Erk på julpromenad

    Jag gick min vanliga promenad till begravningsplatsen på julaftondagen. De dödas lund är alltid så fager i sin ljusa sommarskrud, som ville den helt vänligt och förståelsefullt bjuda alla trötta till vila och ro. Men vintertid har den dödens obevekliga kyla och stränghet, och är där någon klick av livets färger, är det över en nyuppkastad grav.
   Men om jul är det jul också på begravningsplatsen. Små granar på gravarna, endel endast i sin naturliga grönska, endel med ljus, som i skymningen flämta sina bleka lågor. Och kransar och blommor. Det är en sed, som lyckligtvis för vart år blir allt vanligare, men bör bli allt mera allmän i ännu vidare lager. Skulle vi ej om julen även på detta sätt ihågkomma dem, med vilka vi så många gånger tillsammans firat just denna högtid, som mera än någon annan är det egna hemmets slutna, förenande stund.
   Beklämmande ser det dock ut, då på själva huvudgången på begravningsplatsen vid en dylik högtid skräpa en mängd torra kvistar och löv. I detta fall kunde vederbörande verkligen föregå med gott exempel. Det som nu var sopat där, var gjort av enskilda gravägare. Och vid krigargraven saknades en krans, helst en enkel granriskrans till deras minne, som själva offrat sina liv.


Sign. Erk, Einar Hedström, Österbottniska Posten nr 52/1934.


Jag minns hur sagda Hugo Liljeström berättade att han redan där hemma tände en mängd gravljus, för med sina grova stela fingrar hade jan problem med den saken i kylan på gravplan, och hur han sen ”som en Lucia vandrade iväg med korgen full av fladdrande ljus till gravplan”. Dessförinnan hade han tagit sig en tur via Gräftbacken och fört ut några små granar till vissa gravar, bl.a till ”polisens” (Edvard Björklund).


Lars Pensar digitaliserade, tillhandahöll och kommenterade.


Läs mer:
Början av Julveckoprat.
Slutet på vandringen.
Gravgården i kapitlet Fakta.
Granar omnämnda av Effe.
Fler artiklar ur Ö. P.
(Inf. 2004-12-20, rev. 2023-12-03 .)

 



Gravgården några år innan den kalhöggs.

Den 1 december 1983 var rimfrosten så enastående att jag på eftermiddagen tog ledigt från arbetet på Nykra och gick på en fototur.