Den finska bataljonen i Tyskland.
En svensk, Gösta af Geijerstam, som varit i Tyskland under kriget, skriver följande korrespondens till Norska Aftenposten, som även införd i ÅU här återges.
”Jag satt på tåget mellan Berlin och Hamburg, det var i augusti 1915, på väg till Lochstedter Lager och de finnar som voro där för militär utbildning.
Jag hade sökt och blivit antagen som frivillig i preussiska armén. Att jag i stället för att inträda i ett tyskt regemente kom med bland finnarna är för vidlyftigt att här omtalas.
Lochstedter Lager ligger ett par timmars järnvägsresa norr om Hamburg i ett trist, flackt landskap med ljunghedar och äkttyska furuskogar. Långa gator, vilka huvudsakligen äro bebyggda med provisoriska baracker för upplag av soldatutrustning, små kaféer och ledsamma kaserner av tegel eller långa baracker av plåt — uppförda för de franska fångarna som togos under kriget 1870, som byggt hela lägret. Innanför det avspärrade kasernområdet, till vilket civila ej äga tillträde, fanns ännu en plats omgärdad av taggtrådsstängsel och skyltar med ”Tillträde på det strängaste förbjudet” i stora bokstäver. På en skylt över ingången lästes ”Utbildningstrupp, Lochstedter Lager”. Där höllo finnarna till.
Då jag kom dit fanns det knappt 200 man — fördelade på två kompanier. De hade varit där ett knappt halvår, men hade först nyligen utrustats med uniform. Tidigare hade de använt boyscoutsuniformer. De hade inte tillåtelse att lämna det inhägnade området, voro förbjudna att umgås med tyska militärer o.s.v.
Av många skäl fäste man stor vikt vid, att det hela hölls hemligt, men chefen — major Maximilan von Bayer hade så många besynnerliga påhitt, att de vildaste rykten cirkulerade i trakten, bl.a. efter ett besök i Hamburg, där finnarna väckte sensation i operan, utstyrda som de voro — vuxna, skäggig män i barnuniformer. Vi blevo tagna för armenier, bulgarer, men dock mest för svenskar — nå ja ett par av våra egna underofficerare voro icke bättre underrättade. I slutet av september anlades jägaruniform. Officerare utnämndes inom avdelningen. — De buro sina gradbeteckningar på skuldran i form av breda eller smala silverband, varierande till antal enligt rang. De hade ej heller vanliga tyska benämningar för olika grader. En korpral t.ex. kallades Hilfsgruppenführer, en underofficer Gruppenführer uppåt till Zugführer, Oberzugführer och Hauptzugführer. Det sista motsvarade ungefär major. De finska officerarnas grad gällde dock inom den finska avdelningen, och de måste göra honnör för alla tyska officerare. Man kunde sålunda se en finsk major stå i givaktställning, då han talade med en tysk korpral. Vartill alla dessa löjligheter skulle tjäna, vet antagligen endast major Bayer. Det lär ha varit kejsaren som sagt, att han ej önskade att finnarna, som icke voro tyska medborgare, skulle likställas med tyska soldater. Vad vi egentligen skulle användas till, visste ingen — utom de som sutto i höga krigsdepartementet, och de talade inte om det. Den ursprungliga planen — och det var under förutsättning, att den skulle genomföras, som de första anmälde sig — var, att vi skulle erhålla vidsträckt utbildning i modern krigföring för att senare sändas hem och deltaga i uppställande av en finsk upprorsarmé.
Svårigheterna att komma ut ur landet voro emellertid oerhörda, och det var ej många som lyckades slippa ut. Utbildningen av dessa, som anlände med veckors och månaders mellanrum, blev otroligt långvarig och osystematisk. Tyskarna rensade sina fångläger från finnar, mest sjömän, och bland dessa fanns en hel del tvivelaktiga element. En energisk agitation bedrevs i de skandinaviska länderna av finsk-tyska agenter, som hade sitt huvudkvarter i Stockholm under Hauptman Hell — med huvudkontor i Karungi, Umeå och Malmö, där finnarna mottogos av män, vilka hade vissa kännetecken. Därifrån gick vägen via Trelleborg, Sassnitz–Stralsund till Hamburg vidare. Som kuriosum kan nämnas Stockholmskontorets telegrafadress: Lolebesto-Lockstadter Lager, Berlin-Stockholm.
Alla våra brev blevo sända till en extra censur i Berlin och därifrån med kurir till Sverige där de postades, försedda med svenska frimärken. På det sättet kunde finnarna utan att röja sig korrespondera med hemlandet. Det fanns t.o.m. svenska brevkort till salu i lägret — och i samband med det ett svenskt och finskt bibliotek. Finnarnas huvudväg gick till en början över Torne älv till Karungi. Ryssarna började emellertid redan då få kännedom om saken och gränsen spärrades med taggtrådsstängsel, talrika vaktposter och ridande kosackpatruller.
Då isen lade sig över norra delen av Bottniska viken fingo finnarna en ny väg — över Kvarken till Umeå — 30—40 timmars hård skidtur — många blev efter och fröso ihjäl. Den vägen kommo de bästa och präktigaste av avdelningen, karelare, savolaxare, österbottningar, stora starka karlar, som tågade in i lägret, iklädda pjäxor, väldiga skinnmössor och stora krokiga knivar, karlar som trodde att nu skulle de få gevär och en bajonett för att genast gå lös på fienden.
Språket orsakade stora svårigheter och mycken tidsspillan — största delen kunde endast finska — en del bara svenska och högst 20 % förstodo eller talade tyska. Därtill kom omkring 20 letter från Östersjöprovinserna, som anmält sig som frivilliga, och som till finnarnas stora förargelse stuckos in i avdelningen. De talade endast tyska — ett avskyvärt, obegripligt judeidiom. Under övningarna ledde denna språkförbistring till ytterst humoristiska missförstånd. Lektionerna i tyska hörde till den dagliga undervisningen, men de flestas kunskaper sträcket sig ej över de allmänna kommandoorden. Som hjälp tryckets finsk-tyska parlörer och utdrag ur tyska militära böcker översattes till finska. I november räknade avdelningen ungefär 1 000 man. Det talades om en förestående landstigning av tyska trupper i Finland, men mera än rykten ledde det ej till. Faktum är väl, att Tyskland från början satt hela historien i scen i hopp om aktivt stöd från Sverige. Tyskarna hade också utan tvivel räknat med långt större antal frivilliga — det fanns eventuellt plats för 30 000 man, men avdelningen har knappast någonsin överstigit 3 000. Att det ej kom flere, berodde som sagt på de stora svårigheterna att komma bort från moderlandet och på att vida kretsar i Finland — där saken man och man emellan var allmänt bekant– icke trodde, att den rätta vägen för Finlands frihet gick genom Tyskland. Detta har ju också visat sig vara riktigt, så vitt man kan döma under denna upprörda tid.
Jag sökte mig bort i april 1916 — och lyckades, antagligen emedan jag inte var tysk medborgare. Redan då var misstämningen stor bland finnarna. det gick rykte om att avdelningen skulle upplösas och de enskilda medlemmarna skulle stoppas in i tyska regementen. Allmänna meningen var: Tyskland har nog med sitt eget, de kan intet göra för oss. Majoren sade mig öppet, då jag tog avsked, att avdelningen skulle ut i maj, en reservbataljon skulle bildas för dem, som möjligen kommo senare, resten skulle till ostfronten helt enkelt för att fylla en eller annan skyttegrav Att de även kommo ut, vet jag dels genom direkta hälsningar, dels av ryska meddelanden om finnar som blivit tagna till fånga. Men att dessa män, som ryska sensationsmeddelanden berätta, skulle ha för avsikt att gå Tysklands ärenden mot det nya Ryssland, är absolut uteslutet, — att de däremot förhålla sig avvaktande kan man lätt förstå. Finnarna i avdelningen hade ingen personlig sympati för tyskarna — kan hända på grund av den behandling, för vilken de utsattes från tyska officerares sida; dessa behandlade dem så som man blir behandlad i en preussisk kasern och kanske ännu något strängare.” (K.C.)
|