Nykarleby järnvägs försäljning.

Försäljningen av stadens järnväg har givit anledning till polemiska
uttalanden i Åbo Underrättelser, vilket blad ägnat frågan två ledare.
Vi anse det överflödigt att från vår sida ytterligare behandla frågan, så
mycket mer som stadsfullmäktiges ordförande dr K. J. Hagfors redan i Å. U. låtit införa en förklaring, varom vi kunna förena oss.

Vi återgiva här nedan Å. U:s första artikel och dr Hagfors' svar därå, båda godkända av K C [Krigscensuren].

Krigshändelser och börs-hausse, säger Å. U., ha icke lyckats helt och hållet undanskymma en av de senaste dagarnas anmärkningsvärdaste inhemska notiser: meddelandet om att Nykarleby stadsfullmäktige beslutit sälja Nykarleby järnväg till affärsmannen Lilius, som omedelbart träder i författning om bortförandet av skenor och all övrig materiel.

Beslutet är ju i själva verket högst uppseendeväckande. En stad, som under en lång följd av år ihärdigt arbetade på att få en järnväg, som förklarades för densamma och dess fortbestånd utgöra ett livsbehov, avyttrar efter det att banan äntligen fåtts till stånd — bl. a. — tack vare statssubvention och trafikerats i mera än halvtannat årtionde densamma, och, märk väl, icke åt ett företag eller en person, som skulle fortsätta driften, utan åt en jobbare, som flyttar bort alltsamman till fromma för materielbehov i andra delar av landet — eller kanske utanför detsamma.

Man har i staden där uppe försvarat sitt beslut med eller kanske rättare sagt byggt detsamma på det förhållande, att banan egentligen icke burit sig. Detta skäl äger emellertid ej någon verklig hållbarhet, dels emedan det i och för sig från början varit klart att banan ej skulle bli direkt rentabel, dels emedan de senaste åren på grund av de yttre förhållandena ju helt enkelt måste medföra t. o. m. avsevärda förluster. Dessa ha dock att döma av meddelanden i pressen icke varit större än att staden bort kunna bära dem, detta särskilt med hänsyn därtill att den indirekta nyttan för Nykarleby av dess järnväg säkerligen uppvägt den bokförda förlusten.

Det är föga uppmuntrande att överhuvudtaget nödgas bevittna en dylik klenmodighetspolitik och särskilt grämande verkar detta, då det är fråga om en av våra få svenskspråkiga städer här i landet, en stad, som borde göra allt för sin utveckling och förkovran och ej låta sig nederslå av mera eller mindre tillfälliga och i alla händelser alls ej skrämmande motgångar. Det förvånar oss ingalunda att t. ex Helsingin Sanomat med ett medlidsamt leende avfärdar denna egendomliga åtgärd från en av landets städers sida. Och det åberopade bladet har nog ej så orätt, då det gör gällande, att här nu föreligger en fråga av nog så allvarlig art: frågan om återbetalandet av statssubventionen.

Nykarleby stad kan nästa år fira trehundraårsminnet av sin grundläggning. Det var nämligen år 1617 Gustav II Adolf avlade staden, vars privilegier äro från 1620.

Det förefaller, som om staden kunnat finna på en lämpligare förberedelse till högtidlighållandet av sitt jubileum än avlägsnandet av den som i våra dagar med rätta anses såsom oumbärlig när det gäller ekonomiskt fortbestånd och utveckling och bibehållandet av kulturell livaktighet. Snart skall en skenlös banvall löpa fram där genom bygderna, vittnande om bristande présence d'esprit och om klenmodighet hos dem, som träffat avgörandet. Att hoppas är blott att den tid skall komma snart, då man skall ångra sig och skrida till åtgärder för botande av en skada, som ju är allvarlig nog, men som kan korrigeras, om man ej tövar alltför länge. (K C.)

Det ovannämnda svaret härå lyder:

Sedan Nykarleby stads representanter vid flere lantdagar förgäves petitionerat om järnväg till staden, lyckades en lantdagsman på 1890-talet genom sin praktiska duglighet skaffa staden en statssubvention för banans byggande. Detta gjorde han egentligen utan uppdrag av staden, och man ställde sig till en början mycket tveksam beträffande subventionens emottagande. Flertalet intresserade sig emellertid för saken, och banan byggdes.

Vad de betänksamma befarat, visade sig snart vara en verklighet: banan blev dyrare än man beräknat, och inkomsterna kunde inte betäcka räntan och amorteringen på det upptagna järnvägslånet. Såsom en notis i Å. U. nyligen gav vid handen, har banan givit ungefär 3/4 procent på det nedlagda kapitalet. Tack vare utminuteringsbolagets vinstmedel har rörelsen kunnat bedrivas under de gångna åren.

Nu håller denna inkomst k på att sina ut, och om detta skulle ske, finge staden vara beredd att höja uttaxeringen, varöver man redan klagar, med omkring 50 procent, vilket vore en högst allvarsam sak.

Då köpeanbud senaste vinter gjordes, sammanträdde stadsfullmäktige till förstärkt antal, och beslöts därvid utan meningsskiljaktighet att försälja banan, och samtidigt beslöts även att reservera köpeskillingen för byggandet av en ny och för staden ändamålsenligare järnväg, sedan järnvägslånet återbetalats. Då lokomotiven äro slitna och materielen likaså, ansågs det beräknade priset synnerligen förmånligt.

Undertecknad var icke närvarande vid försäljningen utan blott vid förberedelserna, men har jag genom enskilt meddelande erfarit, att subventionen, som i tiden beviljades staden, innehålles av statsverk; tills banan åter försättes i trafikabelt skick.

Det är sålunda icke av klenmodighet utan av omtanke för stadens framtida bästa, som denna försäljning ägt rum. Ett sådant tillfälle, som nu erbjöd sig, hade knappast återkommit. Och med den erfarenhet och de resurser, staden förvärvat genom försäljningen, bör det, sedan normala tider inträtt, vara lätt att bygga en ny bana, i synnerhet om Nykarleby stads betydande fors kunde leverera behövlig drivkraft. Staden har nämligen kvar den exproprierade marken, banvallen, broarna och byggnaderna. Man får dessutom hoppas, att den omkr. 4 kilometer långa bansträckan till hamnen icke behöver återställas, då all ångbåtsfart upphört.

I Nykarleby fruktar man därför icke alls det 300-årsminne, varom Å. U. talar. (K C)

*

I sin senare artikel försöker Å. U. nederlägga de i ovanstående förklaring gjorda uttalandena, men då något väsentligt i sak icke framhålles, kunna vi här förbigå innehållet däri.