här kommer slutet av Erks vandring på julaftonen 1934. Den är inte lång, men stämningsfull. Det nyinrättade Kuddnäsmuseet har fått den sjuuddiga stjärnan, likaså har det nya ”Östervall” fått sin julillumination. Det var nya mänskor och nya krafter. Och vem skulle nu på gamla fattiggården ha brytt sig om sånt. De mänskorna skulle inte märkas utan gömmas bort. Fortsättningsvis får man anta att de flesta jullantärnor och stjärnor upplystes av talgdankar och därför bara lyste på julafton, juldagsmorgon och kväll, samt sen i trettondagshelgen. Det tänker nog inte folk på idag, som låter dekorationerna lysa från mitten av november till Runeberg. Vilken effekt det måste ha varit att i en i allmänhet sparsamt upplyst stad, plötsligt ha tjogtals med lysande ljuskällor. Nu blir vi blinda för den effekten p.g.a. alla de ljussligor som lyser dygnet runt längs balkongräcken, takkanter, uthustak, flaggstänger och ho vet var.

Det som är värt att notera är att då den aktiva sjöfararbefolkningen försvunnit, är det ingen som fäller ankar vid hemmet till jul och markeringen för det, — lyktor i form av ett ankare helt försvunnit. Jag kan gissa att ankaret vid Esplanaden kan ha varit hissat på Ossian Sunds gård eller Torkel Hellströms, eventuellt av tradition från Grundfeldts. Kanske borde traditionen i någon form återupprättas. Under Kyrkbrunnstaket kunde faktiskt ett lysande ankare hänga om inte andra platser kommer i åtanke. Att Källbackslantärnornas antal minskats kan ha berott på att allt färre där hade den gamla sjömansseden i bruk p.g.a. att de yrkessysselsattas antal gått ned.

 
Hej, och god fortsättning på det påbörjade nya året!

Läste just sign. Erks berättelse om hans julaftonsvandring 1934, och L.P:s kommentar. Beträffande ljusankaret vid Esplanaden kan jag bekräfta att det var på Ossian Sunds gård som det hängde i en hög stång, helt synligt från västerfönstren i min hemgård som var granne till Sunds. Det bör ha hissats första gången julen 1933 eller 1934, för hade det varit tidigare skulle jag inte ha ett så klart minne av dess uppdykande, d.v.s. skulle ha varit för liten för det.
     Tyvärr kan jag inte minnas ljusankarets dimensioner eller antalet lyktor såhär efter 70—73 år, men jag var imponerad av dess storlek. Skulle tro att höjden var över en meter och lyktorna kan väl ha varit ett tiotal, alla röda om jag minns rätt.
     Att jag minns det så väl beror på att min mor var den första att få syn på det mot den mörka julaftonshimlen, och som hon var djupt religiös och fallen för mysticism trodde hon sig se ett järtecken, föll på knä och började be. Nå, min far kom ju strax och tog henne ur illusionen, men händelsen blev kvar i mitt minne som ett såväl lite kusligt som komiskt mellanfall.
(Inf. 2008-01-06.)