Följande år hölls Pedersöre sångfest i Esse och då var vi också bjudna att vara med. Och nu tyckte vi att nu bör vi ha en egen fana. Viola ritade och Rosa sydde och vi kunde tåga efter egen fana i Esse den 10 juni 1927. Paul Holm var förbundsdirigent, fordrande men kunnig och inspirerande sådan. Man kommer ihåg sånger som »Ljusa skyar segla under högblå himmel. Ljumma sommarvindar krusa vikens vatten» och »Ungdom hör, ungdom se! Fåglar på vårliga vindar bäras mot blånande rymd. Hade vi vingar som de, se.» Att festtåget gått längs en nylagd grusväg och dammet stigit mot skyn i två kilometer och de skavsår man fick som både blödde och sved, det glömdes när man fick stämma upp i »Härlig är naturen, lyst av solens strålar! Härligare anden lyst av Gud.» I Esse var vi och vackert väder så damernas lockar hölls i styr. Det gjorde de inte på stora sångfesten i Helsingfors. Då stod regnet som spön i backen varannan timme. Och hårlockarna skulle krusas med tänger som värmts på torrspritburkar 10—12 st ovanpå varandra. Det var tider det.
Då hade vi alla inbjudit våra föräldrar och det var för dem som vi då ställde till program. Ledaren delade ut uppgifter som var och en skulle framföra. Det var sålunda alltid överraskningar för alla. Och, det gjorde att det alltid var spännande med överraskningar som vi fick se emot. Allt detta hände innan Nykarleby Sång- och Musikförbund fanns. Vi var sålunda en aning före det allmänna när förbundets verksamhet startade. Vi hade säruppträdande på den första festen i Rummelbacken den 29 maj 1928. Socklot körens damer var klädda i vita klänningar vid kvällsfesten som också hölls i Rummelbacken. Visst var det något kyligt, men solen sken ännu den stund vi sjöng. Oravaiskörens damer hade folkdräkter. De hade också säruppträdande. Kören hade förmånen att ha musiklektorn vid seminariet Gunnar Vikström som solist i folkvisan »Ned i mörka mullen bäddades min kära, bäddades min ungdoms liljebleka brud.» Sånger som förknippats i minnet med lektor Vikström är »Jag går genom säden som Herren en gång i sabbatsmorgonen tida.» Och speciellt från festen på Oravais kyrkbacke 1929 minns man »Vallflickans söndag». »Klara kyrkoklockor ringa i den stilla morgonstund, över nejden budskap bringa över jordens vida rund». Man minns sångfesten i Socklot på Kvarnbacken 1932. Man minns festen i Vörå Rejpelt uppe på berget. Man kommer ihåg inkvarteringen i Israelsgården. Det var långt till Vörå och det var långt över allt. Speciellt minns man av programmet i Vörå de sånger som komponerats av en av de våra Selim Segerstams »Ändå» och »Den ensamma.» Enligt mitt minne torde de vardera ha framförts i Vörå. Ifråga om Segerstams kompositioner så gjorde han för vår kör flere arrangemang. Bl. a. »Där björkarna susa», som vi sen använde på bröllop då det ena paret efter det andra fann varandra inom kören. Kören hade inte enbart att vara med på sångfester och dylikt. Vi hade hemma i byn så att säga en social uppgift att fylla. Det var på oss ansvaret låg att få program till alla fester som skulle hållas vid jul och påsk inom ungdomsföreningen. När vi sedan drabbades av oturen att samlingshuset nedbrann vid en eldsvåda på fettisdagsnatten 1928 måste ett nytt byggas upp. Och det blev i stort sett så att sångkören och hornorkestern svarade för de programsoaréer som måste ordnas titt och tätt vid avbetalning på räntor och lån. Sundqvist sade på sångövningen, det förfaller en växel igen så vi får ställa till med program. Det blev solo och duettsång, diktläsning och bygdemål och så skulle musiken spela gratis för att det skulle bli vinst. Den som inte hade annat skötte bufetten. Det var den tidens understöd.
Vi var anmodade att uppträda vid en Nordisk lärarkonferens på seminariet. Vi sjöng i Nykarleby kyrka när den invegs efter renoveringen. Detta kände vi som ett mycket ansvarsfullt uppdrag. När ledaren John Sundqvist fyllde sextio år och flyttade bort från skolan övade kören in ett uppvaktningsprogram under Gunnar Segerstams ledning. Vid detta tillfälle uttalade han orden att han hoppades att vi skulle vara den kör som sjöng sist för honom en gång. Detta löfte uppfyllde kören med att inövade sånger som vi visste att för honom var s.k. älsklingssånger. 1958 när den nya skolan i Socklot invigdes fanns inte vår ledare mer. Kören övade då in det så att säga sista offentliga programmet i sin historia. Kören sjöng då »I himlar sjungen den eviges ära», »I livets kamp», »Vörda ödmjukt fädernas minne» och sin egen lystringssång genom tiderna »Den sång är oss kär som kring stränderna går». I denna kör medverkade några yngre sångare som inte varit med tidigare, men varit med i körer på andra ställen. Ännu en sista gång uppträdde kören vid Selim Segerstams gravläggning i Nykarleby okt. 1963. Detta är nu sedan i stort sett vad den, nu rätt nedsättande kallat den avsomnade Socklotkören, gjort. Men vi vill inte hålla med om att den avsomnat. Den har fyllt sin plikt och vi vill tro med heder, att om hela dess verksamhet inte finns nedtecknat en endaste rad, annat än i något marthaprotokoll där det står att det förekommit sång av Socklot Sångkör under John Sundqvists eller Gunnar Segerstams ledning, är väl om något unikt. Ännu finns kvar i byn 16 av dem som var med från början. Stämfördelningen är jämn över alla stämmor. Och ännu kan vi få tag på några dessutom som varit med. Så om inte bara allas röst hade åldrats, så har vi ännu i minnet kvar ganska många av de 120 sånger som engång i vår välmakt hörde till vår repertoar. De flesta värda att sjungas på nytt av unga röster, men det skall övas. Vi sjöng tre gånger i veckan före varje uppträdande. Gör om det den som har lust! Vi hade lust.
|
