Tidningen Österbottniska Posten har existerat i 100 år. Ett helt sekel.
     Läs Bo Kronqvists intressanta redogörelse för hur del hela började och om Nykarlebys förflutna som tidningsort.
     Föredraget framfördes på Österbottniska Postens 100-årsjubileumsfest i Ämbetshuset i Nykarleby den trettonde december.

NYKARLEBY SOM TIDNINGSORT

På 1870- och 1880-talen växte nya tidningar upp som svampar ur jorden runt om i vårt land. De vände sig framför allt till en egen lokal publik men gjorde det ingalunda i små lokala frågor — nej det var verkligen stora frågor — man var ute för att väcka nationella känslan.

Att det också på rätt små orter då uppkom flera tidningar berodde på att varje åsikt i de stora frågorna fördes av en egen tidning. Så kom fallet att bli också i Nykarleby.

Den 15 december år 1881 kom provnummer (nr 0) ut av tidningen Mellersta Österbotten med underrubriken Kyrkligt och lokalt veckoblad. I sin programförklaring påpekar tidningen klart och tydligt att den tänker befrämja den evangelisk-lutherska läran och gå till attack mot alla vanarter inom kyrkan.

I språk- och nationalitetsfrågan intog den en närmast fennomansk hållning. Eller som man sade ”Wäl swensk är tungan men vad skadar det då hjärtat hyser finska tänkesätt . . .”

I spetsen för denna tidning stod den kände prästmannen Johannes Bäck. Tidningen ville verka som ett organ såväl i Nykarleby, Jakobstad som Gamlakarleby. Därför fanns även redaktionella medarbetare i alla tre städer. I Nykarleby förutom dock även kyrkoherde Wallin, seminariedirektorn Sundwall och i Munsala folkskolföreståndaren och lantdagsmannen Anders Svedberg. Eftersom inget tryckeri fanns i Nykarleby valde man att trycka provnumret i Vasa.

Innehållsmässigt byggdes tidningen upp av små lokala kyrkliga och kommunala notiser utfyllda med notiser från våra grannländer. Några annonser och regelbundna rapporter om torgpriserna i de tre städerna och så Finlands Banks kurser. En hastig blick i Mellersta Österbotten kan nog ge tidningen en stämpel av småstadens små bekymmer men börjar man närmare granska tidningens artiklar häpnar man över dess ställningstaganden.

Från sitt första ”riktiga” nummer går den i debatt med Wasa Tidning och då speciellt vad språkfrågan anbelangar. Då man i dag läser våra tidningar och försöker följa med lokaliseringsdebatterna tror man kanske att det är något för vår tid typiskt men då misstar man sig.

I sitt tredje nummer tar Mellersta Österbotten upp en debatt med finskspråkiga tidningar i landskapet angående inplaceringen av en Industriskola.

Mellersta Österbotten bevisar hur enastående lämpligt det skulle vara att grunda skolan just i Nykarleby. Stadens store son Zacharias Topelius ”medverkar” även i tidningen genom en artikel där han gratulerar hembygden och Österbotten till sin ”egen” tidning.

En fråga som ofta debatteras är nykterhetsfrågan. Efter ett mord i Ytterjeppo under julhelgen 1881 tvekar inte tidningen till att tala för dödsstraffet öga för öga. I brev till ”bondgubbarna” uppmanas de att iakttaga nykterhet under marknaden. Språkbruket och sättet att så tydligt ”peka finger” från sin höga stadsplattform till människorna i byarna roar en läsare av i dag. Frågan är bara hur många ”bondgubbar” som läste tidningen — åtminstone tvivlar jag på att många av de som under marknadsdagarna ställde till med bråk inne i Nykarleby skulle ha fördjupat sig i de brinnande nyhetsartiklar som ingick i tidningen. Upplageuppgifter saknar jag tyvärr liksom även några som helst uppgifter om en hurudan läsekrets man erhöll under år 1882. När man läser presshistoriska arbeten framkommer det ofta au orsaken till att tidningen lades ned efter ett års verksamhet skulle ha varit den fennomanska inriktningen. Kalevala var tidningens litterära förebild och Elias Lönnroths liv och leverne kom ofta fram i publicerade föredrag. Men det var knappast enbart den finsksinnade inställningen som fick Mellersta Österbotten att falla.

I Nykarleby fanns det saken rätt starka sympatier för det finska språket — då man t.ex. i maj 1882 firade en Jutas fest hölls alla tal på finska — i Nykarleby! Nej en fråga som fick redaktionen att spricka var judefrågan. Tidningen talade för att nog judarna kunde erhålla rätt att vistas i Finland men motsatte sig med hänvisning till religiösa teser att judarna skulle erhålla finskt medborgarskap. Något som fick bl.a. direktor Sundwall att träda ur redaktionen. Huruvida teserna var riktiga ville han inte debattera om men kristet ansåg han inte tidningens ställningstaganden vara.

Efter ett års debatt med Wasa Tidning och kanske inte heller alltid så ekonomiskt starkt underlag och nu med en sprucken redaktion lades tidningen ned efter det sista numret den 28 december 1882. I tidningen tackar Bäck sina läsare, välsignar landet och konstaterar krasst att om nu ändå inget annat uppnåtts med Mellersta Österbotten så åstadkom den åtminstone ett eget tryckeri för Nykarleby.

Då provnumret utkom i december 1881 fanns inget tryckeri i Nykarleby men redan i januari då det första numret utkom kunde det tryckas på ortens nya tryckeri (man beklagar bara att papperskvaliteten inte ännu i det första numret var så god som man önskat eftersom papperet inte hann fram i tid).

Det var stadens dåtida mångsysslare kantorn Johan Wilhelm Nessler som satte upp ett eget tryckeri i staden. Nessler (f. i Kronoby 1848 d. 1910) hade skaffat sig utbildning först i teknisk skola i Vasa och därefter för et år i Musikaliska Akademien i Stockholm. Han hade en mångsidig utbildning med andra ord väl lämpad för sina sysslor i en småstad. Blev redan år 1874 klockare och sedan även vid sidan om detta drev han ett filhuggeri på Nygård — en inrättning som egentligen borde ha givit vår stad en framgångsrik mekanisk industri om ödet velat oss väl.

l den gamla gråstenskvarnen drev han ett elektricitetsverk från år 1903 till år 1920. Från år 1882 ägde och drev han även ett tryckeri i Nykarleby J.W. Nesslers tryckeri blev vida känt. Utom att man på tryckeriet gav ut tidningar utförde man en hel andra beställningsarbeten och man kan idag konstatera att kundkretsen kom från även rätt avlägsna trakter. J.W. Nesslers tryckeri i Nykarleby var ett begrepp att räkna med.

Tryckeriets huvudsakliga uppgift var ändå att trycka det lokala veckobladet. Men då Mellersta Österbotten i december utkom med sitt sista nummer och tackade och tog avsked innebar det inte ett avsked för tryckeriet.

Redan den 10 november 1882 kungjorde man att från början av januari 1883 kommer en ny tidning att utkomma från J.W. Nesslers tryckeri i Nykarleby. Denna nya tidning som fick namnet Norra Posten utkom bara en vecka efter Mellersta Österbotten.

Denna gång var det inte prästerskapet som stod bakom tidningen utan lärare vid Nykarleby Seminarium. Ansvarig utgivare var lektorn i matematik Max Strömberg. Den första tidningen i vår stad var finsksinnad och efterträddes nu av raka motsatsen. Språkstrid utkämpades om inte enbart i tidningsspalten under år 1882 även i seminariets lärarkollegium. En av medarbetarna i Mellersta Österbotten Bruno Boxström tvingades under året flytta från Nykarleby till seminariet i Sordavala och han efterträddes av den redan då kände svenskhetskämpen V.K.E. Wichmann (signaturen Gånge Rolf).

Norra Posten ville i sitt program ”icke förgäta den svenska läsekrets som bo på Österbottens wida slätter”. Dessa två svensksinnade lektorer Strömberg och Wichmann utgjorde nu denna nya tidnings kärntrupp.

Med från den förra tidningens redaktion var fortfarande Anders Svedberg som gav bl.a. mycket initierade rapporter från lantdagen i Helsingfors. I sitt första nummer den 4 januari 1883 går man även in för att locka annonsörer och på det sättet stärka den helt säkert vacklande ekonomin. Det heter i en annons att Norra Posten hälsar alla annonsörer och affärsmän och önskar dem ett långt lif och goda affärer”.

Om Mellersta Österbotten idealiserade Kalevala så var det Eddan som nu intog första plats. I övrigt skiljer den sig inte i nämnvärd utsträckning från sin föregångare. Någon riktig ”egen” tidning blev inte heller denna för nykarlebyborna. Troligen var det väl nog ganska svårt för gemene man att riktigt förstå språkstriden och alla dess bekymmer — man levde ju och bodde i en helt svensk omgivning och några riktiga bekymmer hade man väl aldrig riktigt själva mött. Därför blev heller tidningen ingen framgång. Redan i slutet av året fanns det planer på en ny tidning igen.

J. W. Nessler hade då lyckats övertala lantdagsmannen Anders Svedberg att ställa sig i spetsen för ett liberalt folkblad. Tidningen fick namnet Österbottniska Posten och utkom från början av januari år 1884. [Provnummer i december 1883.]

Till åtskillnad från Mellersta Österbotten såg sig inte Norra Posten tvungen att gå en död till mötes.

Sina läsare hade man på ett ganska vidsträckt område (Karleby—Nykarleby) och trodde på en framtid eventuellt tillsammans med Österbottniska Posten.

Man valde att evakuera till Gamlakarleby där den utkom fram till år 1898 under namnet Norra Posten för att sedan byta namn till Österbottningen.

Till en början försökte man ivrigt konkurrera om prenumeranter men ÖP:s klart folkliga inriktning vann gehör i nykarlebynejden och kom att bli vår stads lokala blad fram till år 1968. En relativt lång tid.

Tidningens första chefredaktör var den kunnige och mycket populäre folkbildaren Anders Svedberg.

Hans iver för landsbygdens folk kan man klart även se i de artiklar (ofta direkt undervisande) han införde för ”vanligt folk” men han gav i sina lantdagsbrev för vår trakt mycket aktuella rapporter och lyckades även få en och annan kollega i lantdagen att insända rapporter och deltaga i debatten. Upplagan var redan under första året uppe i 1 000 exemplar. Anmärkningsvärt stort då man jämför med talet under 60-talet var uppe i 2 000.

Man ville klart även vända sig till jakobstadsborna och införde redan i februari en spalt kallad Jakobstads Posten.

Senare införde man även Malaks posten med ingående rapporter från malaxbygden. Sin ställning i språkfrågan ville man klart markera och såväl relatera svenska som finska frågor.

Kanske som en protest mot Norra Posten infördes efter Elias Lönnrots död ingående artiklar där hans verk prisades och hans betydelse för landets kultur fastslogs.

För att utöka sin läsekrets infördes då och då bilagor med mer eller mindre lättlästa artiklar, ja till och med romaner och andra följetonger med andra ord en tidig typ av veckotidning.

Det är heller ingen tvekan om när Anders Svedberg själv befinner sig i huvudstaden. Då liknar tidningen mer än ”klippbok” en resumé över senaste veckors händelser (återgivna i andra tidningars skepnad). Sitt ”ansikte” erhöll österbottniska Posten i augusti 1884.

Då infördes för första gången den sedan för oss så bekanta vinjetten från Loilaxviken i Munsala.

Av Mikael Lybecks skiss fick tidningen nu ännu ett nytt smeknamn ”gärdsgårdsbladet” det tidigare kända namnet var ”klockarposten” efter utgivaren J.W. Nessler.

Tryckeriet försökte allvarligt följa med utvecklingen och tidningens stil blir allt modernare.

Den första bilden infördes i februari år 1886 då till nykarlebybornas häpnad en bild av Petersplatsen i Rom infördes på första sidan.

l följande nummer kan läsarna beundra den då kanske inte längre så aktuella händelsen Stockholms slotts brand år 1697. Bilderna kan för oss verka nästan direkt löjliga men vi har kanske inte ens möjlighet att föreställa oss vilka upplevelser den dåtida publiken erhöll av en bild.

Vi blir nog inte mer imponerade av bilder i första hand men publiken då var knappast övermättad av dylika företeelser. Dessa bilder öppnade dörren till världen på ett helt nytt sätt.

ÖP:s värde kan naturligtvis diskuteras och vägas. Men dess helt omätbara värde som lokalhistoriskt basmaterial kan aldrig nog förstås. Här kan vi läsa om personer som levt och verkat på vår ort, vi kan läsa om för oss roliga episoder då t.ex. den första velocipeden åkte genom staden (1885) och vilken uppståndelse den väckte.

Österbottniska Posten fyllde en viktig uppgift i närsamhället. Dess tillkomsts svårigheter kunde väl läsarna aldrig riktigt förstå vilka mödor den enskilda redaktören hade att inte enbart fylla tidningen med artiklar och notiser utan även att försöka få det att gå ihop ekonomiskt. Efter Svedbergs död 1889 tog hans son i Jeppo över och följdes sedan av lektor Hedström, Paul Nessler, Einar Hedström, Karl Finnström, Vilhelm Nyby och Ragnar Dahlstedt. Ni kan säkert förstå vilken chock den stackars Hedström fick då han på sin födelsedag slog upp ”sin” tidning och kunde se en helsidesannons till hans ära — insatt av den urfattiga segelföreningen i den helt bankrutta tidningen?! Annonsen var självklart enbart ett skämt och hade införts endast på några tidningar.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt heter det. Så var det väl med ÖP också. Visst kunde den ibland kännas lite ”grönköpingsk” men inte negativt utan mer rörande mänskligt. ÖP en torsdagskväll ur postlådan, läste den och kunde då bl.a. konstatera att Brahe Djäknars konsert (som skulle börja om någon timme) var välbesökt och att Bo Kronqvist överlämnade blommor!

I dag saknar nog alla äldre stadsbor tidningen och dess plats har ju sedan senaste vår intagits av månadsbladet ”Nykarleby Posten”. Tidningarna i våra grannstäder kan tydligen inte helt fylla behovet i nykarlebynejden.

Från att ha börjat som tidningsort år 1881 med hela Österbotten som tänkt arbetsfält och sedan mer eller mindre arbetat under nästan 90 år som lokal tidning riktar ju sig ÖP fortfarande i dag till hela landskapet men nu som en specialtidning för den österbottniska ungdomsrörelsen.

En tidning som helt säkert även den mången gång kämpar med samma svårigheter som det gamla ÖP.

Det är bara det att dagens ÖP kämpar på en sekelgammal stabil grund. ÖP har stolta traditioner och ÖP:s relationer har haft stora föregångare. Något som säkert också förpliktar.