Bref från skogsregionen i
Amerika.
Quinnesec. Mich. den 17 Nov. 86.
Till red. af ,,Österbottniska Posten !”
Det torde vara intresserande, för åtminstone åtskilliga af Österbottniska Postens läsare, att höra huru lifvet gestaltar sig, och arbetet bedrifves i en skogskamp. I Amerika tyckas alla större arbeten utföras genom bolag. Så t. ex. finnas kompanier, som ha köpt stora sträckor skog, hvilka de låta nedhugga, för att sedan sälja virke, och derpå förtjena, och det går till ungefär så här:
Allraförst bygges kampen, med alla nödiga hus och tillbehör. Säkerligen äro dessa kampar, mycket olika i olika delar af landet, men den i hvilken undertecknad har arbetat i två månaders tid var som följer:
Kampen var belägen alldeles nära en liten elf, eller kanske rättare sagdt en bäck, som krokigt slingrade sig ned i dalgången mellan kullar och backar, samt belägen 6 mil från närmaste stad. Kampen var ganska lång och bred, samt ej synnerligen hög, uppförd af oformligt grofva och runda stockar, med endast tre fönster på, ett på hvar sida om dörren i ena gafveln, samt ett i midten på den andra. Under det sistnämnda fönstret stod ett bord med ett brädskranke ikring, på hvilket 6 stycken bleckfat prunkade, detta tjenade till tvättkomod, ty icke ens i skogskampen slipper man att tvätta sig till hvarje måltid.
På bägge sidor om fönstret åter voro anbragta ändlösa handdukar på rullar i väggen. Bägge sidoväggarne voro upptagna af sängar, hvilka i två rader ofvanför hvarandra sträckte sig längs hela kampen, med liggplatser för 60 man. Ståfven eller kaminen var placerad midt på golfvet, och var en god vän när man kom in och var våt och frysandes af höstregnet. Köket, som tillika utgjorde matsal, med sina långa bord och säten på bägge sidor, var en vinkel af hufvudbyggningen.
Äfven funnos andra hus, såsom stall för hästar och oxar, samt hölador. I ett annat hus åter var smed- ja ock snickarverkstad, hvars arbetare hade till uppgift, att hålla i ordning kampens arbetsredskap, der förekom såväl reparationer af gamla verktyg, som också att göra nya sådana.
Klockan 5 på morgonen blåste kocken i hornet, till uppstigning, kl. half 6 bjöd han till frukost (breakfast) och kl. 6 kallade förmannen manskapet ut till arbete. Kl. 12 ätes middag (dinner) antingen i kampen, eller också ute i skogen om det arbetas långt från den. Då kommer „totin”, som med rätta kan kallas kockens piga, eller emedan han är karl, dreng, till skogen, med mat för 30 à 40 man i en låda på ryggen likt en positivspelare; han utbreder en handduk på en för tillfället passande plats, på hvilken han uppdukar middag.
När alla hafva spisat, samlar han ihop matkärlen i sin låda, men all mat som blifvit öfver, kastas till skogs, och då ger han sig i väg till kampen, för att diska, bära in ved och vatten åt kocken, samt städa och elda kampen, tills arbetarna komma hem; då aftonmåltiden (supper) intages kl. 6 och totin får diska om igen.
Måltiderna äro sig nästan alltid lika, icke allenast hvarje dag, utan också hvarje måltid på dagen.
Kött och fläsk, både färskt och saltadt, tyckes vara hufvudfödan i Amerika. The och kaffe, med flere sorts bröd, drickes till öfverflöd vid alla måltider, men aldrig deremellan.
Men nog härom, jag får ej glömma att meddela något i arbetsväg. Vanligtvis börjas skogsarbetet ren i Augusti månad. Först huggas eller sågas träden ikull, derefter sågas dessa i vissa längder, det är vanligt för två man, att såga omkring 100 stockar per dag, derefter föras de tillsammans i stora högar. För det mesta begagnas två hästar i bredd, ty stockarna äro tröga, att på bar mark släpa öfver stenar och moras. En tång fästes i ändan på stocken, hvilken är så konstruerad att ju mera hästarna draga, desto bättre håller den fast. Stundom begagnas en lång jernkedja, som slås kring stocken, hvilken på detta sätt släpas fram, om han eljest är oåtkomlig för hästar. Äfven begagnas en kort trekantig släde, lik en snöplog, hvarpå stockar läggas med ena ändan, medan den andra släpar efter marken, på detta sätt släpas 2 à 3 stockar i gången.
[Min morfar Emil Nylund från Sundby (till vänster), var i sin ungdom skogshuggare i Kanada. Tvåmanssågen är av modell större både till längden och tandningen. Inte heller de dubbeleggade yxorna går av för hackor. Kolorering: Peter Gullback.
”Den dubbeleggade yxan har använts genom historien både som symbol och som vapen. Från mitten av 1800-talet till det att motorsågen tog över i skogsbruket i mitten av 1900-talet, har dubbeleggade yxor, Double-Bitted Axes, framförallt använts av skogsarbetare i Kanada och USA. Fördelen med den dubbeleggade yxan för en skogsarbetare var att den kunde slipas olika på de två eggarna.
Skogsarbetaren behövde endast bära en yxa, men hade två eggar med sig. Proffshuggaren slipade antingen eggen på de båda bladen med vinkel som blev optimal för ”backhand” respektive ”forehand” huggning – eller så var den ena eggen tunnare slipad för användning vid fällning och den andra eggen lite trubbigare slipad för kvistning. Den dubbeleggade yxan blev så vanlig att den kom att stå som symbol för den professionelle skogsarbetaren i Nordamerika.”
Gränsfors bruks webbplats. (Inf. 2022-03-22.)]
På somliga ställen äro skogsbackar, så steniga och branta, att de äro otillgängliga för hästar. Der göres då en s. k. rullväg, på hvilken stockarna släpas ned, och i svindlande fart ila de då utför en höjd af kanske hundra fot. I Amerika finnas vidsträckta slätter, kallade prairier, men här i skogsregionen tyckas „höga berg och djupa dalar” i den mest romantiska storhet växla om hvarandra, liknande ett af stormen upprördt haf, der vågorna plötsligt afstannat, utan att hafva hunnit lugna sig.
När stockarna på sätt som nämnts, blifvit släpade från höjder på jemn mark, samt upprullade i höga hopar, så ligga de orörliga, tills vintren med slädföre inträder, då de åter i väldiga lass, stundom förspända 4 hästar eller oxar, föras till närmaste å, som rinner ned i dalen, för att i vårflodens ymniga vatten, flötas till sågar, hvilka åter i sin tur förvandla stockarne till plankor och bräder, hvilka hafva god afsättning, emedan nästan alla hus på landet och i smärre städer, uppföras, icke af timmer, utan af bräder. Men en vacker dag komma Förenta Staterna, att bli utan skogar, eller åtminstone att få ganska dåliga, ty så illa sköfla de skogarna. Utom de millioner trän hvilka årligen fällas, brinna ofantliga sträckor, hvarje sommar. Med flötningen lyktas skogsarbetet hvarje vår.
[Alltid när jag ser detta foto av min farbror (Jo)Hannes Liljeström brukar jag tänka på skogshuggare i Amerika. Den 11 augusti 1980 röjde vi inför att Bjarne Sund från Maskinröjning Lindvall & Willman skulle gräva för en utvidgning av vårt farmområde på Frillmossen. Förstoring.
(Inf. 2022-04-14).
]
Största delen arbetare, som genom tungt och flitigt arbete har en ganska nätt summa penningar att lyfta från kompaniet, reser då till staden, för att njuta frukten af sitt arbete, och godtgöra hvad man måste försaka i skogen. Sällan slutar arbetaren så länge han har pengar, eller som de här uttrycka sig: „spänd vartenda cent”. Derpå måste han återvända till skogen, och så hålla på med samma trall år ut och år in. Här ha vi åter kommit till det sorgliga factum, att fast nykterhetsföreningarne äro många, äro krogarna ännu flere, och de fleste äro de som älskar de sednare. När månne det stall blifva omvändt?
Nej, nu måste jag afsluta min kanske redan för långa skrifvelse, för att ej utrötta både sättaren och läsaren. Nästa gång skall jag skrifva om jernmalnlsgrufvor. Till dess farväl!
Med högaktning A. I-l.
|
