Nykarleby Skogsvårdsförening r.f. 1936—1986

Kort historik om flottning, transportering
och uppläggning av virke

Allt efter det som virkeshanteringen utvecklades i början på 1900-talet och virket från skogarna erhöll allt större betydelse för näringslivet, så kom också transporterna av virket att utgöra en viktig del, när det gällde prissättningen av böndernas skogar. Särskilt på rotprisen, men även på leveransprisen. Ju längre bort från transportlederna ett skogsskifte låg, desto dyrare blev också transporterna.

Nykarleby älv kom redan på ett tidigt stadium att för bygden få stor betydelse som flottningsled. Otaliga mängder virke: stock, props och pappersved har under åren flottats ned längs med älven. Virket kördes ofta direkt med häst från skogen till älven, där det travades upp och barkades. Senare när lastbilar och traktorer blev allmännare, så lagrades virket också upp vid vägarna. Varje uppköpare eller firma hade sitt eget märke, (märkhammare) som slogs in i ändan på virket.

När flottningstiden var inne kastades virket ned i älven, där vana flottare sedan skötte om resten.

Vid Nålön i Nykarleby stad skedde vanligtvis sorteringen. De olika sortimenten av pappersved och gruvprops skildes åt, för att i flottar bogseras vidare nedåt längs älven. Ofta hände det att man nära älvmynningen landlyfte virket (pinkades upp), som fick torka en tid, för att sedan vid lämplig tidpunkt i flottar bogseras ut till Thorsö fjärd, där inlastning i båtar skedde, för export till andra länder.

Senare blev det allmänt att låta knippa virket, särskilt pappersved och sulfatved som i flottar vanligtvis bogserades direkt till fabrikerna, som till Schaumans fabriker i Jakobstad. Men ända till Sverige kunde man bogsera virket i flottar. Genom knippningen minskades även betydligt sjunkningsprocenten.

Även mindre åar och bäckar kunde användas som flottningsleder, för mindre partier virke. (Kovjoki å och Sorvistbäcken m.fl.)

År 1962 var det sista året som man flottade virke i Nykarleby älv.

Kovjoki station var även i tiden en viktig plats för upplagring av virke, som sedan inlastades i vagnar och transporten skedde längs järnväg.

Men liksom hela skogsbruket för övrigt är stadd i ständig utveckling, så är det också med transporterna. Numera körs virket i för ändamålet stadiga lastbilar och traktorer direkt från upplagsplatserna till fabrikerna. Undantag utgör virke som exporteras till andra länder, då transporten sker per järnväg eller lastbåtar.

F. Z. [Fjalar Zittra]

Stockar och propsar på väg neråt älven efter att ha passerat stadsforsen. Lybeckska gården i bakgrunden, bilden tagen före 1925 då kraftverket byggdes.

Flöjtare i knippningsarbete innanför Alören på 1920-talets början. Paavo Hauta-aho skildrar dessa mäns liv i boken ”purilfinnan”.