Ölkällare blev Tell-tegelfabrik.


För ett tiotal år sedan var de s.k. Tell-teglen en absolut nyhet. Idag används Tell som byggnadsmaterial för olika byggnadsändamål: bostäder, garage, källare o.s.v. Och nu kan man också fråga: Har ”Tell” slagit igenom?

- Vi ställer frågan till direktören för Bröderna Engs Tellfabrik  Eliel Eng [f. 1917] i Nykarleby.

- Visst kan man säga att Tellteglen slagit igenom, annat vore lögn, så pass flitigt som detta material används. Vår produktion har ökats avsevärt, om man tänker från början av 1951. De bästa åren var 1955—56, ty då byggdes det kolossalt mycket i bygderna här omkring, säger dir. Eng.

- Det var egentligen meningen att vi fyra bröder [Gösta, Bror och Jarl], som har del i företaget, skulle arbeta det ensamma, men så har det nu inte gått. Dels har produktionen stigit och dels har vi också andra uppgifter så idag har vi cirka halva dussinet anställda.

Man gör också taktegel s.k. ”Tellet” som kompletteringsarbete. Och vi vandrar tillsammans med hr Eng bland de olika tillverkningarna. Man utnyttjar gamla utrymmen och vi finner först Börje Söderlund, Gustav [skall vara Gösta] Eng och Lars Nordström inne i taktegelgjuteriet. Nere vid älvstranden har vi ölkällaren från Herlers gamla bryggeri. Här slås numera Tellblocken ihop. Och det räckte inte många ögonblick mellan varje block. Mauritz Österholm plockade fram till Runar Keto som förde dem vidare. Utanför fann vi Kalle Kortesniemi som lossade tellblock från en lasttruck. Ute på en åker finns en ria som också ombyggts och nyttjas för produktionsändamål.

I Gamlakarleby har Bröderna Eng också en fabrik, omtalar hr Eng, vilken även berättar för oss att det finns en hel mängd olika sorters Tellblock för skilda ändamål. Och det fick vi också belägg på därute på lagringsplatsen mellan det gamla bryggeriet, stadskvarnen och f.d. Engs garveri, som numera är Bröderna Engs cementgjuteri.



[Tellblock lagrade vid älvstarnden. Bilen i bakgrunden vid f.d. Lybecks sommarvilla liknar en Mercedes och jag tycker mig minnas att kommissarie Paavo Tyni hade en sådan. Förstoring.
Dan Kronqvist publicerade på facebook.
(Inf. 2016-03-09.)]


Österbottniska Posten nr 33/1959.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Funderade just på när telltillverkningen upphörde i Nykarleby. Minns att det var en viss produktion sen Engs slutat av nån f.d. arbetstagare som jobbade på i ingångsöppningen upp till gamla ölkällaren. För en gång på hundpromenad såg jag ljus i dörrspringan och bände upp dörren. Då stod en f.d. jobbare och höll på med att gjuta i gamla formar, vad jag uppfattade som privatgeschäft. Men när det var minns jag ej, kanske i början på 80-talet?


(Inf. 2014-03-03.)



*        *        *




Det ofullbordade gjuteriets östfasad. Förstoring.
Foto: Rafael Sjöblom.


Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2014-03-04.)

 


*        *        *


Har då och då haft kontakt med Fredrik Eng angående Tellblocken och här är ett sammandrag av vad som framkommit.

 

Om du går in på hemmanen “Nygård och dess ägare” så hittar man en Anders Engman som startade en tobaksfabrik 1852. Anders dog 1855 och då tog hans halvbror Jakob Eng över fabriken. Jakob var min farfars farfar. Mina förfäder fortsatte sedan med garveri. Min pappa [Bror] garvade också skinn innan han och hans tre bröder började med tellblockstillverkning.

Det var stor efterfrågan på tellblock så tillverkningen startades på flera orter. Tre maskiner var igång i ”Nykaabi”, en i ”Storbyin” i Gamlakarleby, en i Nedervetil och en i Evijärvi. De kördes i två- eller treskift. Varje maskin producerade 200 block/skift, så det kom många block i dygnet.

Även Rickard Ahlskog arbetade i gjuteriet. Och Börje Söderlund kunde ensam hinna med 300 block på ett skift då det annars arbetade två man/maskin.

Vid sidan om telltillverkningen började Bröderna Eng med taktegeltillverkning, gångplattor och fasadtegel i olika färger.



Uthustaket vid f.d. Gunnar Mårtens sommarvilla på Djupsten, nu Veikko Markkulas, är lagt med Tellett-taktegel från bönehusets uthus. Förstoring.



Detaljbild av pannorna.
Foto: F.L. den 14 juli 2011.


Fasadteglen var långa. Fasaden på f.d. Gunnar Kronqvists hus vid Prästgårdsgränds västra ände är troligtvis murad av våra fasadtegel. Gunnar arbetade ju åt oss förr. Han skötte bokföringen, men började senare rita bl.a. källarvåningar. [Och så har jag för mig att han ritade busstationen.]



[F.d. Gunnar Kronqvists hus. Antagandet om fasaden visade sig vara riktigt vid koll med sonen Dan Kronqvist som tillhandahöll bild. Förstoring.
(Inf. 2014-03-08.)]


Den ofullbordade fabriken var också murad av egen produkt. Kaj Finne köpte fabriken som i dagligt tal kallades rian. Han lät jämna den med marken och byggde sig ett egnahemshus på en del av riatomten. Resten av lägenheten planerade han och sålde ut tomterna som nu är bebyggda. Det här gjorde han omkring 1989–90.

Bröderna Eng hade flera lastbilar som tellteglen kördes ut med. En Bedford hade röd hytt, en annan grå. En tredje med vit hytt hade också en kran mellan hytten och flaket. Bedfordarna byttes sedan ut mot Volvo (F 86 tror jag) med en lite större Hiab-kran. De tidigaste lastbilarna som jag minns var av märket Gaz. [En brandbil som på 1970-talet slutade sina dagar som lekbil i Rummelbacken var också av det ryska märket.]

Jag har funderat lite på vad chaufförerna hette som körde ut tellblocken förr. Några namn som jag minns nu direkt är:

  • Brage Nylund
  • Gustav Eng (farbror)
  • Hannes Liljeström
  • Harry Brunell
  • Helmer Sund
  • Henry Forsell
  • Jarl Eng (farbror)
  • Karl Erik Ahlskog
  • Karl-Erik Sund
  • Lars Häger
  • Mikael Eng (kusin)
  • Nils Heikius [min fadder]
  • Nils Liljeström
  • Ove Willman (kusin)
  • Sven Kronqvist
  • och jag själv

[Lastning vid Nygårdsvägen i slutet på 1960-talet. Lars Häger på flaket. Fotat från lägenheten i kommunalgården. Delförstoring. Hämtat från Lars dotter Bodil Kantolas inlägg i facebookgruppen Nykarleby. Från andra hållet.]
(Inf. 2014-03-09.)


Några anekdoter har jag också.

En av våra anställda hade köpt sig en ny röd moped av märket Jupiter och parkerat den på vår gårdsplan. Farbror Eliel råkade backa på den med lastbil så att den blev helt förstörd. Han for direkt till butiken som sålde mopeder (jag minns inte vilken) och frågade om de har en röd Jupiter att sälja. Då försäljaren undrade varför han ville ha just en röd moped, sa Eliel att de lär vara bra att köra på.

En annan gång hade Elis, som han kallades i folkmun, köpt en låsbar verktygslåda, för det försvann verktyg ur garaget. Han hade lagt verktygen i lådan, försett den med lås och sedan då han skulle backa in lastbilen i garaget, så körde han över lådan. De verktygen gick inte att få ur lådan mera.

Den vita Bedfordens kran var högre än hytten. Elis skulle backa in lastbilen lastad med säd i torkrian och kranen slog då i väggen ovanför dörröppningen med en smäll. Han steg ur och sade att han trodde att han körde den röda.

Jag minns en Gaz som stod inne i garaget och inte ville starta. Ackun var troligtvis tom. Min farbror Gösta skulle då veva igång den. Bilen startade, men en växel var i och Gösta blev i kläm mellan kofångaren och väggen så att lårbenet gick av. Det tog nästan ett år innan benet blev bra.

En sommardag var jag med Gösta som hjälpkarl då han körde tegel. Vi skulle köra flera lass och det var väldigt varmt. Mitt på dagen tog vi en paus och vi köpte varsitt paket glass (1/4 l). Vi hade inga skedar så jag rev upp mitt paket i ena ändan och använde fliken från paketet som sked. Gösta tog ut sina löständer och använde dem som sked. Det gick riktigt bra.


[Det tycks ha gått livligt till på ”backningsfronten”, för även jag har ett minne: Brage Nylund backade över min och farbror Hannes cyklar. ”Logn bara påjk, to ska få nyyan peed!” sa Brage. Det lät riktigt bra, för jag skulle inte sörja min ärvda gamla skruttiga cykel. Förhoppningarna grusades, för det blev ingen ny utan den gamla reparerades av ”Ped-Blomqvist”. Och till råga på allt elände var ena pedalen modell mopedpedal i miniformat.

En annan om Eliel: Han hade ingen plånbok utan pengarna låg löst i fickan. På frågan varför han gör så, blev svaret: ”Jag har hört att folk tappat plånboken, men aldrig att någon tappat fickan!”]


År 1966 eller -67 köptes ett betonggjuteri i Jakobstad. [I Permo om jag minns rätt.] Där tillverkades brunnsringar, trumrör, avloppsrör och dylikt i betong.

Där jobbade även jag ibland som 10-åring med min pappa och farbror Jarl plus några anställda till. Gjuteriet var igång ända tills pappa pensionerade sig vid 70 års ålder 1988.



Herlerska gården, Engs tellblock-upplag, Stadskvarnen, garveriet och Engs gård. Gissningsvis sent 70- eller tidigt 80-tal.
Stadens arkiv, skannat juli 2005. Förstoring.
(Inf. 2019-11-09.)


Bryggerihuset användes senare som garveri innan det revs. Det hus som står alldeles intill min hemgård var Engas garveri, men användes sedan som taktegelfabrik (Tellett). I dagsläget fungerar huset som garage åt ”Mickis” bilar.

*     *     *

 


Bryggeriet med fabriken i bakgrunden. Detalj ur vykort från 1953. Notera lastbilen och likvagnsskjulet! Förstoring.

(Inf. 2014-05-04.)



Läs mer:
Finlands första Tell-hus bygges nu i Nykarleby.
Fler artiklar och notiser ur Österbottniska Posten.
(Inf. 2014-03-03, rev. 2019-11-09 .)