Några ord om Nykarleby kyrka.

Med anledning af minnesfesten.

Förstkommande söndag, den 25 dennes, firas en anspråkslös fest med anledning af Nykarleby kyrkas tvåhundraåriga tillvaro. Denna kyrka, en af Österbottens vackraste och ståtligaste träkyrkor, är nämligen upptimrad sommaren 1708. Våra förfäders uppoffringar och försakelser måste hos den tänkande församlingsmedlemmen väcka känslor af vördnad och tacksamhet ännu efter århundraden, då vi besinna, under hurudana tider och förhållanden arbetet utfördes. Främst äro vi dock skyldiga tacksamhet mot den Herre, som bevarat templet för mer än en hotande fara.

Den nuvarande är den andra i församlingen. Den första kyrkan var byggd på 1620-talet af trä. Vi hafva ingen kännedom om denna kyrkas utseende eller andra öden, enär några skriftliga anteckningar om henne icke finnes att tillgå. Det veta vi blott, att kyrkan i slutet af 1600-talet befanns vara både för trång och i miserabelt skick, eftersom biskopen under en visitation vid sekelskiftet måste meddela särskild befallning angående bristernas afhjälpande. Man torde dock snart kommit underfund med att reparationerna ej kunde stort hjälpa saken. Hvarför man snart föll på tanken att bygga en ny och rymligare kyrka.

Tiderna voro dock mindre gynnsamma härför. Åren 1696 och 1697 voro hemska nödår. Hunger, fattigdom och sjukdomar härjade öfverallt i landet. Det berättas, att ensamt i Åbo stift under ett års tid mera än 60,000 personer skattat åt förgängelsen. Forsman

Ensamt i Österbotten uppgifves hafva aflidit 19,000 personer. Prästerna från våra nejder sände till regeringen ett nödrop om hjälp, men fingo till svar, att de må hjälpa sig själfva så godt de kunna. Efter några år, i början af 1700-talet, bröto stora ofredens fasor ut med oräkneliga lidanden och umbäranden. Likväl skyr icke Nykarleby församling att med mod och eniga krafter taga ihop med tempelbyggnaden, som i den tidens förhållanden, äfven i gynnsammaste fall, kräfde vida större ansträngningar än i våra dagar. I spetsen för företaget finna vi socknens dåvarande kraftfulle och på initsiativ rika kyrkoherde Johan Forsman och den icke mindre nitiske och insiktsfulle borgmästaren Falander. Äfven bör kyrkovärden rådman Nils Brask omnämnas för sitt intresse och omtanke, särskildt vid uppköp af materialer. Kyrkoherden Forsman synes ha varit en god ordningsman och dessutom haft en praktisk och klar blick på kyrkans hushållning. Redan i god tid på förhand skall han ha träffat öfverenskommelser med församlingsborna om anskaffande af medel till kyrkobyggnaden. Själf fick han likväl icke se den nya kyrkan färdig. Ty han dog redan 1707. Efter hans frånfälle är det borgmästaren Falander, som blir den ledande mannen för kyrkobygnaden.

Och raskt föres verket till ända.

”1708 dominica qvasimodogeniti höltz kyrkiorådh uti H Borgmästar och Rådh sampt prästerskapets och sochnens äldstes närvaro. Då proponerades, att emedan gambla kyrkian nu är nedtagen och en ny i herrens nampn i stället skall uppsättas, dett vill Hr Borgmästar och Råd sampt församblingens äldste förena sig om ett vist förslag, huruledes den nya Kyrckian byggas skull; H. Borgmästaren Falander framvijste en afrijtning, som H. Assessoren Elias Brenner honom meddelt såsom förslagvijs, att kyrckian skulle byggas med små kårs upå bägge sijdor, om det icke skulle bli fullkoml. Kårskyrckia och en lijten torn mitt på taaket: men som så väl H. borgmästaren som de andra närvarande tyckte rådligare vara att tornet byggdes på gafveln med en god och stadig tornfoot, så samtycktes att kyrckian byggdes så som en lång kyrckia med torn på ändan eller gafvelen, men så som hon intet kan stort utvidgas till längden för klockstapeln skull, så bygges i det stället halft kårs på hvard. sidor mitt uti kyrckian, så att kyrckian på de kanter blifver något större och låfvade byggmästaren förr än han lägger grundvalen lägga uth kårsen på bägge sidor, så att Herr Borgmästar och Råd sampt kyrkiorådet sedan bättre kunna detta afväga och vidare härom sig utlåta till det förslag som tienligast vore”

Den förenemnda dagen var första söndagen efter påsk och inföll det året den 12 april.

Vi hafva anfört protokollet i sin helhet, emedan det redan i och för sig karakteristiskt är det enda utförliga aktstycke, som närmare beskrifver den nya kyrkans grund- och planläggning. Ty stämmoprotokollen äro vanligen rörande saken ytterst få och knapphändiga. Vid samma stämma beslöts vidare om timmermäns antagande och beslöts om deras daglön.

Arbetet vidtog således om våren i april månad, och redan den 22 söndagen efter treenighetssöndagen samma år, således i slutet af oktober, heter det i ett af protokollen: ”att kyrckian nu igenom Guds bijstånd kommit till sin fullkoml. byggnad så att man så snart högv. konsistorii tillåtelse ankommer, kan begynna där sammastädes gudstienst hålla”.

Efter all sannolikhet blef den nya kyrkan ännu samma höst, troligen första advent, för sitt ändamål invigd, ehuru anteckningar härom saknas. P. N. Mathesius i sin ”Beskrifning om Österbotten” omnämner, att kyrkan blifvit under åren 1708, 1709 och 1710 uppbygd i staden. Detta äger så till vida sin riktighet att, ehuru kyrkobyggnaden i hufvudsak var uppförd sommaren 1708, åtskilligt af inredningen ännu stod halffärdigt, äfvensom att tornet uppfördes två år senare. Så kunde t.ex. läktaren ännu icke såsom ofullbordad begagnas.

Bänkdelningen verkställdes på vårsommaren 1709, enär bänkarna då först hunnit bli färdiga. Detta ärende är märkligt därigenom att det föranledde en ganska stark meningsskiljaktighet mellan stads- och landsförsamlingen under det annars så raska och eniga kyrkobyggnadsföretaget. Vid stämman som hölls midsommardagen 1709 och leddes af den nye pastorn Samuel Alanus, gjorde borgmästar Falander gällande, att tre bänkar österom korsgången bort tilldelas stadens borgerskap såsom varit fallet i den förra kyrkan, ”efter kyrckioskruden af stadsens invånare till största delen är förärat och sochneförsamblingen därpå ingen omkostnad giort”.

Frågan gällde således högsäten i kyrkan. Mot borgmästaren protesterade dock starkt länsman Math. Crichow, som synes ha fört socknens talan vid stämman. Ärendet måste afgöras af domkapitlet och vållade tvistigheter ännu efteråt.

Kyrktornet med tuppen uppfördes först 1710. Närmare anstalter härom blefvo vidtagna vid ett sammanträde sommaren 1709. Kopparn till kyrktuppen skulle beställas från Stockholm. Beställningen skulle göras af rådman Brask, som därjämte skulle ombestyra tuppens förgyllning hos kopparslagaren Johan Petri i Stockholm. Tuppen i fråga uppgifves hafva anländt till ort och ställe ännu samma höst. Handelsmannen Ryss hade förskotterat för dess inlösande 350 daler kopparmynt, ”emedan kyrkians medell allaredan till byggningen upgått”. En extra uppbörd måste härför verkställas.

Själva tornfoten var uppförd samtidigt med kyrkobyggnaden och öfvertäckt med ett provisoriskt tak. Orsaken till arbetets fördröjande var de hårda tiderna. Detta framgår äfven vid slutlikviden. Af föregående årens rester voro ännu hos församlingen innestående 232 daler kopparmynt och måste dessa medel afskrivas, ”enär församblingen af dess svåra tijder så utmattat är att de intet förmå kongl. majestäts och cronans utskylder, mycket mindre andra pålagor att betala och clarera”.

Detta är icke att undra öfver, då vi veta att äfven åren 1709 och 1710 voro nödår och kronan dessutom ansatte med hårda utpressningar för kriget. Slutligen kom fienden och plundrade själfva kyrkorna. Kyrkklockorna bortröfvades. Äfven vår kyrka drabbades af plundringen. Därför afstannade också dess inre förskönande till någon tid, tills krigets fasor gingo öfver.

Minnet af förfädrens ädla gärning manar samtiden att troget vårda det vackra arfvet från två hundra år sedan, manar till troget och enigt samarbete särskildt på det område där hjärtats sanna förädling och frid ernås. Nykarleby kyrkas tornspira pekar ännu uppåt, såsom den har gjort under de förgågna tvåhundra åren.

Den 21 okt. 1908.                   K. V. P.