J. J NYMAN

Ett sällsamt nittioårsminne

Tidigt på morgonen den 9 juli avled, vilket också nämndes i förra numret av vår tidning, träsnidaren J. J. Nyman i Munsala. Han var 75 år. Nyman var invalid och hade varit fjättrad vid bädden sedan han var 18 år. Han började uppteckna händelser och sägner från det gamla Munsala. Endel har publicerats. I koncentrerad form vill ÖP här återge en gripande sannskildring från J. J. Nymans penna. Händelsen tilldrog sig för nittio år sedan [1869].

På det s.k. Mattsifers-lötet nedanför kyrkbyn bodde i en liten backstuga den fattiga änkan Anna Andersson, i byn kallad Storholms-Ann, med sina tvenne barn Ville och Lis. Redan vid tidig ålder nödgades de två barnen söka sig ut på arbetsförtjänst. Ville blev dräng. Hösten 1869, då Ville var 21 år gammal, tjänade han hos kronolänsmannen Synnerberg, som då bodde i adjunktsgården i Munsala. Storholms Ville var inrest till Nykarleby för att köpa brännvin på allhelgonaledigheten. I sitt sällskap hade Ville två Hirvlaxbönder, Jakob Kock och en som jag här vill benämna ”Stubben” och som nyss utflyttat till Jeppo.
     Ville söp sig redlöst full — det var första gången han druckit brännvin. Invid gästgiveriet i Juthas somnade Ville på kärran. Under tiden kom de två bönderna i slagsmål. Fejden blev så häftig att Jakob stacks ihjäl av Stubbens kniv. Stubben hade nu för att misstänkliggöra Ville som mördare slängt den blodiga kniven på den sistnämndes kärra. Länsmannen som redan förut misstänkte att Ville hade bragt länsmannens hund om livet, var lättrodd i saken om knivhuggningen i Juthas. Trots Villes edliga bedyrande om sin oskuld, dömdes han vid hösttinget 1869 till halshuggning. Brottet beteckandes som ”viljadråp”.

I brottmålsboken på pastorskansliet heter det: ”Drängen Anders Vilhelm Andersson från Munsala by, Ohls nr 10, född 13.4.1848, dömdes av häradsrätten i Nykarleby vid hösttinget 1869 att för viljadråp mista livet genom halshuggning. Dessutom fälld vid nämnda tillfälle för första resans fylleri och knivbärande utom arbetet. Målet hemställdes. Av Kejserliga senaten ändrat den 5.5.1870 till 10 års fästning.”
     Nu är det inte bekant varför domslutet ytterligare ändrades, men faktum är att Storholms Ville deporterades till Sibirien. Måhända hade den dömde själv begärt landsförvisningen.

Från Amurlandet uppehöll Ville kontakten med hembygden Det förtäljes att allt föll Ville väl i händerna. Han hade lyckats anskaffa jord, men saknade en detalj i sin utrustning: en klocka. Han skrev att på vida nejder kunde han inte uppbringa en sådan.
     Efter sju års tid i Sibirien kom äntligen glädjebudet för Storholms Ville. Den rätta mördaren Stubben hade avlidit i Jeppo i december1876 och på sin dödsbädd biktat sig för prosten Kullman. Stubben hade bekänt att det var han som dödligt knivhögg bonden Jakob Kock från Hirvlax och att han efter dråpet slängt kniven på Storholms Villes kärra för att misstänkliggöra den redlöst sovande ynglingen.

Storholms Villes gamla mor som aldrig tvivlat på sin sons oskuld, dog nu kort efter det att han fått upprättelse. Men själv önskade Ville inte återvända till Munsala. Han hade nu hustru, barn, jord, hus och 12 kor och föredrog att efter det han blivit fri fortsätta livet i det nya landet.
     Storholms Ville hade söner, och ehuru han själv är död är det antagligt att sönerna — nu i sjuttio års ålder — lever och brukar jorden i deras hemland vid floden Amur i Sibirien.