Juthbacka teaters föreställning 1971

Österbottningar

Nykarlebydagarna får
finansiera sommarteatern

Det är sju föreningar bakom Nykarlebydagarna och jag är inte rädd för att ekonomin inte skall reda upp sig. Detta säger Raymond Segerwall, ordförande i NUFS, på tal om sommarteatern i Nykarleby. Det visade sig nämligen, när man behövde pengar till de löpande utgifterna, att det inte fanns några och Segerwall menar att alla var medvetna om det från början.

Det finns ingen kostnadskalkyl för teatern och heller inga direkta anslag, men man hoppas klara det ändå kanske t.o.m. utan att låna pengar. Segerwall medger dock att pjäsen, Österbottningar, var vidlyftigare än vad åtminstone han hade föreställt sig från början.

Det var Bengt Åsbacka och Helmer King som satte fart på
teaterplanerna i Nykarleby. De säger sig ha fått uppfattningen att det fanns pengar. Någon budget har de inte att bygga på och har heller ingen klar uppfattning om vad det kommer att kosta. Det var, säger Åsbacka, först när vi ville ha pengar som man påstod att jag är kassör och jag har ju inga slantar.

Cirka tusen personer räknar Segerwall med i publik och han vill att man skall ta ut ordentligt i inträde. Går teatern med förlust, menar han, kommer den ändå att kunna finansieras med inkomster från övriga arrangemang i samband med Nykarlebydagarna.

— Ingen har ännu frågat mej vad jag skall ha för mitt jobb, säger Majlis Granlund. Inte heller Harry Öhman vet vad dekoren kostar. Vi blev engagerade och man lät förstå att pengar fanns. När sedan pengarna för virket skulle fram, visade det sig att det inte fanns några. När tiden gick och ingenting hände, gjorde vi som spelar upp en lista i ett antal punkter med krav, som måste uppfyllas om vi skall kunna spela. De kraven har nu godkänts och man ämnar om det behövs ta växlar på de löpande utgifterna och hoppas att publikintäkterna skall förslå.

Repetitionerna pågår sedan en tid på älvstranden ute vid Juthbacka, där sceneriet byggts upp under Harry Öhmans ledning genom talkoarbete.

Dräkterna hade man ursprungligen hoppats få låna från ett finskt teatersällskap, men det visade sig senare att de själva spelar just österbottningar i sommar. Återstod således bara att skaffa kläderna.

Under många och långa kvällsläsningar under våren har pjäsen tagit form. Det är temperamentsfulla gestalter som skall tolkas och en dramatisk handling.

— Får vi inte fram det äkta finska svallande blodet, så får vi väl nöja oss med det äkta finlandssvenska, skämtar fru Granlund, som dock tror på Nykarlebyamatörerna och deras förmåga att gestalta österbottningar. Spelglädje kommer vi åtminstone att få se, säger hon.

Kaffepaus i scenerisnickrandet. Harry Öhman med bl.a. bröderna Häger. Förstoring.

Teateramatörer
gjorde succé

På söndag är det premiär för två sommarteatrar, Kalas på Stundars och Österbottningar. Glimtar ur båda föreställningarna gavs under Sverige-turnén, överst Inger Söderman-Backman och Börje Lång som framträder
i Solf [utelämnad] samt på undre bilden Saga Björkman och Boris Bränn från Nykarleby.

*     *     *

Vi gör Österbottningar
som de alltid har gjorts

”DENNA SLÄTT har lärt sina bebyggare att älska friheten. Den bittra kampen för tillvara har tvingat dem att lita på sig själva och har samtidigt gjort dem hårda. Men folket här är präktigt. Det är elakt bara mot dem som själva gett anledning. De här människorna är som floden där, som lugnt och fridfullt flyter i sin egen fåra tills den av en eller annan anledning svämmar över. Men då har den inga gränser. Den förstör allt som kommer i dess väg” osv. Det var en replik ur österbottningar, ett försvarstal för vårt beteende och vårt lynne.

Så fina och stolta ord skrev Artturi Järviluoma för snart sextio år sedan. Om vi idag inte lever upp till de orden — om vi tycker att de är dammiga och banala — vem skall vi då klandra?

Vi vill spela upp Österbottningar i sin gamla version, visserligen med strykningar i texten, annars blir den för lång för våra myggiga utekvällar. Vi har inte gjort någon engagerad nutidsteater av pjäsen, trots att det är brukligt att damma av gamla pjäser på det sättet. Vi håller oss till gamla texter, spelar efter egen förmåga och egna resurser och vi hoppas att ”rör” pjäsen Dig inte så kanske den ”roar”.

Vi vet att det skulle ”låta” mycket bättre med en manskör som skulle uppträda som huliganer och sjunga ut sitt vilda humör. ”Rollernas” folkvisor skulle säkert slå kraftigare om skolade röster till musik skulle ljuda ut orden. Vi är ju inte heller rutinerat scenfolk, men vi blir väl det så småningom om vi får spela.

Nå det där är ju inget att se tänker Du säkert nu. Visst — de rader Du just läst det är bara fakta, österbottniskt ärligt och rakt på sak. Inte är det ju så skralt ändå för vi äger ju det viktigaste — spelglädje. Vi gillar våra roller och alla har vi satsat var ”sisu” på att få en föreställning att spela upp för Er. Kan andra spela sommarteater, bör vi också kunna det, kan andra skapa tradition kan väl vi också

Maj-Lis Granlund

[Förstoring.]

Bygdespel som slog

Premiärerna avlöser varandra på den Österbottniska sommarteatern dessa dagar. I Nykarleby gjorde paret på bilden ovan, Kajsa och Salttu, stor lycka i Österbottningar. Värdinna på Kalaset på Stundars var Inger Söderman-Backman, på bilden [utelämnad] i samspråk med en gäst.

Båda spelen slog. Det kom massor med folk och man var till freds med det som bjöds, på Juthbacka skådespel, på Stundars bröd, klimpsoppa och gröt också.

Närmast i premiärtur står Korsholmsspelet i morgon och Närpes teater på lördag.

Mera om premiärerna på mittuppslaget.

*     *     * 

Där hoppar elefanter som loppor

Att få elefanter att hoppa som loppor. Det är svårt och det är det som är regissörens uppgift, påstod Bosse Kronqvist som representant för skådespelarna när han tackade regissören Majlis Granlund efter premiären av Österbottningar i Nykarleby på söndagskvällen.

Publiken log och några förstod kanske hur svårt det kan vara att få en hop människor som man aldrig sett förut att spela teater. Dessutom var det många som aldrig agerat på en scen tidigare, åtminstone inte i så stora sammanhang. Några visste också att det faktiskt är skådespelartruppen med fru Granlund i spetsen som ligger bakom det mesta av förberedelsearbetet, dräkter, rekvisita, talkojobb med dekoren osv, att många var ganska trötta efter några hektiska veckor med rolläsning, repetitioner — på slutet varje kväll — och dessutom allt ansvar och jobb för att få det hela att fungera praktiskt.

Och man lyckades. Det var nog de flesta ense om efter premiären. Jag var glatt överraskad och jag hörde många andra som var det. Nykarleby-föreställungen av Österbottningar är bra, med många välfunna typer och en spelglädje som lyser.

Det kom mycket folk till premiären. Där var minst femhundra personer — många, många emigranter. Man hörde mycket rikssvenska och en del engelska också talas bland publiken. Få Nykarlebybor syntes i vimlet — de flesta var från nejden omkring — men så var det verkligen ett rikt utbud av evenemang i staden under helgen: invigning av församlingshemmet, kyrkoherdeinstallation [Mikael Sandell], sommarfest och cirkus och så det strålande vädret, som lockat många ut i skärgården.

Publiken älskade dem

Kontakten mellan publik och aktörer knöts omedelbart. Folk lät sig tacksamt roas — skrattade ibland —kanske åt att de såg en släkting, en bekant, en granne på scenen, men också åt typerna och åt replikerna som ofta är mycket roliga.

Drog ned applåder mitt under spelet gjorde t.ex. flera gånger paret Kajsa (Saga Björkman) och Salttu (Boris Bränn) vars äktenskapliga uppgörelser var både roande och rörande. Det var Kajsa, med sin lediga tunga och mustiga språk och bra kompletterad av Salttu, som knöt ihop spelet och gjorde stämningen mellan publik och scen smått förtrolig. Publiken älskade det roliga paret och visade det tydligt.

Två skott i benet

Det är kanske fel att plocka ut enskilda i en amatör grupp. Alla gjorde en fin insats nu och har gjort det under förberedelserna. Jag vill ändå berätta om Bosse Kronqvist, som gjorde en bra Jussi och som faktiskt blev skjuten på slutet — inte bara på låtsas. Man hade under repetitionerna skjutit den lösa laddningen i golvet, men på premiären fick Jussi två skott i benet. Det blev hål både på byxorna och på skinnet och sved rejält.

Anttis bror Heikki (Steve Liljedahl) läser högt för Jussi om nykterheten.

Jag vill också nämna den ungflicksglada Lisa (Helena Häggström), Jussis käresta, som gjorde sjungande och ridande entré och skälmskt flirtade med sin vän och hennes motsats den allvarliga Maja (Birgitta Helsing) Jussis syster, som slutit sig till ”skörtafolket” sedan fästmannen Antti (Bengt Åsbacka) fängslats för slagsmål med skomakaren.

Blacken får en klapp av Lisa, den glada pigan,
som så småningom ämnar bli husmor på gården.

Pjäsen har kortats ned till två timmar och vad man strukit är främst sångerna och de långa monologerna. Kvar av dem är bara det som för handlingen vidare.

Folkdans och musik gjorde föreställningen fyllig och till det bidrog utan tvivel också de båda hästarna som kördes och reds ut och in i Harry Öhmans snygga sceneri. Bilden gjorde sig mycket bra i den gröna Juthbacka-parken med älven som bakgrund.

Det är klart att det fanns brister här och där i föreställningen. T.ex. att ljudet kom bort ibland och att man på de bakre bänkraderna hade svårt att höra och så kanske att aktörerna blandade samman dialekt och högsvenska. Några spelade också över ibland, men helhetsintrycket var gott.

Vad är nästa

Det var en nöjd samling amatörer som efter premiären kopplade av med kaffe underhållna av de spelmän som medverkat. Man kände på sig att man lyckats och var lite betänksamma bara över en sak och det var att publiken fnissade åt den dramatiska slutscenen. Det var ju inte riktigt meningen.

Också Majlis Granlund var nöjd. Hon var väl värd de mängder av blommor hon fick och speciellt glad över en sak!

— Harri själv (Torsten Häger) som utom sin roll haft en stor del av snickrandet på sej frågade efteråt: vad skall vi spela nästa gång, berättade hon.

Österbottningar har väckt teaterintresset på allvar bland de medverkande.

— Varför skulle inte vi kunna spela sommarteater när andra kan, frågas det i programmet. Ja, varför inte.

Frågan om gästuppträdanden blir det i alla fall. Närpes och Sundsvall har nämnts. Nykarlebyamatörerna skall få visa att de kan.