Nykarlebytelefonens klockarfar
köpman Victor Holmström berättar minnen
— Nykarleby stad fick telefoncentral
år 1891, tidigare under slutet av 1880 talet fanns en telefonlinje
mellan hamnvakten vid Andrasjön och hamnkapten Kisor i staden. När
en kustångare kom in telefonerade hamnvakten: ”Nu kommer en
båt”. Om båtens namn var t.ex. ”Tärnan”
hissades en flagga på klockstapelns flaggstång med ett stort
T på flaggan. Var det ”Näcken” hissades bokstaven
N på flaggan o.s.v. Då flaggan var hissad visste alla att
en båt låg i hamnen. Centralen inrymdes i rådhuset.
Centralbordet hade 25 knappar, senare utökades det till 50 och år
1910 hade vi 100 knappar för 100 abonnenter. När bolaget för
ett par år sedan övergick till Jakobstadsnejdens telefon hade
vi plats för 300 abonnenter.
Det är förra köpmannen och
förtroendemannen Victor Holmström i Nykarleby vi sitter
och samtalar med. Han är nu 82 år men pigg, vital och minnesgod.
Särskilt siffror har den förre köpmannen förklarligt
nog lätt för.
— De första tiderna var fröken
Wenman centralföreståndarinna med en årslön om 500
mk. Hennes tjänstetid var dygnet om. Ingalunda ringde folk så
ofta på natten, men hon skulle ändå finnas tillstädes.
Årsavgiften för abonnenter var den tiden 30 mk.
Köpman Holmström vet praktiskt
taget allt om Nykarlebytelefonen, ty han har varit dess verklige klockarfar:
kassör och ordförande från 1922 till 1947 eller i 25 års
tid.
— Den där trettiomarken per år
bibehölls länge, cirka 15 år. Postiljon Häggström
skötte om inkasseringarna två gånger i året. Per
inkassering erhöll han två mark eller fyra mark per år.
Köpman Holmström berättar om Nykarlebytelefonen under åren.
Det har varit skiftande tider. Alltid en fråga om pengar. Många
svårigheter. Praktiska detaljer. 1926 uppsattes den första
kabeln, senare nedlades jordkablar. På 1930-talet ombildades andelslaget
till aktiebolag, men aktierna rönte trög åtgång.
— Och nu hörs det bra i Nykarlebytelefonen,
skrattar vi.
— Ja, nu hörs det så man
får bara passa på att inte tala för högt. Jag skulle
nog aldrig ha trott att Nykarleby hade fått så prima telefon
som vi nu har. För den som stått med och stångats med
svårigheterna är det som en ny tid skulle ha randats nu äntligen
och det har det ju, säger hr Holmström.
Köpman Holmström har suttit med
i stadens ledning under långa tider. I stadsfullmäktige var
han med i en följd från 1917 till 1947 och för den prestationen
blev han dekorerad härom året. I drätselkammaren (numera
stadsstyrelsen) satt han länge med som ordförande åren
1921—26 då han avgick.
När Nykarleby kraftverk byggdes var
köpman Holmström med i styret. Byggnadsarbetena inleddes försommaren
1925 och 26 augusti följande år slog man i gång generatorerna
första gången. Kraftverksbygget var beräknat att kosta
2 milj. mk, men kostade efter en massa ändringar från ritningarna
slutligen 6 milj. mk. Hr Holmström var sedan kraftverkschef i hela
sex år.
— Till USA for jag 1895 och startade
snart en målerifirma, ty jag var målare i min ungdom. 1898
gifte jag mig i New York med smålandsflickan Kristina Svensson.
Sonen Rudolf, som nu driver vår butik, är född i New York.
— Jag hade ett dussin anställda
i min firma. 1908 gjorde vi ett besök till Nykarleby via min hustrus
hemtrakt i Sverige. Det var meningen att stanna endast några veckor
här hemma, men just då salubjöd Olga Svanström sin
mode- och syaffär som jag köpte. Till Amerika for jag igen,
men stannade där bara 16 månader.
— Om jag talar om butiken vill jag
absolut nämna fröken Boman, som varit vår trognaste expedit.
Hon har varit i vår tjänst alltsedan 1 febr. 1915, alltså
i över 44 års tid, säger den gamle köpmannen och
betonar till sist att det talas om den gamla goda tiden, men se den gamla
tiden var nog inte alls god. Arbetslönerna var hutlöst låga
och arbetsdagarna långa. Nej, jag skulle nog hellre tala om den
nya goda tiden.
B—t |