BORDE ICKE ÖSTERBOTTNISKA POSTEN BLI ORGAN JÄMVÄL FÖR DE SVENSKA FOLKSKOLLÄRARNA.

De svenska folkskollärarna i stad och på landsbygd hava säkerligen i likhet med undertecknad mångfaldiga gånger erfarit, huru gärna tanken ännu söker sig tillbaka till den i stort sett lyckliga och glada seminarietiden och hur välkomna alla underrättelser från Nykarleby allt fortfarande äro. Vid den lilla fridfulla staden äro många av våra trevligaste gemensamma minnen knutna, och då vi tänka på våra kamrater, så är det oftast i seminariets miljö bilden av dem framstår i vår hågkomst. Dimissionen från seminariet innebär inte sällan en skilsmässa för livet. Den ena får sin verksamhet i öster, den andra i väster, den tredje i söder och den fjärde i norr. Avstånden äro långa, brevväxlingen domna hastigt bort, och mötet med den forna goda seminariekamraten sker hädanefter endast i tanken.

Minnena från seminarietiden och behovet av att ännu åtminstone i någon mån upprätthålla kontakten med den lilla stad, där jag vunnit utbildning för mitt livsvärv och där många trofasta vänskapsband blivit knutna, har föranlett mig att under en följd av år prenumerera på Österbottniska Posten.

Den lilla tidningen har vecka efter vecka, år efter år burit fram en värmande hälsning från den fridfulla staden och hållit de glada ungdomsminnena levande. Så eget är det, att den tidningen i all sin anspråkslöshet blivit för mig den mest kärkomna. Knappast läser jag något annat blad så omsorgsfullt som just Österbottniska Posten. Och jag har erfarit att det finnes andra f.d. seminarister, som gjort samma rön.



[Direktor Schalin med barn (delförstoring) framför seminariets huvudbyggnad, från sydväst. Notera den halvvuxna granen! Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll foto av Johannes Schalin ur Carin Schalins album.]


Det är dessa omständigheter som hos mig framkallat tanken på att Österbottniska Posten borde bli ett forum för ett mera personligt tankeutbyte mellan f.d. elever vid Nykarleby seminarium. Ingalunda så förstått att detta skulle inkräkta på ”Tidskrift för folkskolan” eller andra eventuella facktidskrifter. Det är nämligen icke min mening att Österbottniska Posten skulle upplåta sina spalter för pedagogiska spörsmål eller för polemiker i lönefrågor och dylikt. Nej, jag anser endast att tidningen skulle öppna en ”Folkskollärarnas spalt”, som skulle följa med lärarval och utnämningar i hela Svenskfinland, lämna upplysningar om löneförhållanden i kommuner och städer, införa kallelser till kamrat- och klassmöten m.m. samt framför allt bereda utrymme för små korrespondenser berörande de enskilda lärarnas förhållanden och erfarenheter. Detta är naturligtvis tillsvidare endast ett önskemål, som ligger åtminstone mig varmt om hjärtat och vars förverkligande icke skulle sakna betydelse i kamratskapets och det goda samförståndets tjänst.

Vad säga kamraterna? Och framför allt, vad säger Redaktionen om förslaget.

Lovisa den 8 januari 1926.

Gigge Strandvik.

Österbottniska Postens betydelse som ”ett brev hemifrån” är omvittnat av många som flyttat till andra delar av landet, utomlands och till andra världsdelar. För seminaristerna blev mötet med Nykarleby ett möte med en stad, hur liten och lantlig den än var, och den relativa isoleringen i seminariet och i staden under fem års tid, gjorde att seminaristen rotade sig, började känna sig hemma här.

ÖP, som en kontakt till hemstaden eller i detta fall studiestaden var av största betydelse när postgången var långsam, telefonen endast få förunnad att äga och fortskaffningsmedlet cykel, tåg, buss i långsam takt.

Redaktionen förklarade nog sig villig att ställa plats i tidningen till förfogande men något mer blev det inte av Strandviks initiativ.

Men ÖP skulle i fortsättningen välvilligt ge utrymme för frågor som berörde seminariet, ända tills ÖP som tidning för Nykarlebynejden upphörde 1968. Seminariet upphörde med sin verksamhet 1971.

En förhoppning är, att nykarlebyvyerna även kan utgöra ”ett brev hemifrån” som ÖP i tiden gjorde.