Stockarna komma och med dem — förargelserna.

Hällnäs sågbolags stockar begynna komma i slutet af förra weckan. De samlades i en s.k. ”grimma” wid gamla hamnen. Man bogserade grimman utför ån, och den breda wattenytan betraktades som stockflötarnas privata egendom. Utanför Åminne brygga lågo twenne dyrbara nymålade motorbåtar utankrade. Men icke ett ögonblick föll det dessa herrar flötare in, att båtarna kunde taga skada, eller borde flyttas undan. Båtarna följde med och målningen blef mycket fördärfvad. Ankarkättingarna sletos lös, pollare och klys refwos bort med sina skrufwar. Icke ens sen förödelsen war gjord, brydde sig wederbörande om att ta hand om båtarna, utan lämnades dessa wind för wåg.
     Till all lycka obserwerades tilldragelsen af wittnesgilla personer, warför båtägarna kan få skadeersättning. Men huru hade det gått, om inga wittnen funnits?
     Att stockflötarnas förman, hwars namn wi icke känna men som wi hört uppges wara Ollus, ögonblickligen bort få afsked, ligger för öppen dag. Ty det är icke nog med att en skada ersättes, det ges skador, som tyvärr inte kunna ersättas, nämligen den trefnad och glädje man wäntat sig af en sommar och som genom stockflötares wårdslöshet och okynne går förlorad. Därför borde förmännen wara personer med omdöme och eftertanke.