De gamla seminarierna skulle styras kollegialt, besluten skulle fattas i ett samlat lärarkollegium. Största delen av dem kom emellertid att kännetecknas av ett patriarkaliskt styre. Seminariernas historia blir där vanligen framställd i direktorsepoker, säger skolrådet Johannes Åbonde i Vasa som här presenterar några lärarprofiler. På bilden lärarkollegiet vid Nykarleby seminarium år 1887, från vänster: G Hedström, V K E Wichmann, Lydia Sundström, Z Schalin, Fr Illberg, Karl Hagfors, A F Mennander, Fr Spolander.



Lärarprofiler i Nykarleby


Vid en minnesfest i Nykarleby den 5 augusti [1973] med anledning av att hundra år förflutit sedan folkskollärarseminariet där inledde sin verksamhet, hade professor Carl-Eric Thors valt att i festtalet teckna profiler ur galleriet av anstaltens ledare-direktorer, men även av en del lektorer och arbetsmästare. Talaren hade rådfrågat det i själva verket knapphändiga biografiska källmaterialet, men kunde även åberopa personliga kontakter med yngre årgångar seminarielärare. Givetvis var det inte möjligt att inom tidsramen för ett festtal göra ett uttömmande svep i galleriet. Många annars förtjänta lärare vid det hundraåriga seminariet fick inte plats i profilteckningen.

Som elev vid seminariet för ett halvsekel sedan och under ett och ett halvt decennium knuten till lärarutbildningen vid anstalten i Nykarleby känner jag mig manad att här komma med några kompletteringar i ämnet och att utöka listan över lärarprofiler. Många luckor kommer likväl att finnas i den annars digra lärarförteckningen.

*

Det ordnade källmaterialet rörande Nykarleby seminariums historia är som sagt knapphändigt. Egentligen inskränker det sig till den av dr K J Hagfors till 50-årsminnesfesten våren 1923 sammanställda historiken och till inlägg i ett par ströskrifter, författade av förra direktor V K E Wichmann. År 1958 utkom som bekant en diger lärar- och elevmatrikel, redigerad av seminariets sista ordinarie rektor Hans F v Schantz, som sedermera lovat utge en andra slutligt kompletterad upplaga. Det måste likväl framstå som högst angeläget, att en fyllig och genom forskning sakligt tillrättalagd historisk framställning rörande seminariet i Nykarleby kommer till stånd. Den banbrytande betydelse den sekelgamla anstalten haft för svensk folkbildning, och kultur i vårt land, förpliktar oss att resa ett sådant värdigt äreminne över lärarutbildningen i Nykarleby.

*

Enligt den ursprungliga organisationsplanen skulle arbetet i de gamla seminarierna ledas och besluten lattas kollegialt dvs i ett samlat lärarkollegium. Det är likväl bekant, att en stor del av seminarierna ända fram till senare tid kännetecknats av ett patriarkaliskt styre med alla viktiga trådar samlade i direktors- — och sedermera rektors hand. Därför finner man också vanligen seminariernas historia framställd i direktorsepoker (i Nykarleby epoken Conradi, Hagfors, v Schantz osv). En maktkoncentration av detta slag har haft sina vådor. Lektors- eller lärarkåren har inte sällan känt sig förbisedd, resignerat i birollerna. Det har visat sig, att ingen seminariedirektor vare sig i ett tidigare eller senare skede ensam har lyckats leda anstalten till verklig framgång. Kvaliteten i lärarutbildningen och den bärande goda andan inom skolans väggar har uppnåtts, endast om hela lärarkåren har kunnat förena sina krafter i en helgjuten gemensam insats, i känslan av full och ständig solidaritet. I ett sådant läge har direktors auktoritet ingalunda behövt bli lidande.


*

Det har synts mig, som om varje enskild lärare och befattningshavare vid Nykarleby seminarium, oberoende av ämnesområde eller vakans, trots allt kunnat uppnå den grad av framgång och erkännande han själv gjort sig förtjänt av. Rektorerna har i regel insett uppmuntrans betydelse, liksom också inspekterande företrädare för skolstyrelsen sällan sparat på beröm, vilket framgår av inspektionsprotokollen.

Det dröjde länge, innan det stora flertalet av det egentliga seminariets lärare började accepterna lärarna vid seminariets övningsskola. Dessa hänfördes länge till en lägre kast. Som praktiska utbildare och väl förfarna i modern pedagogik och metodik för folkskolan var dessa övningsskollärare likväl oumbärliga vid seminariet och för lärarutbildningen. På 1930-talet började många yngre lektorer söka nära samarbete med dem och frågade dem ofta till råds i ämnesmetodiska angelägenheter. Lärarkandidaterna å sin sida lärde sig snart uppskatta lärarna i övningsskolan som villiga och kunniga rådgivare och handledare.

*

Och så till presentationen av några av de lärarprofiler, som professor Thors trots god vilja inte hann ta med i sitt galleri.


Mennander, Adolf Fredrik, lektor i matematik och naturkunskap 1896—1925. P g a sin inbundna natur och de fastlåsta attityderna inför klassen uppnådde han sällan nära kontakt med eleverna. Om hans metoder i undervisningen och uppläggningen av kurserna har man haft delade meningar. Allmänt taget var väl lektor Mennander inte någon stor pedagog. Men de matematiskt begåvade eleverna var eniga därom att han ägde en ovanlig förmåga att analysera problemen och sporra till logiskt tänkande, och här utövade han ett märkligt inflytande både som lärare och metodisk rådgivare. Mennanders aritmetiska ”knoppar” var fruktade av många, men av ett inte ringa antal elever uppfattades ”knopparna” som stimulans och ett verksamt elixir i tankeskärpningen.


Jernström, Lars Arne
, lektor i teckning, slöjd och kalligrafi 1922—1937. En lyhörd konstnär, hänsynsfull och alltid utstrålande en nedärvd själens adel. Inom lärarkollegiet representerade han en mindre vanlig personlighetstyp, som det gjorde eleverna gott att lära känna och påverkas av.


Ingberg, Runar Alfons, lektor i gymnastik, idrott och hälsolära 1935—1953. Med honom började murarna mellan lärare och elever raseras. Hans företrädare i tjänsten hade lyckats skola och driva fram en hel del elitgymnaster, medan ”de svagare eleverna” fruktade ämnet och stod som paralyserade, när de ställdes att leda en folkskolklass i gymnastik. Runar Ingberg upplöste fruktan för den fysiska fostran och ställde det bejakande leklynnet som ett mål att sträva till. Lektor Ingberg hade en riktig syn på lärarutbildningen och hann på kort tid göra en vägande insats inom sitt ämnesområde.


Wikström, Berndt Gunnar, lektor i sång och musik 1920—1930. Kom till seminariet som en god sångare och musikaliskt väl utrustad. Han var en erfaren och uppskattad dirigent och körpedagog och sålunda väl skickad att skola upp körledare. Sången och musiken började skjuta nya skott ute i bygderna. De den tiden nybildade sång- och musikförbunden fick i lektor Wikström ett gott stöd. Också han kunde skapa intresse för sitt ämne. Gärna sysslade han med medelmåttorna och t o m de som ”blindpipor” tidigare utpekade. Under Gunnar Wikströms korta lärarbana vid Nykarleby seminarium upplevde sången och musiken en ny glansperiod.


Sahlberg, Sigurd Viktor
, lektor i geografi och naturalhistoria samt lanthushållning 1920—1936 (och vid Ekenäs seminarium 1936—1956). Trots en del små egenheter var han en stor lärargestalt, djup blick i alla sina huvudfack, dessutom ovanligt väl bevandrad på andra läroområden. Sahlberg strödde kunskaper med fulla händer, och märkligt nog sög eleverna i sig som svampar. Han var nämligen en mästare i improvisation och i förmåga att kunna entusiasmera, snabbtänkt, slagfärdig, träffsäker. Eleverna vande sig snart vid hans valhänta försök på klasstavlan och behöll historierna om hans tankspriddhet i gott minne. Men de höll honom räkning för hans imponerande kunskapsförråd och för hans smittande hänförelse i undervisningen.


Forsander, Gunnar Emil Erland, Sahlbergs efterträdare i nästan samma ämneskombination 1937—1956 (lektor och rektor vid seminariet i Ekenäs 1956—1972). Gunnar Forsander hade kanske inte samma lediga framställningssätt som företrädaren, och det sades att han ibland hade svårt att bemästra sin svaghet för ironi. Men på sitt sätt var lektor Forsander i Nykarleby, helt säkert också i Ekenäs, en framstående seminariepedagog, skicklig och ansvarskännande som lärarutbildare. Han blev småningom en mästare i att lägga upp lektioner och att metodiskt säkert genomföra dem, hans tavelbehandling var föredömlig. Han drog lans för ett nyare och friare studiesätt i seminarierna och var väl skickad att få pröva på som vägröjare för en omläggning av lärarutbildningen. [Ur minnenas film. Nykarleby frivilliga brandkår av Emil Forsander]


Bergman, Karl Valdemar
, seminariets trädgårdsmästare 1910—1940. Under hans tid utvidgades trädgårdsanläggningar, specialisering skedde både i fråga om köksväxter samt frukt och bär och direkta prydnadsväxter. Bergman anförtroddes också den teoretiska undervisningen i ämnet. Om att hans undervisning burit frukt vittnade länge skickligt anlagda och väl vårdade parker och bestånd av prydnadsväxter intill skolbyggnaderna ute i svenskbygderna.


Holmberg, Otto Georg, lärare i de högre klasserna vid seminariets övningsskola 1921—1945 och skolans överlärare 1945—1956. Strängt saklig i sin undervisning men också ledigt underhållande, höll sig ständigt à jour med utvecklingen på folkskolans område. Den av honom vid övningsskolan anlagda vinterträdgården var länge en föregångare. Otto G Holmberg lade an på åskådlighet, och genom sina metodiskt valda och väl tillrättalagda experiment särskilt i biologi och naturlära kom han att framstå som en ypperlig handledare i den praktiska lärarutbildningen. I ordningssinne och utvecklad ansvarskänsla blev han en förebild för de blivande lärarna.


Backman, Ellen Sofia, lärare i övningsskolans lägre klasser 1928—1958. Ägde de bästa förutsättningar att utvecklas till en framstående lärare för detta åldersstadium. Hon prövade med förkärlek nya och gångbara metoder. Hennes klass andades alltid hemmets atmosfär. Lärarkandidaterna trivdes hos henne och lärde sig förstå, hur andan, metoderna och anordningarna i de olika folkskolklasserna bör rätta sig efter elevernas ålder och utveckling. I synnerhet de lärare, som längre fram kom att arbeta i skolor med endast en lärare för hela den egentliga folkskolan, var med Ellen Backman och hennes lågklasser som förebild väl förberedda att i sin krävande skolform också ta sig an nybörjarna.

Ellen Backman och Otto G Holmberg får här företräda övningsskollärare, som i anslutning till de gamla seminarierna gjorde en vägande insats inom den praktiska lärarutbildningen. [Ellens gård.]



Johannes Åbonde, Vasabladet den 23 september 1973.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Seminariet i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2005-08-08.)