— Blodiga dåd och störd julfrid.
I våra bygder har julefriden blifvit störd på det mest obehagliga sätt genom tvenne blodsdåd hvilka föröfvats, det ena i Ytterjeppo by af Nykarleby landsförsamling och det andra i Jeppo kapell. Att det är den österbottniska tomahawken, puukko-knifven, som dervid spelat den sorgliga rolen af mordvapen, behöfver knappt nämnas.

Det förra af dessa blodsdåd timade å Knuts hemman i Ytterjeppo by den 22 December kl. 10 på aftonen. Vid denna tid hade bonden Johan Erik Carlssons äldste son, f. d. bonden Karl Hilli gått i stallet för att se om sin faders hästar. Kommen dit, märkte han der en mansperson, hvilken genast anföll honom med vid en stör fästad knif. Den anfallne försökte värja sig så godt han kunde, hvarvid hans lillfinger i det närmaste afskars. Men vid det andra omedelbart derpå följande anfallet aflopp det icke bättre än att mördaren rusade sitt improviserade spjut uti den andres underlif med sådan påföljd att denne, oaktadt skyndsamt och skicklig läkarehjelp ändade sinlefnad efter ett dygns svåra plågor.

Hvem är då mördaren, hvem är den nedrige föröfvaren af detta svåra dåd? skall helt visst läsaren fråga. Det förtäljes att blodsmannen är den mördades egen svåger, torparen Anders Kirnu ifrån Perkiömäki by i Alahärmä socken. Denne som är gift med den mördades syster och i sitt äktenskap med henne har tvenne minderåriga barn, säges hafva stått i synnerligen spändt förhållande till sin svärfar, af hvars hemman han enligt svärfadrens egen uppgift velat tillvinna sig åtminstone någon del. Då nu svärfadren, en man i sina bästa år, icke ville gå in på denna önskan, i synnerhet då han lärt känna sin mågs sämre sidor, väcktes hos denne, hvars familj emellertid gång på annan fått understöd af den hatade svärfadern, det helvetiska hat, som på ett så fruktansvärdt sätt urladdade sig.

Den 21 dec. på aftonen hade derföre mågen, som redan någon tid dessförinnan bortjagat hustru och barn, begifvit sig ifrån sitt torp försedd med en dolk, den han enkom för ändamålet låtit förfärdiga åt sig, till staden, derifrån han sedan i skymningen begifvit sig till sin svärfars gård, hvarest han gömde sig i stallet, han utförde sin demoniska illbragd. Sedan detta var gjordt, hade han åter begifvit sig till Perkiömäki, der han sedan påföljande morgon fängslades.

— Någon vecka före blodsdådet nedbrann å Johan Erik Karlssons hemman en ria och anser man nu att mördaren varit den som anlagt branden så mycket mer, som det tydligen visat sig att mordbrand egt rum. — Man anser äfven att det egentligen var sin svärfader som omenniskan ville mörda, ehuru sonen derigenom att han råkade den aftonen gå i stallet, blef ett rof för sin omensklige svågers mordlusta.

— När slika, för det kristliga samhället djupt kränkande dåd utföras, kommer man lätt att fråga både sig och andra: äro icke lagens straffbestämmelser i många hänseenden nog slappa, borde icke exempelvis en mördare med sitt eget lif plikta för det att han afsigtligt och efter mogen öfverläggning beröfvat sin medmenniska lifvet? Oss synes åtminstone att det kränkta rättsmedvetandet ej borde med något mindre kunna tillfredställas. Dock måhända misstaga vi oss.

— — —


Mellersta Österbotten, 5 januari 1882, nr 1, s. 2. Några styckebrytningar införda.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Brott mot annans liv i Syd-Österbotten under 1800-talet av Lars-Otto Backman.
Innehållsförteckning till Ytterjeppo.
Mordet omtalas i Nykarleby som tidningsort av Bo Kronqvist i Österbottniska Posten 1983.
Fler artiklar och notiser ur MÖ.
(Inf. 2020-01-05, rev. 2020-01-05 .)