart ord för ett väder som gör att man helst vill eller bör hålla sig inomhus. ”Tagvar” ett annat.

– Eller skall man skylla på de deformerade och slitna typerna som gjorde att folk klagade över läsbarheten och det ledde till att ÖP fick anskaffat en ny sats för stilgjutningen och då blev det helt ok att läsa tidningen igen. Ett dussintal ord är skrivna med så slitna typer att det blivit att gissa sig fram och ta det troligaste.

Det var materialbristen efter kriget och alla licenser som behövdes, som ställde till det för både en och annan. Det var de tiderna när ”från före kriget” och ”förkrigskvalitet” var garanter mot allt surrogat som levererades. Nå, det här var lite utvidgning om materialbristens Finland.

Jobbigt var skallet men tydligen socialt mycket givande – det är detta ”arbeit i lag”, som det är så sparsamt med härefter.

Sen på hösten ordnades den stora fårauktionen vid Brostugan för att reda ut vilsegångna och födda eller vad allt det var fråga om.

På sidan fanns även denna notis:

Om skottet i Topeliusparken varom ordades i föregående nummer var vi osakligt underrättade. Det kom inte från seminariet, utan från folkhögskola, där man roade sig med att hylla en blivande brudgum – icke att pricka folk. Också ett nöje.


Läs mer:
Provinsialschäferns besök i staden.
Socklot.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2012-08-26, rev. 2012-08-27 .)