nationalitetsrörelserna och språkstriden. Finlands nationalitetsfråga har i stort sett förlöpt parallellt med utvecklingen i andra tvåspråkiga europeiska områden. Där har dock motsättningen mellan de två grupperna under inflytande av de nationella och demokratiska idéernas gradvisa genombrott vuxit till den centrala, alltbehärskande politiska frågan. Härvid kan konstateras vissa grundläggande olikheter, som mildrat den finländska konflikten. Inlemmandet i Sveriges rike i samband med korstågen hade icke efterlämnat minnen av en blodig underkuvning, systemet uppfattades sedan länge som självklart och var populärt — Finland kunde profitera av Sveriges demokratiska samhällsformer, främst den jämbördiga representationen i riksdagen och frånvaron av livegenskap. Till följd av den allmänna fattigdomen var de sociala olikheterna jämförelsevis obetydliga, den ringa folktätheten motverkade rivalitet om utbredningsområdena. Dessa faktorer skapade likheter med det klassiska kompromissbetonade undantaget Schweiz (delvis frivillig sammanslagning, gammalt folkstyre, alpdalarnas isolering undanröjer irritationer).

Svenska tiden. De första tydliga tecknen på en aktivering av Finlands nationalkänslor framträdde på 1700-talet. Medan företeelser i seklets början som D. Juslenius' Aboa vetus et nova och Finsk orda-boks försök m.fl. snarast utgjorde förebud, vittnade grundandet av Aurorasällskapet (se d.o.) 1770 om en vaknande vag fosterländskhet hos en redan något större grupp. Dess ledare H.G. Porthan företog epokgörande undersökningar om Finlands historia och folkdiktning. Kretsen utgav från 1771 Finlands första tidning, givetvis svenskspråkig, medan A. Lizelius' Suomenkieliset Tieto-Sanomat från 1776 (nedlagd samma år) såsom finskspråkig innebar en ännu märkligare pionjärinsats. Kulturrörelsen saknade varje som helst politiskt syfte.

Ryska tiden. I det autonoma storfurstendöme som Alexander I sanktionerade på Borgå lantdag 1809 förefanns redan tidigt en känsla att utgöra en naturlig enhet, och den övergick med tiden i äkta patriotism. Fosterlandskänslan betygades kraftigt vid universitetsjubileet 1840 och upplevde sitt fulla genombrott på den berömda Florafesten i maj 1848. Tanken att Finland borde bli finskt framskymtade tydligt hos A.I. Arwidsson (se denne) i Åbo Morgonblad 1821 (se Åboromantiken), hos J. Judén m.fl. Den stimulerades genom Elias Lönnrots Kalevala 1835 och J.L. Runebergs tidigare arbeten, men först J.V. Snellman (se denne) inledde den medvetna finska nationalitetsrörelsen genom två artiklar 1844 i de första numren av Saima (svenskspråkig; tidningen förbjöds 1846). Snellman krävde total språklig förfinskning av kulturlivet och styrelseapparaten, en åsikt vartill hela den unga bildade generationen anslöt sig, men ännu länge i en teoretisk och symbolisk mening. Först under inflytande av G.Z. Forsman (se Y.S. Yrjö-Koskinen) övergick en småningom växande fraktion till konsekvent finskspråkighet. Emellertid hade det reaktionära ryska trycket lättat efter Alexander II:s tronbestigning 1855. Just före lantdagen 1863 utverkade den nyutnämnde senatorn Snellman ett språkreskript (1/8 1863), varigenom finskan inom 20 år skulle jämställas med svenskan i ämbetsverk och domstolar; därjämte gavs rättighet att inlämna handlingar på finska språket. Nyheten väckte allmänt bifall. Från samma år kan ett finskt politiskt parti sägas ha trätt i funktion (senare: gammalfinnar). Allt flera finlandssvenskar insåg nu, att de aldrig menat allvar med sin idealfennomani. Ett ställningstagande till förmån för svenskheten i Finland framlades av rikssvensken A. Sohlman 1855 och studenttidningen Nylands Dragon 1858, men först Vikingen 1870, grundad av A.O. Freudenthal (se denne), markerade övergången till en fullt medveten finlandssvensk nationalitetsrörelse. Freudenthal betonade en folkminoritetens allmogeunderlag.

Den egentliga språkstriden började på 1870-talet, varvid skolfrågorna spelade en viktig roll. Bitterheten på båda hållen var ansenlig. När ofärdstiden ingick 1899 nådde splitet sin kulmen, men i gengäld uppstod god sämja mellan svenskarna och liberalt sinnade finnar i tecknet av motståndsrörelsen. 1906 ombildades det ca 25 år gamla svenska partiet till ett borgerligt demokratiskt folkparti (se svenska folkpartiet). Tonvikten på språklig purism och på bygdekulturen blev mycket stark, liksom inom finskhetsrörelsen. Den mäktiga arbetarrörelsen hade trots internationella paroller ingalunda lett till att massornas språk- och fosterlandskänsla utplånats.

Det oavhängiga Finland. Författningen av 1919 stadgade likställdhet för de båda nationalspråken, finska och svenska. Landskapet Åland, som velat förena sig med Sverige (se Ålandsfrågan), erhöll autonomi 1920. Kring 1925 uppkom den starkt antisvenska äktfinska rörelsen (se äktfinskhet). Lapporörelsen (jfr d.o.) kring 1930 åstadkom ett visst närmande mellan finska och finlandssvenska högerelement, men den skenbara avspänningen blev kortvarig. Språkstridens två sista och allra kraftigaste utlöpare blev konflikterna om statsuniversitetets förfinskning (se t.ex. universitetsadresserna) — partiellt genomdriven 1937 — och om snabbkolonisationen efter Karelens förlust 1940 och ånyo 1944.

Efter 1945 inträdde stiltje i nationalitetsfrågan, en egendomlig kontrast mot hundra års utveckling. Enstaka tecken tyder dock på att den nationella utjämningen delvis är skenbar. Sedan början av 1950-t. har finlandssvenskarna minskat i antal inte bara procentuellt, utan också absolut sett. Orsakerna är främst emigration och äktenskap över språkgränsen. — Jämsides med denna tillbakagång uppstod dock under 1970-t. en ny finlandssvensk nationell medvetenhet, som gjorde sig gällande särskilt i Österbotten (se hurri). Jfr även finländare. (V. Hytönen, suomalaista sivistystaistelua 1858—1908, 1908; A. Lille, Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, 1921; A Mörne, Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken, 1927; J.H. Wuorinen, Nationalism in modem Finland, 1931, rev. fi. övers. Suomalaisuuden historia, 1935; L.A. Puntila, Ruotsalaisuus Suomessa, 1944; Y. Nurmio, Taistelu Suomen kielen asemasta 1800-luvun puolivälissä, 1947; P.K. Hämäläinen, Nationalitetskampen och språkstriden i Finland 1917—39, 1969, Luokka ja kieli vallankumouksen Suomessa, 1978, eng. övers. In time of storm, 1979) B.C.