Nykarleby-nejdens femte
sång- och musikfest i Soklot.

Gynnades av härligt försommarväder, Tretton körer,
två orkestrar. 350 sångare.

Under ovannämnda rubrik skildrades i lokaltidningen sångfesten som hölls den 29 maj 1932. Sångarskaror från Vörå i söder till Soklot i norr samlades vid ungdomslokalen i Soklot i det mest fantastiska sommarväder. Klockan ½ 3 tågade körerna företrädda av sina vackra standard med Soklot hornseptett i spetsen till festplatsen på Kvarnbacken. Ett imponerande sångartåg med 350 sångare mötte upp på festplatsen som var synnerligen vacker och välvald, där publiken, liksom sångarna till stor del bar de vackra färgglada bygdedräkterna.

Festen inleddes med sommarpsalmen ”Skön är den jord” under Majson Castréns ledning, John Sundqvist höll hälsningstalet, Ture Granqvist deklamerade ”Vi har ett större fosterland” av Jarl Hemmer.

Men ur historisk synpunkt var festtalet av bankdir. Emil Forsander det mest remarkabla. Efter att han anknutit till sången ”Ty lysa de stjärnor på hemgården än” av Alexander Slotte övergick han till att orda om den tusenåriga svenska bosättningen vid Lappo ås stränder. Genom långa strider drevs urfolket undan och senare kom män i långa kåpor med korstecknet och predikade om Vite Krist.

Så kom kristendomen till Österbotten genom handelsmän, munkar o.a. och Pedersöre kyrka byggdes. Soklot hade tävlat om platsen för kyrkan, men Pedersöre fick den, och denna bygd fick namnet Soklot, som betyder sockenlöt. Talaren förtäljde sagan om ”Rollo Gånge Rolf”, vilken skulle ha varit hemma från Ylistaro och därifrån med 30 000 man dragit till Frankrike. Härigenom hade den svenska befolkningen i Österbotten i det närmaste utdött. Svenskarna kan med stolthet säga till de andra folkstammarna i Finland: ”Vi har varit, ni har kommit”. Svenskarna blev läromästare för folket i detta land. Utan svenskarna vore det en spillra utan fasthet. Svenskarna räddade genom sin större statsmannaklokhet Finland från att uppgå i det ryska folkhavet. Svenskarna har gjort de största insatserna i Finlands ekonomiska och sociala liv. När vi nu lönas genom hänsynslös förföljelse från finnarnas sida, finna vi vår styrka i medvetandet, att dessa åkrar är våra, dessa råmärken har lagts av våra förfäder, skeppen på haven är våra, stugan med härden är vår. Men vi måste försvara våra tillhörigheter och lik sagans Solgrim ordna för ett ekonomiskt och andligt välstånd i medvetande att den enskilda folkgruppens väl är hela landets väl. I kampen för vår rätt och vårt språk ger enighet styrka.

Så långt Forsanders festtal, och sägs det att talet mottogs med kraftiga applåder.

Festen fortsatte med Soklot hornseptett under Gunnar Segerstams ledning, seminariets stråkorkester under M. Castrén fortsatte. Andra som framträdde var hr Hertzberg och hr Sundqvist varpå avslutningstalet framfördes av Emil Kjellberg.

När man läster igenom det omfattande referatet, slås man av att egna sångkörer tycks ha funnits i nästan varje by, Soklot sångkör, Kovjoki sångkör, Ytterjeppo sångkör, Jeppo sångkör, Munsala sångkör, Monå sångkör, Jussila sångkör, för att nämna de sångkörer som fanns på nuvarande Nykarlebys område. 

Det som är anmärkningsvärt är att Soklot, enligt talaren, varit stark kandidat till den kyrka för nejden, och som sen kom att byggas i Pedersöre. Alltså kunde Soklot ha ståtat med en stor stenkyrka idag, i stället för det lilla bönehus som började byggas där samma år som sångfesten hölls.

Språkstriden stod het här i landet på 1930-talet vilket avtecknar sig i festtalarens formuleringar, formuleringar som kan kännas nog så aktuella idag. En annan inspirationskälla för talaren hade säkert Gånge Rolfs tal och publikationer säkert utgjort!