Juthbacka teaters föreställning 1980–81

Prinsessan Törnrosa

Premiär på Juthbacka

De på bilden är mästerkockpojken Bo Nylund och mästerkocken Boris Bränn, två av favoriterna på Juthbacka sommarteater. Pjäsen, som hade premiär i fredags, är Prinsessan Törnrosa i Zacharias Topelius version. Texten har kanske inte så mycket att säga, men iscensättningen och dekoren är desto roligare. Och spelhumöret är bra.

Förstoring.

Premiär på Juthbacka:

En sagopjäs som är
vacker att se på

— Donkla ödi, höljt i natt.

Den repliken av kungen Torsten Häger i pjäsen Prinsessan Törnrosa på Juthbacka teater fångar charmen med amatörteater på ett utmärkt sätt.

För säger inte brytningen mellan det lokala, jordnära, dialektala och det som är avsett som högtidligt, finstämt och evigt ganska mycket.

Det är nu tionde året man spelar sommarteater på Juthbacka.

Nionde året är det för Majlis Granlund, regissören — som vederbörligen blev tackad för detta, då pjäsen hade premiär i fredags.

Det kan inte ha varit alltför lätt att sätta upp Prinsessan Törnrosa. Pjäsen anses ju vara en barnpjäs. Men som i fråga om många barnpjäser kan man fråga hur mycket barnen egentligen får ut av det som författaren vill säga.

Bo Kronqvist, hovmarskalken, trädde också fram före föreställningen och sa att barnen kanske främst skulle komma att lägga märke till det yttre, iscensättningen, medan de äldre mer borde lägga an på texten. Tyvärr är den största förtjänsten med texten att den är rimmad. Det har inte lyckats teatern att fördjupa den på något påtagligt sätt.

l sista hand ska väl den saken tillskrivas Topelius själv. Han hade antagligen inga mer vittgående ambitioner med stycket än att roa ordentligt och garnera med lite moraliserande om gott och ont.

En följd av detta är att en hel del av rollerna blir skäligen tomma och otacksamma att gestalta för skådespelarna. T.ex. huvudpersonen Törnrosa och kungen och drottningen kan inte bli annat än statister.

Det är bipersonerna som fångar intresset. Framför allt Boris Bränn som — som vanligt får man väl säga — stjäl halva föreställningen med sin mästerkocksroll.

Publiken skrattar till redan när den ser honom, stultig, klantig och på sitt sätt hjälplös mitt i all sin domderande självgodhet. Bränns minspel är värd minst denna extra rad.

Den andra personen som stannar i minnet är Anna-Maria von Schantz som den onda feen Mörköga. Hon gör en innehållsrik roll — hon ska ju utgöra motsatsen till allt det goda, gulliga och präktiga som resten av de medverkande är i besittning av.

Den demoniska feen Anna-Maria von Schantz
och den goda feen Brita Streng.

Och hon gör det bra. Det är något sant demoniskt över henne som stannat kvar betydligt bättre hos åskådarna än Topelius menlösa sensmoral.

Om texten har sina brister är ”det yttre” desto bättre.

Iscensättningen är bra åskådlig och det finns en del småsaker, t.ex. kockspojkarna, som rör publikens sinne.

Dekoren är bra. Den är traditionellt sagoaktig och fin i färgerna.

Spelglädje finns också, vilket antagligen är det viktigaste.

Och så måste man nämna Håkan Streng och musiken han skrivit. Utan honom som sammanhållande och kommenterande länk skulle pjäsen ställvis riskera att övergå i förvirring.

Och vacker är den, slutsången, både till text och ton.