Seminariegranen fälls den 27/2 2012

Fick denna bildsvit tagen av Peter Gullback när detta ärevördiga vårdträd fälldes. Det har för generationer seminarister och likaså högstadie- och gymnasieelever varit som en fyrbåk. Här vid granen stod seminaristerna under inträdesförhören och darrade i väntan på att kallas in till rektorskansliet bakom granen. Här har lyckliga ungdomar gått ut i livets vår. Här har bedrövade elever staplat ut när besked om avskiljande från läroinrättningen meddelats dem i rektorskansliet. Ryska krigsfångar, syflickorna i uniformstillverkningen under kriget, soldater under militärutbildning, otaliga deltagare i kurser av alla slag [och abiturienter].

Åtskilliga klassträffars mötespunkt har varit här ”under granen”. Det finns foton av den när den var sådär runt fem meter hög vid sekelskiftet nittonhundra. Man kan säga med skalden: ”Om dessa grenar kunde tala.”

Kvistningen har påbörjats. Förstoring.

Förstoring.




Förstoring.

På väg till Bådan i morse mätte jag granstubbens diameter i kors. Den ena diametern var 76 cm, den andra 79 cm, barken inräknat. Nu skall väl måtten tas i brösthöjd har jag för mig från en skogsbrukskurs jag deltagit i  en gång i tiden. Så medeltalet för den inte perfekt rundade stubben blir då 77 ½ cm i diameter. Igår fotade jag stubben så nära jag fick, det var det fotot du fick idag, och konstaterade därmed att i stubben finns ingen röta. Hålet som syns är hålet efter veden som revs ut när stammen stjälpte. Jag försökte räkna ringarna på plats och kom till lite över 100. De yttersta är mikroskopiskt nära varandra. Peter Gullback hade kommit till samma resultat – lite över hundra. Ringarna i mitten är breda men de senaste trettio åren har tillväxten varit mycket långsam.

Förstoring.

De som var med och fällde var Roger Nynäs, Peter Gullback, som mest höll i kameran och en Jernström som bogserade bort stammen. Den var för den delen för grov för flisning. Stammen fördes till stadens depåplats vid Munsalavägen. Vad som sen blir av stammen är i framtiden höljt.

Speciella träd – tyvärr har många gått hädan helt anonymt.

Jag har kanske sagt att jag har en teori att dessa höga granar med speciella barr runt om i staden kanske togs som plantor samtidigt av någon person i stadens eller seminarieträdgårdens tjänst  och, vad det verkar, män i samhällsställning planterade dem vid sina gårdar. Den vid Sonjas har gått hädan. Den vid Föreningsbanken likaså. Kan den förra ha planterats av Lybeck och den senare av Spolander? En finns ju vid Övergaards. Under den har generationer stått och rökt. Så ännu i dag. Den kan ha planterats av Lindbohm. Övriga har väl gått åt i samband med rivnings-/byggnadsraseriet på 60–70-talet. Sen finns ju Hugos, som kanske kom till så att hörde man inte till herrarna som fick en planta av den speciella sorten, tog man en egen från, i Hugos fall från Långörn, som du sade.

Visst finns några ekar av ålder i stan; vid f.d. Edit Ahlnäs gård på Gustav Adolfsgatan 24 och vid f.d. Bogdanoffs vid Bankgatan 14. På skolområdet finns ju diverse träd som härstammar från ? Den där som kallas både Ornäs- och Canadabjörk är säkert någon trädgårdsmästare på seminariet som planterat. Bror Sandströms silverpilar känns ju igen. Stationsparkens granar är ju från seklets början och av samma slag som herrskapsgranarna. Cembratallarna där skall jag inte orda om, vet bara att de tidigaste kom efter hungeråren 1866–68 för att bli en räddande ingrediens vid nya nödår. Annars nämns nötkråkan i Nykarleby redan 1898! Så då bör enstaka sibiriska tallar ha funnits här.

Ja, jag kunde fortsätta att skriva men slutar här nu.

En skymt av granen på 1970-talet i högerkant. Ska bli spännande att se vilken färgsättning det blir efter den omfattande renoveringen som nu är på gång. Den nuvarande färgsättningen kom omkring 1980. Förstoring.
Foto: Holger Haglund. Elisabet Sund delade på facebook.

Är ingen bilexpert, men tycker mig se en Citroën CV4 i bakgrunden i vänsterkant. Och om så är fallet tillhör bilen engelskaläraren Nordman från Jakobstad.
(Inf. 2022-10-29.)