Lilius betalar för järnvägen.
Teckning av Gunnar Brusewitz.

     Det var i mitten av juli 1916. Kriget pågick för fullt och det var mörkläggning alla nätter. Man fruktade ej luftbombardemang på den tiden, utan ett anfall från den tyska flottan. Ryssarna köpte fortfarande krigsmaterial och vad som var viktigare var [att] de betalade och betalade bra. Kapten Kokin som var högsta chef över arbetarna vid Hangö hade också blivit en av mina stora kunder och hans behov av sågat virke var nästan omättligt. Hallabolaget kunde inte leverera mera då allt de hade i sina brädgårdar var sålt till deras engelska och franska kunder. Jag höll på at snoka efter andra sågverk. Nu började kapten Kokin också skrika efter räls och överste Lange slutade naturligtvis inte att föra ett stort hallå om partiet vid Nykarleby som vi hoppades kunna få.
     Så en vacker dag kom Evert Jakobsson upp och talade om att han hade fått nyheter ifrån sin juristvän i Nykarleby. Järnvägen skulle utbjudas till försäljning efter stadsfullmäktiges nästa sammanträde den 15 juli.
     Vi kom överens om att Jakobsson skulle ta nattåget till Nykarleby och undersöka förhållandena där och hålla mig underrättad per telegram. Jag gav honom också uppdrag att upprepa mitt preliminära anbud på 350.000 mark för hela rälspartiet levererat vid ändstationen vid stambanan, där det skulle vägas upp och lastas på öppna godsvagnar med „okänd destination”.
     Den 15 juli fick jag ett långt telegram från honom att en annan firma bjöd precis lika mycket som vi, men begärt fjorton dagars option för att avsluta underhandlingarna med sina kunder. Stadsfullmäktige fordrade också att köparen själv skulle bryta upp rälsen och frakta den till stationen på stambanan. Jag telegraferade till honom att acceptera alla dessa bestämmelser och lämna ett raskt besked att avsluta affären.
     Den 18 juli telegraferade Jakobsson att stadsfullmäktige hade antagit mitt anbud, men att finska senaten måste godkänna försäljningen av järnvägen. Därför fordrade stadsfullmäktige att få veta vem som var den verkliga köparen. Fick han avslöja det?
     Jag svarade att han fick tala om att det var jag som var köparen men inte förrän jag definitivt var ägare till järnvägen. Så följde några dagar utan ett ord från Jakobsson och jag kände på mig att något hade gått på tok. Det hade det också. Firman Zitting i Helsingfors hade ingivit ett nytt bud och en firma i Gamla Karleby hade erbjudit 30.000 mark mer än jag.
     Nu råkade det vara så att vi just vid den tiden hade mycket gott om likvida medel och det visste bankerna. När därför stadsfullmäktiges sekreterare ringde upp min bank för att få upplysningar fick han det rätta svaret. Min kredit var mycket god. Det verkade faktiskt som om den var bättre än någonsin hade sekreteraren sagt. Aha, tänkte jag, nu tror banken att jag har faster Ina bakom mig på grund av den där svenska tältaffären. Nå det skadar inte om de tror det.
     Så fick jag ett iltelegram att jag skulle komma till Nykarleby och ta mycket pengar med mig och avsluta affären. Mitt personliga uppträdande på scenen skulle ge stadsfullmäktige intrycket att jag hyste allvarliga avsikter. Jag beslöt att inte bara fara själv utan också ta med mig Rosenbröijer och Pikulinskij samt vårt juridiska ljus Bertel Taucher.

I EXTRA SOVVAGN TILL
STADSFULLM. MÖTET

     Av någon anledning fanns det inga sovvagnsbiljetter att få på tåget. Då jag inte kunde vänta till dagen därpå beställde jag en extra sovvagn som skulle kopplas till tåget. Jag fick den också på villkor att jag betalade den vanliga kostnaden för extra sovvagn som beräknades per mil. Jag tog den på det villkoret. Om jag hade beställt ett helt extra tåg skulle det inte ha väckt mer uppmärksamhet hos järnvägspersonalen, för det var ytterst sällan någon privatperson i Finland beställde en hel sovvagn för sin egen räkning.
     Jakobsson mötte vid stationen i Kovjoki. Därifrån skulle vi fortsätta på den smalspåriga järnvägen till Nykarleby, just den som jag tänkte köpa. Under vår bortvaro växlades vår privata vagn in på ett sidospår för att stå där och vänta tills vi skulle fara tillbaka till Helsingfors.
     Lokalpressen — den österbottniska — hade blivit underrättad av stationsinspektorn om att jag hade kommit i en särskilt beställd vagn och naturligtvis hade nyheten att Nykarlebyjärnvägen skulle säljas och att det var jag som skulle köpa den läckt ut.
     „Det där tricket att beställa en egen sovvagn var den finaste reklam du kunde ha hittat på”, sade Jakobsson. „Oppositionen har försökt sätta i stadsfullmäktige alla möjliga historier om dig, för att få dem att riva upp sitt beslut.”
     Efter middagen på Stadshotellet gick vi till Rådhuset där stadsfullmäktige hade sammanträde. Där var fullt av journalister från lokalpressen Den enda frågan på föredragningslistan var försäljningen av järnvägen (De medlemmar av stadsfullmäktige som deltog i beslutet om Nykarleby järnvägs försäljning var herrar Spolander, Hedström, Damsten Fougstedt, Holmström, Casén, Roos, Finnström, Kisor, Granberg, Nordling, Björkvall och Blomberg.)
     När vi kom in slog ordföranden klubban i bordet och förklarade att då jag nu hade anlänt personligen med min „kommission” (skratt) och fått en god middag (skratt) stadsfullmäktige kunde övergå till dagens viktiga fråga nämligen försäljningen av stadens järnväg till mig.
     Jag hade placerats i en stol mitt på golvet där satt jag nu mitt för de tretton stadsfullmäktigemedlemmarna och kände mig som en brottsling inför sina domare. När stadsfullmäktige skulle höra på ordförandens rapport om förhandlingarna med min agent Evert Jakobsson och den överenskommelse som hade träffats reste sig en person bakom mig och protesterade. Det var Jakobssons „vän” juristen.
     „Jag protesterar i Nykarleby medborgares namn och jag har här fått ett anbud på 380.000 mark.”
     „Får vi se på det där anbudet”, sade ordföranden.
     „Jag gör det endast muntligt nu, men det kommer att bekräftas skriftligt så snart det är accepterat i princip”, sade juristen.
     „Ska jag förstå det så är ni villig att betala 380.000 mark kontant för järnvägen i nuvarande skick?”
     „Nej för rälsen levererad vid järnvägens ändpunkt i Kovjoki.”
     „Men ni måste själv bryta lös rälsen och lasta den på godsvagnar och transportera den till Kovjoki.”
     „Jag protesterar. Detta är första gången jag hört talas om dessa bestämmelser.”
     „Vidare, är ni beredd att i dag eller morgon vid undertecknandet av kontraktet betala en viss del av summan exempelvis 100.000 mark?”
     „Jag måste fråga min uppdragsgivare. Han bor i Helsingfors. Jag kan inte få svar förrän i morgon.”
     Så vände han sig till mig.
     „Är ni beredd att göra en så stor kontant betalning?”
     „Det är jag, sade jag och gick fram till ordföranden och bugade mig och lade fram en packe sedlar precis 100.000 kontant.

II

     „Mina herrar”, sade ordföranden, „jag skulle tro att det inte är något mer att diskutera. Vi har nu att rösta om vi ska sälja järnvägen till Lilius för 350.000 mark på villkor att han själv bryter upp rälsen och transporterar den till Kovjoki. Jag antar att vi måste göra ett lagligt kontrakt.”
     ”Herr ordförande, jag har tagit med mig min jurist och han och stadens jurist kan ju tillsammans sätta upp ett kontrakt som vi kan underteckna i morgon”, sade jag.
     Så blev det omröstning. Inte en enda en röstade emot försäljning.
     Vi låg på stadshotellet över natten. Dagen därpå gick vi till Rådhuset där kontraktet lästes och godkändes. Sedan meddelade ordföranden att senatens godkännande av järnvägen ännu inte hade kommit, men att det nog snart skulle bli klart.
     „Låt oss skriva under kontraktet nu. Senatens godkännande får komma senare”, sade jag.
     „Hur ska vi göra med de 100.000 ni betalade vid sammanträdet igår? Vill ni ha tillbaka pengarna och inte betala in dem förrän kontraktet träder i kraft?”
     Jag sade att de kunde behålla pengarna, men att jag naturligtvis ville ha tillbaka dem om senaten inte skulle godkänna försäljningen. Ordföranden sade åt sekreteraren att skriva ut ett kvitto med detta förbehåll. För att skynda på behandlingen skulle två stadsfullmäktigeledamöter fara till huvudstaden.
     Ordföranden tryckte min hand och sade:
     „Jag gratulerar. Nu är den förbannade järnvägen er. Och jag är glad att vi blev av med den.”
     Mannen hade faktiskt humor.

MITT TÅG FÅR VÄNTA

     Vi gick tillbaka till hotellet och åt middag. Medan vi höll på att äta kom portieren och påminde oss om att tåget skulle gå om några minuter och att det var bäst att vi skyndade oss om vi ville hinna med det.
     „Vad för ett tåg?” frågade jag.
     „Tåget till Kovjoki.”
     „Jaså, portieren menar mitt tåg. Säg till det att det väntar på oss.”
     „Det är inte lönt”, sade han. „Det har sin tidtabell att följa och väntar inte på någon.”
     „Ring upp stationsinspektorn och säg åt honom att jag har sagt att tåget ska vänta.”
     Han gjorde det och tåget väntade. Portieren skakade förvirrad på huvudet. Han hade tydligen inte hört att järnvägen hade bytt ägare. Men då vi måste hinna i tid till snälltåget söderut till vilket vår sovvagn skulle kopplas kunde vi inte stanna mer än en kvart. Dessutom var det andra passagerare från staden som skulle ta samma tågförbindelse och vi måste tänka på dem.
     Vi steg upp på „mitt tåg” och konduktören [Joel Ahlström] kom för att se på biljetterna.
     „Vad för biljetter?”
     „Biljetterna för resan från Nykarleby till Kovjoki”, förklarade han tåligt.
     „Varför då?”
     Han såg på mig och undrade nog om jag var berusad eller vrickad eller bara drev med honom.
     Nu blev han förargad.
     „Jag har inte tid att stå här hela dagen. Herrarna får vara så goda att visa mig biljetterna.”
     „Vi har inga biljetter. Och vi behöver inga.”
     „Jaså, står det till så. I så fall skall jag ringa upp polisen vid nästa station. Ni får förklara för dem varför ni inte behöver några biljetter.” Han var röd av ilska när han gick.
     Nå, gubben gjorde ju bara sin plikt. Han visste inte att jag var den nye ägaren av hans järnväg och följaktligen ägde en stor bit av honom också. Vi ropade honom tillbaka och talade om att vi just hade köpt järnvägen.
     „Jag har väl aldrig hört på maken”, sade han och började ursäkta sig. „Det visste jag inte. Jag har hört att det var frågan om att sälja den. Det blir tråkigt att se den här leksaksjärnvägen försvinna. Jag har arbetat här i tretton år och ingen har någonsin haft några klagomål emot mig.”
     I Kovjoki ställde vi upp oss på plattformen allihop med konduktören och tog ett foto.
     „Men hör du”, sade Bertel Taucher som var advokat. „Konduktören kunde lätt ha fått dig inbommad, för du äger faktiskt inte järnvägen ännu.”
     „Vad menar du? Vad är det nu som är på tok? Finns det någon lucka?”
     „Nej, du äger den inte förrän senaten har godkänt försäljningen.” Det hade han rätt i.
     Senaten godkände försäljningen den 3 augusti och så var Nykarleby järnväg helt och definitivt min.