|
Ölkällare blev Tell-tegelfabrik.
- Vi ställer frågan till direktören för Bröderna Engs Tellfabrik Eliel Eng [f. 1917] i Nykarleby. - Visst kan man säga att Tellteglen slagit igenom, annat vore lögn, så pass flitigt som detta material används. Vår produktion har ökats avsevärt, om man tänker från början av 1951. De bästa åren var 1955—56, ty då byggdes det kolossalt mycket i bygderna här omkring, säger dir. Eng. - Det var egentligen meningen att vi fyra bröder [Gösta, Bror och Jarl], som har del i företaget, skulle arbeta det ensamma, men så har det nu inte gått. Dels har produktionen stigit och dels har vi också andra uppgifter så idag har vi cirka halva dussinet anställda. Man gör också taktegel s.k. ”Tellet” som kompletteringsarbete. Och vi vandrar tillsammans med hr Eng bland de olika tillverkningarna. Man utnyttjar gamla utrymmen och vi finner först Börje Söderlund, Gustav [skall vara Gösta] Eng och Lars Nordström inne i taktegelgjuteriet. Nere vid älvstranden har vi ölkällaren från Herlers gamla bryggeri. Här slås numera Tellblocken ihop. Och det räckte inte många ögonblick mellan varje block. Mauritz Österholm plockade fram till Runar Keto som förde dem vidare. Utanför fann vi Kalle Kortesniemi som lossade tellblock från en lasttruck. Ute på en åker finns en ria som också ombyggts och nyttjas för produktionsändamål. I Gamlakarleby har Bröderna Eng också en fabrik, omtalar hr Eng, vilken även berättar för oss att det finns en hel mängd olika sorters Tellblock för skilda ändamål. Och det fick vi också belägg på därute på lagringsplatsen mellan det gamla bryggeriet, stadskvarnen och f.d. Engs garveri, som numera är Bröderna Engs cementgjuteri.
|
Österbottniska Posten nr 33/1959.
Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:
| Funderade just på när telltillverkningen upphörde i Nykarleby. Minns att det var en viss produktion sen Engs slutat av nån f.d. arbetstagare som jobbade på i ingångsöppningen upp till gamla ölkällaren. För en gång på hundpromenad såg jag ljus i dörrspringan och bände upp dörren. Då stod en f.d. jobbare och höll på med att gjuta i gamla formar, vad jag uppfattade som privatgeschäft. Men när det var minns jag ej, kanske i början på 80-talet? |
(Inf. 2014-03-03.)
Har då och då haft kontakt med Fredrik Eng angående Tellblocken och här är ett sammandrag av vad som framkommit.
Om du går in på hemmanen “Nygård och dess ägare” så hittar man en Anders Engman som startade en tobaksfabrik 1852. Anders dog 1855 och då tog hans halvbror Jakob Eng över fabriken. Jakob var min farfars farfar. Mina förfäder fortsatte sedan med garveri. Min pappa [Bror] garvade också skinn innan han och hans tre bröder började med tellblockstillverkning. Det var stor efterfrågan på tellblock så tillverkningen startades på flera orter. Tre maskiner var igång i ”Nykaabi”, en i ”Storbyin” i Gamlakarleby, en i Nedervetil och en i Evijärvi. De kördes i två- eller treskift. Varje maskin producerade 200 block/skift, så det kom många block i dygnet. Rickard Ahlskog arbetade i gjuteriet. Och Börje ”Bölla” Söderlund kunde ensam hinna med 300 block på ett skift då det annars arbetade två man/maskin.
En av våra anställda hade köpt sig en ny röd moped av märket Jupiter och parkerat den på vår gårdsplan. Farbror Eliel råkade backa på den med lastbil så att den blev helt förstörd. Han for direkt till butiken som sålde mopeder (jag minns inte vilken) och frågade om de har en röd Jupiter att sälja. Då försäljaren undrade varför han ville ha just en röd moped, sa Eliel att de lär vara bra att köra på. En annan gång hade Elis, som han kallades i folkmun, köpt en låsbar verktygslåda, för det försvann verktyg ur garaget. Han hade lagt verktygen i lådan, försett den med lås och sedan då han skulle backa in lastbilen i garaget, så körde han över lådan. De verktygen gick inte att få ur lådan mera. Den vita Bedfordens kran var högre än hytten. Elis skulle backa in lastbilen lastad med säd i torkrian och kranen slog då i väggen ovanför dörröppningen med en smäll. Han steg ur och sade att han trodde att han körde den röda. Jag minns en Gaz som stod inne i garaget och inte ville starta. Ackun var troligtvis tom. Min farbror Gösta skulle då veva igång den. Bilen startade, men en växel var i och Gösta blev i kläm mellan kofångaren och väggen så att lårbenet gick av. Det tog nästan ett år innan benet blev bra.
Där jobbade även jag ibland som 10-åring med min pappa och farbror Jarl plus några anställda till. Gjuteriet var igång ända tills pappa pensionerade sig vid 70 års ålder 1988.
|
