Barndomstidens       
       minnen förena.

[1947]

Då hembygdens tidning även i år genom ett speciellt emigrantnummer vill ihågkomma våra fjärranfarna döttrar och söner, vilja vi sända dem en hjärtevarm hälsning. Ingen annan högtid är såsom julen ägnad att återföra tankarna till barndomshemmet.

”När ljusen ska tändas därhemma”, älskade våra män i korsurna sjunga under krigets hårda tid, och då kändes det varmare än eljes i deras sinnen. Då kom hembygden, hemmet och de kära där dem så nära, att svårigheterna för en stund kunde förgätas, och man anade den stora dag, då skotten skulle tystna, och den trötte krigsmannen skulle få återvända till sina kära. Detta har nu skett för länge sedan, men det är många svårigheter, som kriget medfört, vilka tyckas vara hart när omöjliga att övervinna.

Utan överdrift kan sägas, att samhället är i gungning. Alla ha benägenhet att blott tänka på sitt eget bästa. Alla samhällsklasser tycka sig vara betungade hårdare än de andra. Och för att få sin ställning förbättrad tillgriper man strejk som botemedel. Arbetarna, vilka tidigare hade nästan monopol på strejken som kampmedel, äro inte mera ensamma därom. Jordbrukarna äro redo att inleda leveransstrejk för att få sina lönekrav erkända. Under all denna söndrande kamp rullar inflationsvagnen med stor fart framåt. Markens värde är nu knappast mera tiondedelen av förkrigsvärdet. De små spararna, vilka slitit och släpat och gnidit och sparat för att ha en liten tröst på ålderdomen i form av en sparbanksbok, få småningom, när de sista arbetskrafterna äro uttömda, anhålla om plats på kommunalhemmet.

Denna bild är ingalunda ljus, men tyvärr alltför sann. Ingen synes på allvar vilja erkänna, att vi blivit något fattigare under tvenne förhärjande krig. Vi förlorade kriget, och vi hålla även på att förlora freden. Troget och träget arbete kunde måhända ännu rädda oss, men lusten tycks ha svårt att göra sig hemmastadd efter kriget. Därför kunna vi med skäl ha onda aningar inför framtiden.

Men även ljusare bilder kan manas fram. Vid Matapall dåna sprängskotten, där den nya järnvägen småningom skall bli verklighet. Det ingen tidigare kunde ha trott, skulle bli verklighet, det synes nu kunna ske. Snart skall Nykarleby inte mera vara isolerat utan knytas an till rikets övriga järnvägsnät. När emigranten nästa gång hälsar på i hembygden, behöver han inte på Kovjoki station leta efter Ahlströms postlåda; den har för länge sedan upphört att gå. Trunkarna och kappsäckarna måste väl stuvas om ett tag, men det blir i en rejäl järnvägsvagn. Den gamla ”bässen” är definitivt död, och ingen sörjer honom. Den nya kommer att ha full bredd och äga säker stabilitet.

[Myndiga herrarr och ”en rejäl järnvägsvagn”
vid invigningen den 29 augusti 1949.
Ur Anders Fors järnvägssamlingar.]

Om nu tillfrisknandet går långsammare än vad vi trodde och hoppades, ha vi inte tappat modet. Plogen skär alltjämt fåror i fädernas jord, och vilja att uträtta något till bygdens bästa och dess förkovran både andligt och materiellt lever stark hos de flesta, som här bygga och bo. Sjukdomstecknen i samhällskroppen skall förvisso småningom utplånas och ett lyckligare släkte växa fram. När julens klockor ringa i by och bygd, då glömma vi ännu en gång svårigheterna och låta det gamla budskapet om frid på jorden och en god vilja lysa upp vår tillvaro. Då mötas våra tankar över land och hav, och u intet skiljer, ty barndomstidens minnen förena.