Ur minnenas film

Under dessa dagar har det varit fest och högtidsstämning i det näpna Nykarleby. Femtio har glidit bort i tidernas mäktiga hav som vattenvirvlarna i den sakta brusande älven, sedan en av vårt lands viktigaste läroanstalter tillkom i den lilla staden. Tankarna gå härvid osökt tillbaka till den tid, som gått, hos den, vilken i ett betydelsefullt moment trampat kunskapens väg genom läroanstaltens portar. Det är ej blott läxans plugg, lärare och ett intensivt skolarbete, kamratskap och den ungdomliga entusiasmen om tron på livets givmildhet, som dyka upp ur minnets gömmor; det är dock mera den lilla idylliska staden på ömse sidor om älven, det är det därstädes rådande lugnet, jämna och invanda livet sedan århundraden tillbaka, som fått sina starkt markerade konturer på minnenas film. — Den lilla idylliska staden med människor, som utan stora yverborna later uppbära gamla goda kulturtraditioner och som allt framgent äga den klara blicken för livets ideella värden. Den idylliska staden som man minnes så säregen och olik alla andra nutidens städer. Ingen livsjäktan och kommersiell oro har rubbat de yttre livsformerna. Allt detta har hållit sig borta på avstånd och gått spårlöst förbi som järnvägen. Där har det alltid varit stilla och fredligt på de breda gatorna och på det vida torget spirar ogräset envist upp varje sommar för att i sin mån demonstrera stadens fridfulla liv. Det är stilla och tomt på somrarna, då hav och skär locka stadens inbyggare till sig och under vintrarna rubbas ej livsvanan av några lockelser till omväxling. Dock har det hänt engång då man gjort ansatser om att blåsa liv i det stilla och enformiga. På minnenas film har man ståtliga män, gamla och unga iförda vita rockar och blänkande kaskar, beslutsamma och målmedvetna. För 30 år sedan förefanns en intensiv strävan att landet runt i städer och byar bilda frivilliga brandkårer. Deras officiella uppgift var ju att kämpa mot „den röde hanen”, men därunder låg en annan mening och ett stort hägrande mål. Genom frivilliga brandkårer skulle allt manskap drillas och göras dugligt att träda i ledet, då stunden skulle komma för vår frigörelse. Det var därför som brandkårsidén och det frivilliga brandkårsarbetet vann en enastående allmän anslutning, särskilt i Svenska Österbotten. Denna idé och denna strävan hade sitt första ursprung och sina starkaste uppbärare i Nykarleby, som därför kom engång att bli tongivande och gå främst i spetsen för en stor framtidstanke. Det var den idérike svenskhetskämpen och vikingabarden Gånge Rolf, som på den frustande „gångaren” red ut med idén till städer och byar. Där blev liv och lust i det fridfulla Nykarleby. Alla rycktes med av tanken. Ynglingen vid läxan, borgaren och hantverkaren ställde sig i ledet och drillades i exercisens fintar under trummans ljud och fanfarens smatter. Det blev omväxling i livet som tjuste och drog, särskilt de unga, det blev utfärder och fester i sol och sommar. Men då vintern kom med kyla och snö, blev det åter trist, när man saknade lokal att samlas i. Men då timrades „Asgård” upp och blev en härd för ett pulserande brandkårs och föreningsliv. Där blev det fester, musik, sång och teater. Den lille, gemytlige och världsvane dansken skötte om, att det blev fiol och hornmusik av gott slag och körsång med. Staden gästades av Österbottens brandkårer under stora festtillställningar och då oändligt långa led av brandkårsmän med blankfejade kaskar och vita rockar paraderade med stram militärhållning längsmed stadens huvudgator, blev ett imponerande programnummer. I spetsen för det långa tåget red lektorn som en segervan härförare med eld i blick och hug och sist i ledet den fete och kortbente „hovskräddaren” till häst med långa „knävel” borrar.

Outtröttlig var den ungdomliga och entusiastiska lektorn, allestädes närvarande där han behövdes. Men det var ej i exercisens drill som ynglingen från plogen lärde sig smidiga rörelser, utan det gällde för honom att i dansens och francoisens fordrande turer lära sig ett graciöst uppträdande på balsalens tiljor. Det blev lektioner för gentlemannaskick och umgängesformer. Vad skulle tilltala ynglingen och tjusa honom mera än dessa. Han ville lära sig allt vad av vad ett kulturliv krävde. Därför har ett stycke Nykarlebyliv grävt sig djupt i minnet och kan ej så lätt utplånas av tidens tand. — — — —

Men allt är ju ej förgängligt och den planta som får sin plats i olämplig jordmån, förtvinar så snabbt. Nykarleby var ej den rätta platsen för detta slags förströelse och livsomväxling huru vacker den idé än var som var dess underlag. Intresset för den frivilliga brandkårsrörelsen domnade småningom av, särskilt av brist på medel och en allmännare medverkan De vita uniformsrockarna och mässingsskodda kaskarna slängdes i vindsskrubbarnas gömmor. Den lille gemytlige och vittberesta dansken nedlade taktpinnen och gick för att höra andrnas musik. I „Asgård” hålles inga fester mera med bal, teater och hornmusik. Där sjunger man andäktigt pilgrimssånger eller knäpper till strängarna på Zionsharpan. Älvens vatten brusar sakta såsom förr genom staden och det gamla tornuret mäter tidens snabba flykt och sänder regelbundet dova malmtoner över den fridfulla staden …

— Minnenas film må stanna här …