I teatern blir alla systrar och bröder,
oberoende av ålder

Det började med ett brev 1971. Brevet skickades från Nykarleby ungdomsföreningars sammanarbetsorgan (NUFS) till Boris Bränn och däri tillfrågades om han skulle tänka sig en roll i pjäsen Österbottningar som skulle sättas upp till Nykarlebydagarna. Boris hade inte spelat teater sedan han deltog i en eller annan skolpjäs i slutet av 50-talet men tyckte det lät riktigt roligt, så han traskade till Juthbacka, och där startade en amatörteaterkarriär som inte kan utmanas av många finlandssvenskar.

Österbottningar i regi av Majlis Granlund blev en succé och sågs av omkring 2000 personer under Nykarlebydagarna, och de medverkande fick förstås blodad tand. På hösten bildades teaterföreningen Juthbacka Teater och Boris blev dess ordförande för tolv år framåt.

En liten kvick Esko

Följande år satte föreningen upp pjäsen Sockenskomakaren och Boris fick som rollfiguren Esko helt otroliga recensioner, bland de bästa han någonsin fått.

− Esko var i originalversionen en väldigt stor och klumpig karl, jag vägde strax över 50 kilo och var liten och kvick, så det var säkert en del av hemligheten med att figuren blev så omtyckt.

De tre kilona över 50 han vägde i början av sommaren gick han dessutom ner på grund av all den energi han lade ner i pjäsen.

– När vi hade söndagsföreställningar på eftermiddagarna brukade vi lägga ut våra handdukar i åbranten att svalka oss med.

Lovorden haglade i tidningsrecensionerna, och så här i efterhand är det en av de roller Boris själv minns med mycket värme. I Österbottniska Posten den 6 juli 1972 skrev signaturen ”Cander”:

”Skomakarsonen Esko, Boris Bränn, som är en centralfigur i Kvivi-komedin från 1864, spelade ut med liv och lust genom alla de motgångar som mötte honom i pjäsen.”

Vasabladet strödde kritikerrosor lika givmilt:

”Från början skall det dock sägas att det sånär hänger på en person denhär gången: Boris Bränn som Esko – för den skull behöver inte de andra rollerna undervärderas – men det är bara så. – Eskos roll är konditionskrävande – inte minst vad rösten beträffar. Han far runt som en virvelvind på scenen och hans svada är fruktansvärd. Hans första fylla t.ex. är en av höjdpunkterna i spelet. Esko är ömsom förtvivlad, ödmjuk och fast besluten att behärska sig och däremellan när sinnet rinner på honom som en furie med envisheten lysande omkring sig.”

Också Sockenskomakarna regisserades av Majlis Granlund som var Juthbacka teater trogen ända till 1986. Nästan varje år i femton års tid regisserade hon en pjäs i Nykarleby, och hon började kalla Juthbacka Teater för ”sin teater”.

”Visst är han den ömt avhållne gamla narren med sinne för komik och djup filosofi. Han tar dagen som den kommer och förställer sig inte – en person vi har mycket att lära av.”

Så skrev Jakobstads Tidning i mars 1989 efter premiären på Nalle Puh, där Boris Bränn hade titelrollen. [Bränn spelade Nalle Puh också långt tidigare, d.v.s. 1972.]

Skådespelare, regissör, scenograf m.m.

De första tretton åren spelade Juthbacka Teater sommarteater inomhus i parken nedanför Juthbacka gård. Boris, fru Kerstin och döttrarna Ann-Christin och Åsa bodde i hans hemgård på andra sidan älven, så vägen till repetitionerna var kort.

1984 köpte föreningen den gamla biografen Scala och efter det har man i huvudsak spelat teater inomhus sommartid. Revyerna, som kallas kabaréer i Juthbacka teaters tappning, har blivit högt uppskattade, liksom de farser och barnpjäser man spelat genom åren. Och i de flesta av dem har Boris varit med. För det mesta som skådespelare, men också som regissör, scenograf, ljud- och ljussättare och snickare, ibland alltihop i samma pjäs. Han har många kulisser och scendekorer på sitt samvete, denne mångsidige man.

– Vi anlitade Harry Öhman som scenograf i flera år, och han lärde mig en hel del om scenografi. Harry var svensk, gift med Majlis Granlund och gjorde ”häftiga” scenografier som verkligen inte hörde till vanligheterna i österbottnisk amatörteater på 70-talet.

1978 gjorde Boris första gången scenografi i en pjäs. Det var i Bröderna Östermans huskors där han var med också som skådespelare och snickare.

Men Boris har spelat på också andra scener än Juthbacka och Scala. 1976 var han med i Wasa Teaters uppsättning Hulda av Hella Vuolijoki, och det är en vinter han minns särskilt väl.

– Det var oerhört lärorikt, men väldigt arbetsamt också. Till skillnad från de andra skådespelarna hade jag ju ett jobb att sköta på dagarna. Så jag pendlade mellan Nykarleby och Vasa, jobbade på dagarna och spelade teater på kvällarna. Jobbet i Bennäs började sju på morgonen, så jag jobbade till 15.30, sen iväg till Vasa med min lilla Fiat 600. Föreställningen slutade fram emot 22-tiden och sen var det bara att köra hem och sova innan det var dags att gå till jobbet igen.

Under repetitionstiden bodde han dock i Vasa, annars hade det inte gått.

Han har också gjort en del tv, bland annat spelade han med i Åke Lindmans film Landet vi ärvde.

– Där var jag bydåre, och jag hade faktiskt en förebild i en man som bodde i Munsala tidigare.

Boris Bränn som länsman Georg Ludvig Herpman i Tilda av Lena Frilund 2001.

Kluriga gubbar och dramatiska roller

På 90-talet började han längta efter att göra lite andra roller än de ”roliga gubbar” i de farser och revyer som varit Juthbacka teaters huvudsakliga repertoar.

– Det känns bra att göra lite mer dramatiska roller ibland också. Jag har nu gjort en del kluriga gubbar genom åren.

När Juthbacka teater satte upp Tom Wilhelms pjäs Kvar i ljuset 1990 ruskade det om en hel del i amatörkretsarna.

– Det var rena Lars Norén-dramatiken och handlade om far-son-förhållandet, väldigt gripande. Pappan som jag spelade var gammal militär, veteran från kriget, och av hans två söner valde en den militära banan medan den andra var vapenvägrare. Det var många veteraner som såg pjäsen och kom fram efteråt och sa att de kände igen sig. På den här tiden var ju inte krigsveteranerna särskilt uppskattade ännu.

1995 satte han upp Fadern av Strindberg på Scala, en pjäs som ingen finlandssvensk amatörgrupp vågat sig på.

– Det var en mycket känslosam pjäs att göra, alla skådespelarna grät på riktigt i slutet av varje föreställning.

Här pågår en radiobandningav hörspelet Vitt av Dubravko Mihanovic. Boris Bränn är målarmästaren, Markus Mäenpää målarlärlingen. Hörspelat gjordes på Nykarleby-mål 2002. [Förstoring.]

2002 gjorde han radiopjäsen Vitt av kroatiern Dubravko Mihanovic på Nykarlebydialekt tillsammans med Markus Mäenpää. Pjäsen spelades in på Scala, och Boris och Markus var iklädda målarkläder och målade faktiskt under tiden de spelade pjäsen. Radiopjäsen fick strålande recensioner, och Hufvudstadsbladets recensent förvånades över att pjäsen kunde låta så mycket bättre på dialekt än i den högsvenska versionen som gjorts tidigare.

Bra recensioner är han förresten bortskämd med, Boris. Han kan bara erinra sig en enda gång då han fått dålig kritik.

Samma år sattes Dasset eller huset på landsvägen av Evert Huldén upp på Scala i regi av Boris som också gjorde scenografin, snickrade och skådespelade i pjäsen. 2003 regisserade han handikappade barn i pjäsen Rödluvan i Munsala skola, en erfarenhet som han minns med särskild glädje.

– Vissa föräldrar grät när de fick se sina handikappade barn på scen, för detta var ju barn som inte fått uppträda tidigare.

Sådana ögonblick lever han länge på, Boris. För det är i det han ser teaterns fascination, i människorna och känslorna.

– I varje produktion växer man samman i ensemblen. Det är så kolossalt intensivt när man håller på, alla blir systrar och bröder och åldern spelar ingen roll.

Som exempel tar han Fadern där han själv spelade fadern och dotterns gjordes av en trettonårig flicka.

– Hon studerar numera, men vi håller fortfarande kontakt. När hon skulle konfirmeras måste hon först döpas eftersom hon inte hade blivit det tidigare, och då bad hon mig bli fadder. Det är något speciellt med de människor man spelat teater tillsammans med.

Reslysten pensionär med teater på programmet

Numera är Boris sjukpensionär efter att bokstavligen över en natt plötsligt förlorat hörseln nästan helt. De senaste åren har han därför legat lite lågt, men han har inga planer på att överge teatern, och vintern 2004 ställde han sig på scen för första gången sedan hörseln svek.

– Det gick bra, jag har en bra hörapparat så jag kommer nog att kunna spela teater framöver också.

Personer med praktiskt hantverkskunnande är ofta en stor tillgång för en teater, och Boris Bränn har skickligt kombinerat snickarens och skådespelarens insatser.

Böcker är en annan av Boris passioner. Han läser mycket, speciellt nu som pensionär. Helst läser han kvinnliga författare.

– De beskriver människor och deras känslor på ett mycket bättre sätt än manliga författare.

Han har också gjort en del uppläsningar av dikter i olika sammanhang och ett nytt projekt är teater på tisdagskvällar i café Brostugan invid älven i centrala Nykarleby.

Han och fru Kerstin tycker också om att resa, och gärna ser de teater eller musikal när de är ute på sina resor. Fem barnbarn bor på Åland och dit händer det också att de tar en sväng. I uthuset håller Boris nu på och inreder en snickarbod så han äntligen ska få en egen vrå för sina snickerier också hemma.

Så det finns att göra, speciellt för en pensionerad snickare som brinner för amatörteater. Boris kommer nog att synas på tiljorna på Scala länge framöver, både som kluriga och mer dramatiska gubbar.

År 2004 fick Boris Bränn Nykarleby stads kulturpris med en motivering som bildare en utmärkt sammanfattning:

”Engagemang, känsla, mångsidighet och mångårig erfarenhet är kännetecken för Boris Bränns arbete inom teatern, både som aktör och regissör. Han är en inspirerande och god förebild för teateraktiva såväl lokalt som regionalt.”