NÅGRA DRAG UR
NYKARLEBY STADS
HISTORIA.

Österbottens bebyggare, vilka sedan urminnes tider äro kända som ett driftigt och företagsamt folk, bedrevo redan i början av 1600-talet en rätt livlig kustfart vid randen av Bottenhavet. Konung Gustav II Adolf, som särskilt lagt märke till dessa kustbors intressen och själv i hög grad nitälskade för handelns och sjöfartens uppblomstring, uppmanade nu allmogen i Nykarleby socken och omnejd att så talrikt som möjligt bosätta sig vid åminnet av Lappo älv, emedan han hade för avsikt att där grunda en stad. Bönderna förklarade sig villiga härtill och trakten kring älvmynningen befolkades allt tätare. När så kungen ansåg tiden lämplig, grundade han staden, vilken fick med dåtidens romerska anstrykning namnet Neo-Carolina, sedermera försvenskat till Ny-Carleby. Denna beaktansvärda tilldragelse ägde rum 1617, ehuru staden dock först den 7 september 1620 erhöll stadsprivilegier.

Under grundläggningsåret omnämnas i staden endast ”sextio rökar”, men i början på 1700-talet begynte Neo-Carolina redan visa små symptom att få stadsprägel. Stadsplanen skars av några smala men stenlagda gator, löpande från nordväst till sydost, vilka korsades till en början av 6 tvärgator. Tre av långgatorna löpte tillsammans norr om den s.k. hängbron och bildade en enda gata intill norra tullen.

I stadens mitt fanns ett rymligt torg, omgiven av vackra rödmålade tvåvåningsbyggnader.

På östra sidan av torget låg det av trä i tvenne våningar uppförda rådhuset, vilket även inrymde stadsfängelset. Vid stadens södra tull stod och står allt fortfarande, den anno 1708 uppförda prydliga korskyrkan, under vars golv många människor äro begravda. Denna kyrka är dock inte mer den första här, utan traditionen förtäljer att den första helgedomen varit belägen på den nuvarande Heikellska gårdsplanen. Av allt att döma härrör sig den gamla altartavlan från detta forna tempel (1607).

Begravningsplatsen befann sig i ett tidigare stadium icke heller där den nu är, utan planen norr om vår nuvarande poliskammmare utgjorde den plats där de döda jordades. Dessförinan hade platsen runt vår tids kyrka använts för samma ändamål. Detta förklarar också möjligen anledningen till att kyrkan restes just på detta ställe. Vid grävningsarbeten för inrättande av kyrktornets åskledare har man bl.a. funnit benknotor, vilket bekräftar antagandet om platsen som en fristad för förflutna generationer.

Nykarleby säges i det 17:de århundradets relationer hava presenterat ett behagligt utseende. Särskilt fäste sig främlingar, som genomreste staden vid de prydliga husen, som åtskildes av näpna kryddgårdar.

Staden var tack vare sitt utmärkta läge en huvudort för handel och sjöfart. Köpmännen hade vid denna tid i Åminnet en säker vinterhamn för sina fartyg och där hade anlagts ett skeppsvarv ävensom ett beckbruk. Denna hamn blev dock under senare hälvten av 1700-talet för grund, liksom stadens tidigare hamn vid Nålörn, varför fartygen fullastades först vid Djupsten.

Staden var även denna tid ett livligt centrum för ”landshandeln”. Ända från Lappo och Kauhava kommo bönderna hit för att avyttra sina produkter, såsom tjära, smör, och spannmål för att i stället förse sig med förnödenheter, vilka icke kunde uppbringas på landbygden, alldenstund butikerna voro få. Denna handelsförbindelse var rätt livlig, ända tills järnvägarna gjorde slut på densamma genom att skänka folket möjlighet att uppsöka andra marknadsplatser.

På samma sätt kan man tänka sig, att det var ånghästen, som till stor del bidrog till att konkurrera ut de båtar, vilka regelbundet upprätthöllo förbindelsen med Andra sjön. Folket reste fortare och bekvämare på land, när de engång gavs möjligheter därtill.

Under det sekel, då Nykarleby benämndes sjöstad, fanns vid Andra sjön stora upplagsplatser och magasin, i vilka förvarades tjära och mjöl och högre upp mot staden mindre magasin för petrolium. Under en senare tid låg vid nämnda hamn varje vinter en liten ångbåt med namnet Z. Topelius, ombord på vilken vissa personer trott sig ha hört och förnummit närvaron av spöken, berättas det.

En god föreställning om 1700-talets Nykarleby, i stora drag sett, få vi i en av assessorn Erik Tuneld år 1762 utgiven geografi (det första geografiska verket på svenskt språk), där följande beskrivning gäller Nykarleby, vilken här ordagrant citeras:

”Ny-Carleby, LAT, Neo-Carolina, en sjöstad vid Floden Lappojoki, 1 mil från dess utlopp i Hafvet, hwarest den har en god Hamn; 49½ mil från Åbo och 2½ mil från Jacobstad. Har bliwet anlagd af Kong Gustaf Adolfh och med privilegier försedd 1620. Håller årligen Olofsmässomarknad den 29 julii och drifwer en fördelaktig Tjäruhandel samt med Wed, Bräder och Smör.
År 1648 blef Landshöfdingasätet i Öster Botten anordnadt hit, hwarufrån det dock sedan flyttades.”

Vid tiden närmast före och efter det 18:de sekelskiftet funnos för ordningens upprätthållande i Nykarleby tvenne stadstjänare och dito nattvaktare eller ”brandvakter” som de kallades, vilkas skyldighet var att från kl. 10 på aftonen övervaka stadens säkerhet. Senare placerades i olika delar av staden i husknutar plåtfack, där i vart och ett slagverk inmonterats, fordrandes uppdragning en gång i timmen. En sysselsättning innebärande kontroll över respektive brandvakters påpasslighet. Ofta hördes brandvakterna, när de å pliktens väg genomströvade staden om nätterna sjunga den långt in på 1800-talet vanliga brandkårssången:

”Klockan är tio slagen.
Guds milda och nådiga hand
Bevara vår stad för eld och brand.
Klockan är tio slagen”.

Det omnämnes att Nykarleby brandväsende på 1700-talets senare hälvt var i så bedrövligt skick, att inte ens en handspruta fanns till hands i händelse av eldfara. Detta missförhållande upphjälptes dock snart, så att det redan 1879 hette: ”Jämte stadssprutan, som är ansenlig, har man överallt handsprutor med flera brandanstalter, som alla hållas i gott skick.”

I texten antyds rätt klart tillvägagångssättet denna tid då nya städer tillkom. Först en konungslig uppmaning till folket i trakten att bosätta sig på den tilltänkta platsen, sedan tillkännagavs konungens avsikt att anlägga en stad på platsen och småningom tilldelades stadsprivilegierna, såvida de förutnämnda betingelserna uppfyllts.

Detta ger en förklaring till, i Nykarlebys fall, årtalen 1617 och 1620, där det föregående torde vara året då konungen uttalar sin tanke att anlägga staden vid Lappo ås mynning och folk bosätter sig där, medan 1620 år året då staden officiellt börjar existera i och med att privilegiebrevet utfärdas och tillställs.

I texten finns med den felaktiga uppgiften att den först kyrkan skulle varit belägen på den s.k. Heikellska tomten. Platsen för den första kyrkan är s.g.s. samma som den nuvarande kyrkans grundplan.

Ett plåtskåp för brandvaktens kontrollur fanns bl.a. på väggen till bagar-/tvättstugan vid De gamlas hem, nuvarande Florahemmet. Det var ca 12x18 cm och hade, av kontrollurens storlek, varit ca 8 cm djupt. På 1950-talet fanns ännu plåtskåpets bakvägg kvar på väggen, medan själva skåpet var lösbrutet. Två stycken kontrollur förvaras nu på Nykarleby museum.

Några drag ur Nykarleby stads historia. Forts.

I början av 1800-talet tyckes nöjeslivet i Nykarleby ha haft sin guldålder. Det invid staden i älven belägna Brunnsholmarna torde ha varit föremål för stadsbornas odelade intresse. En liten spång från älvens östra sida ledde till detta öparadis. Där fanns ett synnerligen väl anlitat värdshus med utskänkning och vidare enligt traditionen en verklig naturens hälsokälla en s.k. ”surbrunn”. Till detta öparadis samlades på lediga aftnar damerna med sina kavaljerer för att roa sig vid kägelbanorna, ömsom dansande, ömsom förfriskande sig vid hälsokällans underbart stärkande vatten, kanske också emellanåt avprovande värdshusets tillgängliga källa. Såsom en gammal sed må nämnas, att ungdom från staden och dess omnejd samlades till Brunnsholmarnas lilla örike varje år den 3:dje söndagen efter midsommarn för att sålunda glädja sig och fira en idyllisk högsommarfest.

Förr var det även förunnat Nykarleby-borna att upptaga avgift, när en främmande fora passerade bron, vilken var belägen ett litet stycke högre upp än våra dagars övergång. Foror från staden, Jeppo och Munsala hade rätt att fritt få passera, emedan bron hade byggts på stadens och nämnda kommuners initiativ, då däremot en främling, som ville över med sin häst måste erlägga en avgift av 10 penni.

I fråga om denna tullavgifts erläggande utspann sig många trevliga episoder. Det var icke så sällan förenat med vissa svårigheter för brovakten, vars dagliga högkvarter var våra dagars café Brostugan, att på ett givet ögonblick göra klart för sig, huruvida kusken med sitt ekipage var från Jeppo eller Munsala, eller om han var en främling. Det gällde för brovakten att öva sig i människokännedom i ordets verkliga bemärkelse. Det gavs naturligtvis illmariga främlingar vilkas avsikt var att tangera andra älvstranden, andragande dessa kommuners namn, och det gick ut på att inbespara 10 pennis slanten.

I synnerhet marknadstider visste brovakten mer än väl sin uppgift i samhället, när ständigt brokiga folkströmmar sökte sig från den ena sidan till den andra. Dock voro flere män honom till hjälp vid sådana periodiska folkökningar i staden. Kiv och käbbel hörde till saken vid erläggandet och mottagandet av broavgifter; stundom utvecklade sig det livliga meningsutbytet till vilt slagsmål.

Denna lilla ”broifierade” guldgruva för förflutna generationer, brändes under 1808—09 års krig av ryssarna en midsommardag, när dessa retirerade söderut. Nykarleby-borna uppförde därefter en ny bro, vilken allt fortfarande, visserligen nyligen ombyggd, förmedlar trafiken mellan åsidorna såsom stadens värda generalövergång.

Nu närma vi oss ett tragiskt skede i vår stads historia, nämligen branden, vilken ägde rum 1858 i januari månad. Vintern nämnda år var synnerligen mild och likaså snöfattig, så att gatorna vid denna tid på året voro alldeles bara med undantag av en tunn isskorpa, som på sina ställen betäckte gatstenarna. Olycksdagen, den 13 i samma månad, bröt plötsligt eld ut i handlanden Vestlins gård, belägen i närheten av det nuvarande apoteket. Också påstås det, att elden tagit sin början i ett mittemot på älvstranden befintligt lider, och att husen på andra sidan älvstranden skulle ha antänts av överflygande gnistor. Eldens uppkomst i lidret har man velat tillskriva några gubbar, vilka handskades ovarsamt med sina pipor.

Den nuvarande äldsta invånaren i staden, änkefru Susanna Löfholm, i sitt 93:dje levnadsår, berättar, att ungefär vid samma tid som eldutbrottet, uppstod en förfärlig storm, som inom kort förvandlade hela staden till ett enda hav av eld. Genom denna fruktansvärda snöstorm hjälpte varken släckningsredskap, vatten eller manskap. Staden fortfor att brinna hela tjugondagsnatten. Elden upplyste nejderna vida omkring. I Jeppo säges det stundom varit så ljust, att man kunnat finna eller se synålen på golvet. Hela himlen var champagnefärgad, och folk strömmade från avlägsna orter till den dödsdömda staden, utan att kunna hindra det rasande eldmajästetets allt förintande sorgespel.

Stadens öde var beseglat. Den röda hanen mejade staden, sånär som på kyrkan och de söder om den befintliga byggnaderna. Folket som så hastigt blivit utan tak över huvudet, måste söka skydd i de angränsande gårdarna.

Fru Löfholm berättar vidare, att när hon som 18-åring besökte kyrkan söndagen den 14 januari 1858, dagen efter branden och blickade ut över den förstörda staden, där murarna likt vålnader sköto upp ur askmassorna, inpräntades en bild i hennes inre, som hon aldrig kan glömma. Hon mindes att stormen fortfor med oförminskad styrka och att man snabbt måste sluta igen kyrkdörren för att hindra den kringflygande askan att intränga i helgedomen.

Tiden närmast efter denna ödeläggelse var för stadsborna en sorgens tid.

Småningom uppväxte staden igen. Grushögarna fingo lämna rum för nya byggnader, vilka nu ordnades i en mera bestämd stadsplan. Trottoarerna gjordes bredare liksom för övrigt gatorna, och staden fick i sinom tid det utseende den nu har.

1700-talets Nykarleby, sjöstaden, dess glansperiod var förbi, i stället gjordes allt för att få staden att löpa i bildningens banor.

I detta sammanhang må nämnas några ord om skolväsendets utveckling i Nykarleby.

I Österbotten fanns icke någon skola före 1640, varför den österbottniska ungdom som hade lust att studera, var tvungen att besöka skolorna i Åbo, Björneborg eller i det gamla moderlandet Sverige. Samma år, som akademin kom till stånd i Åbo, öppnades den första trivialskolan i Österbotten, vilken förlades till Nykarleby och invigdes den 3 februari 1641. Denna skola överflyttades sedan på 1660-talet till Vasa, men ännu en gång återvände trivialskolan till sin ursprungsort, detta till följd av Vasa brand. År 1852 förlades nämligen gymnasialklasserna till Jakobstad och skolklasserna till Nykarleby. Angående vår stads pedagogi eller barnskola nämnes blott att den på 1700-talet var inrymd i stadens f.d. trivialskolelokal och ägde ett fyrtiotal lärjungar vilka undervisades i kristendom, skrivning och räkning även sådana vilka sedan kunna sändas till trivialskolan i Vasa. Många historiker äro förknippade med livet i Nykarleby trivialskola i sin första verksamhetsepok. Så t.ex. berättas det, att rektor ”i fylleri begynt examinera inferiores in deklinatio, comparando et coniugaudo och då hållit modet uppe och småleende narat i sådan måtto, att han förvänder orden till idel löjevärdiga”, så att vissa latinska ord fingo en viss ljudlikhet med svenska ord av skrabrös betydelse. Läxorna påstods ha genomgåtts så snabbt, ”att det myckna vi läsit hava är intet kommit oss till praxin eller usum”.

Våra dagars Nykarleby har försatt dess tidigare generationers varma tankar om skolans verkställighet. En avlägsen tids dunkelt antydda bildningsprogram har fullföljts och utvecklats. Sålunda begynte år 1873 Nykarleby seminarium sin verksamhet och 1919 Nykarleby samskola, vilken egentligen kan betraktas som en fortsättning av en i slutet av 1800-talet upphörd fruntimmersskola.

Även landets enda svenskspråkiga kristliga folkhögskola utövar här sin verksamhet. I förhållande till stadens skollokaler under kunskapernas knoppningstid hava vi nu rymliga och ljusa skolhus, alldenstund det reparerade och senare med tegeltak försedda huset, bildande vinkel med rådhuslokalen enligt sägnen varit stadens första skola och uppbyggd på 1500-talet. (sic!)

Som nämnt är Nykarleby en skolstad, en bildningens krubba vorden, en såväl det andliga som det materiella ljusets källa. På stoftet av den forna sjöstaden arbeta nu utom läroinrättningarna även flera nyttiga föreningar för spridandet av ljus till vetgiriga ungdomsskaror, och det är att hoppas att staden allt framgent skall var ett vetandes centrum, utstrålande kunskaper till vår svenska stam, till hembygdens och till hela vårt fosterlands framtida båtnad.

I texten framkommer bl.a. att tredje söndagen efter midsommar, alltså i mitten av juli, var en återkommande festdag i Nykarleby.

Munsala och Jeppo hörde till Nykarleby kyrksocken och var skyldiga delta i kostnader för brons anläggning, men hade i gengäld körkarlar därifrån rätt att passera bron utan avgift.

Om stadens brand framkommer två icke tidigare nämnda omständigheter: dels att eld också förekommit på andra stranden, dels att orsaken till branden skulle ha varit gubbar som varit oförsiktiga med sina pipor.