Jakob Johannes Bäck.

Övers. för Ö. P. av Karl Smeds.

I provnumret av en ny, på finska utkommande tidskrift „Suomen Hierojain Lehti” (Tidning för Finlands massörer) ingår följande intressanta uppsats om den från Nykarleby, Forsby härstammande ryktbara fältskärn Jakob Johannes Bäck, som föddes d. 4 maj 1824 och dog 1879, och som den nya tidskriften vill framställa till en förebild och „lärofader” för Finlands massörer.

Jakob Johannes Bäck var andra son till bonden Simon Bäck i Forsby i Nykarleby socken, och då han under barndomen var svagt byggd, kunde man ej hoppas, att han skulle övertaga hemmanet eller bli jordbrukare. Därtill kom han redan som yngling under inflytande av Paavo Ruotsalainens från Savolaks till Österbotten komna religiösa läroriktning och blev „skörtare”, vilken omständighet — ehuru detta ej i hög grad väckte föräldrarnas bekymmer och missnöje. Därför överlät fadern åt honom ett mindre torpställe, satte honom i skräddarelära och lät honom även lära sig litet i trädgårdsmästareyrket.

Men ödet hade utstakat en annan plan för hans framtid.

När gossen var 15 år gammal, kom traktens „ryktbara” gnidargumma, madam Rehnström, att bosätta sig hos Simon Bäck. Hon hade i tiden fått någon undervisning i sjukvård av själva provinsialläkaren Zackris Topelius, skaldens far. När änkan Rehnström ofta behövde hjälp vid vården av sina patienter, kallades den unge Jakob att hjälpa henne; och när hon såg huru denne lätt och förståndigt fattade sin sak, så började gumman begagna honom som sin ständiga medhjälpare. Med tillhjälp av tre läkareböcker, som hon egde, började hon förklara för sin lärjunge människokroppens byggnad och undervisa honom om sina egna [oläsligt].

Efter någon tid överlämnade gumman utförandet av hela arbetet för sin unga elev, och satt själv bredvid såsom rådgivare och samlade de små ersättningssummorna i egen börs. Likväl åtnöjdes den unge Jakob ej länge med madam Rehnströms undervisning allena, utan började på egen hand skaffa sig kunskaper även från annat håll, i det han — enär han ej hade tillgångar att köpa — lånade sig läkareböcker och — då han dagarna igenom var upptagen av praktiska sysselsättningar, — använde nätterna att läsa dem.

Det var för honom ett stort bekymmer, att han ej var någonstädes i tillfälle att närmare betrakta ett benrangel. När han, upptagen av sådana tankar, en dag vandrade på begravningsplatsen, såg han där en nedrasad grav, från vilken benknotor stucko fram. Denna grav blev nu hans anatomisal, och hans döde morbror — ty det var han som vilade där — fick sålunda ännu efter sin död bli sin systersons lärare!

Men även från annat håll skulle hans kunskapstörst stillas. Stadsläkaren i Jakobstad, d:r C. W. Fontell, som själv var en framgångsrik [oläsligt] den unge Bäcks läkemetoder och begagna honom som sin assistent vid obduktioner. Ävenså började doktor J. F. Blank i Nykarleby och senare doktor S. P. Berg i Gamlakarleby begagna honom såsom hjälpreda, under det att de på samma gång sökte tillfredsställa hans kunskapsbegär. Småningom vågade dessa läkare till och med överlämna till hans behandling de allra svåraste sjukdoms- och olycksfall, isynnerhet om det gällde ben, som gått ur led eller brutits.

Men dessa av läkarne åt honom överlåtna fall utgjorde blott en liten del av hans många patienter. Hans rykte spridde sig småningom över hela Finland, strömmen av sjuklingar växte dag för dag, och även från avlägsna trakter bad man honom komma att hjälpa sjuka, som voro bundna vid sängen.

Gällande lagar förbjödo visserligen sådana, som ej avlagt examen, att befatta sig med läkareverksamhet, men såsom en samvetsgrann och laglydig man förstod Bäck att övervinna även detta hinder. Han avlade år 1862 enskild examen inför medicinalstyrelsen och fick på grund därav „ [oläsligt] tillstånd att på sitt bosättningsområde betjäna mänskligheten med sin skicklighet i den lägre fältskärskunskapen och att vid behov även begagna biträde.” Men denna inskränkning i verksamhetsområdet var dock ej avsedd att tolkas så efter bokstaven, ty allt fortfarande fick han företaga resor Finland runt och därtill ända till Sverge och Ryssland.

Ganska ofta besökte han Helsingfors och Åbo. I Helsingfors skötte han en gång generalguvernören Berg, och under tiden för turkiska kriget kallade Rysslands krigsminister honom till Petersburg att sköta dem, som blivit skedade i kriget. Även berättas det, att han engång blev kallad till hovet i Sverge att sköta någon av de kungliga, men därom talade Bäck aldrig själv. „Det bör hållas hemligt”, sade han blott.

År 1863 fick han av Finlands regering ett hederspris på 500 mk, och år 1865 en guldmedalj med inskriften „För nit”.

År 1867 kallades han till stadsfältskär i Wasa, vilken syssla han med stor framgång skötte till sin död år 1879.

Jämte sin medfödda och under sin långvariga och outtröttliga praktik utvecklade läkareskicklighet ägde Bäck tillika ett manligt och beslutsamt, men på samma gång milt och medlidsamt sinne. Ingen, som begärde hans hjälp, sände han — så vitt det stod i hans makt — ohulpen bort. Likväl ville han ej bedraga någon med falska förespeglingar. Sedan han först företagit en noggrann undersökning, brukade han helt kort giva sitt utlåtande: „detta kan jag avhjälpa”, eller: „Ni har kommit för sent, åt det här kan jag ej göra något”!

När han tog betalt för sitt arbete, var han alltid mycket billig, och av fattiga tog han ej något. Tvärtom var han i månget fattigt hem på samma gång både kroppslig läkare och den, som bragte ekonomisk hjälp eller rättare förmedlaren därvid, ty själv förblev han alltid medellös.

Därför väckte hans död också en uppriktig och hjärtlig saknad i vida kretsar över hela Finland. Efter hans död ingick i Wasabladet en högstämd och vacker dikt, som författats till hans minne, och i Åbo Underrättelser en annan lika hjärtlig skildring på vers av hans livs verk.

I Wasabladets nekrolog säges — — — Stadsfältskärn Johan Jakob Bäck finns ej mera. Nedbruten av en långvarig och smärtsam sjukdom (magsår eller kräfta) insomnade han fridfullt i döden i en ålder av 54 år och 8 månader. [Webmastern är i redigerande stund precis i den åldern.] Att beskriva hans livsverk, så här strax efter hans död, är ännu ej möjligt för oss. Oräkneliga forna patienter från alla delar av vårt land och från samhällets såväl högre som lägre kretsar komma alltid att med välsignelse nämna hans namn. — Det är ännu ej många dagar sedan han, ehuru han ej mera orkade stiga upp från sin sjuksäng, bad en kvinna, som hade stött sin arm, att sätta sig bredvid honom, och hade han med sina av den smärtsamma sjukdomen försvagade händer botat hennes åkomma.

„Frid och välsignelse över Johan Jakob Bäcks minne, över honom, som hade ett varmt hjärta och de underbart botande händerna!”

Angående de talrika — man ville säga tallösa —berättelserna om Bäcks helbregdagörelser och om sätten därvid måste vi av brist på utrymme inskränka oss till blott några.

Forts.

Jakob Johannes Bäck.

Övers. för Ö. P. av Karl Smeds.

Forts.

Den gamla, ännu levande hovrättsrådinnan Skog i Wasa berättar: „En ung flicka bland mina bekanta bröt av armen vid armbågen. Läkaren fogade ihop den och satte den i gipsförband, men när förbandet borttogs, såg man, att armen blivit vänd på sned. Flickan reste då till Wasa till Bäck. Denna undersökte armbågen mycket noga, skakade på huvudet och lade det felaktiga stället tvärs över stolkarmen. „Kratsch”! — armen var igen av. Bäck band den därpå åter på nytt och efter någon vecka var armbågen frisk och på sitt ställe. Sedan gned han den ännu ett par veckor.”

„En annan ung fröken led av en svår värk i ryggen. Hon besökte den ena läkaren efter den andre, fick salvor och mediciner att taga in, men ingenting hjälpte. Så reste hon slutligen till Bäck. Denne undersökte, vände och vred den sjukas armar alldeles „utan ända”. Slutligen sade han blott: „Jaha”, satte sitt knä mot frökens rygg, stack sin ena hand in i hennes vänstra armhåla och knyckte en gång till. Av knycken svimmade den sjuka. Men när hon återfick sansen, sade Bäck: „nu är fröken alldeles fri från sin värk”. Uti en led hade det bara samlats litet brosk, som jag fick lös. Då jag nu par veckor fått gnida den, så är allt som bortblåst.” Och så gick det. „Den unga fröken var jag själv”. —

Något skriftligt alster om sin kunskap har Bäck, oss veterligen, icke lämnat efter sig — han var ju en fåordig praktikens man.

Och likväl kunna vi påstå, att han på sitt sätt har medverkat till att ett av världslitteraturens mästerverk uppstått. Vi syfta på Z. Topelius' odödliga „Fältskärns berättelser”. Ehuru den bild, som skalden giver av sin fältskär, icke just i något fall påminner om Jakob Bäcks levnadslopp — ty knappast hava de två något annat gemensamt än släktnamnet, Bäck, —så hava vi likväl full orsak att antaga, att Topelius, som väl kände den verklige Jakob Bäck, vid tanken på hans sällsynta personlighet fått motivet vid skapandet av sin egenartade och på ett annat sätt intressanta fältskärspersonlighet i „Berättelserna”.

I stället få vi den mest levande och sanningsenliga bill av honom av det brev, som hans sonson, assessorn i Borgå domkapitel A. J. Bäck, på redaktionens begäran, välvilligt tillsänt vår tidning.

„Emedan jag vid min farfars död var blott 6 år gammal”, berättar han, „så äro mina personliga minnen av honom naturligtvis dunkla. Oförgätligt är bland dem minnet av hans dödsbädd, till vilken jag kallades för att tala med honom den sista gången. Farfar lade sin redan kallnande hand på mitt huvud, i det han sade: „Din farfars välsignelse skall följa dig genom hela ditt liv”!

„Vidare minns jag, att i min farfars mottagningsrum fanns en samling kryckor och käppar, som tacksamma patienter hade kvarlämnat där som minnen. —

Ofta var farfar på resor. Utan att det minsta skona sig själv kunde han resa natt och dag för att hinna till någon sjuk. Han hade en viljekraft och energi, som ej gav sig. Att resa från Wasa ända till Helsingfors, utan att vila en enda natt, bör, om det också skedde i bekväma vagnar, betraktas som ett verkligt kraftprov.

En gång hade han med häst just återvänt från Åbo, då han ännu samma dag måste fortsätta resan till Sverge, varifrån en sjuk sågägare sänt sitt eget fartyg efter honom. —

Med läkarne kom min farfar mången gång i dispyt. De förstodo sig ej på hans konst och sätt att sköta sjuka, kanske inverkade även yrkesavund på saken. Ofta möttes farfar och den legaliserade läkaren vid en sjukbädd, och det kunde hända, att farfar efter en pinsam dispyt bad den sjuke själv bestämma, åt vilkenderas vård han önskade anförtro sig.

Sålunda hade han engång kommit till en sjuk, som illa vrickat sin vrist. Den tillkomna läkaren påstod, att fråga var om benbrott; farfar åter bestred det. Då den sjuke därpå hade givit farfar i uppdrag att taga foten i sin vård, fattade denne med ett kraftigt grepp om det sjuka stället, så att den sjuke höll på att svimma. Läkaren ropade då: „Ni dödar ju honom!” Men farfar sade till den sjuke: „nu måste ni stiga på foten”.

Läkaren inföll: „Jag förbjuder honom att göra det”!

Farfar svarade: „Och jag befaller honom att göra det”!

Sedan den sjuke funderat en stund, beslöt han försöka och när han kände, att han kunde stå, utropade han: „jag kan ju gå också”!

Då röt läkaren till: „Ni äro tokiga båda två”! och gick i vredesmod sin väg.

Min farfar led mycket av det tillstånd av spänning, som rådde mellan honom och läkarne av facket, men följde alltid orubbligt sin egen övertygelse.

Utav mången av sina forna motståndare fick han senare det vackraste erkännande.

Assessor Bäck fortsätter sin berättelse:

„Jag sammanträffade vid ett tillfälle med den numera bortgångne professor E. A. Homén, varvid det blev tal om min farfars verksamhet. Prof. H. berättade bl.a., att min farfar brukade tala om reumatismhärdar”. „Nog skrattade vi läkare den tiden”, fortfor professorn”, mången gång åt denna benämning, men nu vet jag av lång erfarenhet själv, huru verksam och därför svår att konstatera en ansamling av reumatisk materie kan vara vid många sjukdomsfall!”

Min farfar torde verkligen även hava ägt en alldeles särskild förmåga att bota. Så var han t. ex. mästare att bota brand, som uppstod i benen. Hans tillvägagångssätt har beklagligtvis förblivit en hemlighet. Sin konst tog han med sig i graven. Huvudfaktorer vid behandlingen torde hava varit: en särskild diet, bad, en mycket försiktig massage (gnidning) och framför allt spritomslag. Engång hämtades till honom en man, vars båda ben voro ända upp till knäna svarta av brand. Läkaren hade bestämt, att de skulle amputeras. Farfar började, ehuru tveksam, sköta honom på sitt eget sätt och efter 6 veckor var mannen fullt frisk.

Till och med om det gällde direkta operationer visade min farfar en underbar skicklighet. I Wörå råkade jag en kvinna, på vilken en rasande tjur engång hade stångat upp magen så, att tarmarna kommo fram. Farfar kallades till hjälp och sydde fast såret, sedan han, såsom gumman sade, „tvättat tarmarna”, och kvinnan blev frisk. Ja, redan 2 månader efter det tjuren farit så illa fram med henne, framfödde kvinnan ett friskt gossebarn”.

En mindre känd omständighet torde det vara, att min farfar, så otroligt som det också låter, även hade en märkvärdig förmåga att bota syfilis. Många, som befunno sig till och med i tredje stadiet av nämnda sjukdom och som läkarna höllo för obotliga, återfingo sin hälsa. På vilket sätt farfar kurerade dem, vet jag icke. Enligt min farmors berättelser begagnade han bl. a. rikligt kamfertsmixturer.

För resten var han ej heller rådlös vid andra sjukdomar. Så hade han en tid ena gången efter den andra besökt en i Vasa bosatt man, som hade varit sängliggande sjuk flere månader och på vars sjukdom ingen läkare hade blivit klok. Farfar kom slutligen till den slutsatsen, att mannen led av något slags nervositet, hypokondri (grubbel).

Genast följande dag begav han sig således till den sjuke, går in till honom, där han ligger, med sin stadiga spanskrörskäpp i handen och ger karlen ordentligt stryk. Den sjuka blir rasande, springer upp ur sängen, och kör, kokande av vrede, ut „doktorn”. Men på aftonen kommer han själv till sin hårdhänte kurerare och frågar, huru mycket han är skyldig för den där kuren, som hade haft med sig ett så häpnadsväckande gott resultat.

Farfars hela väsende visade kraft och förstånd. Den höga pannan och ögonens skärpta, genomträngande blick betygade, att en kraftfull ande bodde bakom dem. Hans uppträdande var i någon grad slutet och styvt, men under ytan klappade ett varmt bjärta. Mot de fattiga var han ömhjärtad och deltagande. Med den stora mängd patienter han hade skulle han hava kunnat bliva en rik man. Men när han dog, lämnade han likväl inga rikedomar efter sig. Största delen av sin rikedom hade han ”deponerat i Guds bank”.

Den av mig förut nämnde professor Homén sade engång om min farfar” och med dessa ord vilja även vi avsluta denna vår korta minnesteckning: „Han var en storstilad personlighet. Han levde mycket framom sin egen tid. Först nu kunna vi till fullo uppskatta honom”.